Rädd och stroke

N har blivit så förkyld och när han äntligen sover är jag för trött för att sova utan tänker istället bara på spöken och demoner och mördare och driver mig själv till vansinne av skräck. Har väldigt mycket sorg just nu pga min familj och min mormors bortgång och att det finns en risk att jag inte kan vara där. Känner mig ensammast i världen och skjuter folk ifrån mig istället för att ta dem till mig för att det just nu gör ont. Ingen läser här men skriver ändå. Kanske för att reda ut mina tankar.

Hade hjälpen nått henne i tid så kanske hon hade klarat sig bättre än vad hon gjorde. Hon fick tre hjärnblödningar nästan direkt inpå varandra. Hade hon överlevt hade hon kanske inte ens kunnat öppna ögonen. Hon kunde inte röra sig. jag förstår fortfarande inte att det är som det är. Jag är ledsen. Min mamma är så ledsen.

Sorg och kärlek

En person jag älskar mycket högt ligger på sjukhus. Hon kommer aldrig att bli bra, säger läkaren. Jag planerar hemresa, men vet ingenting om när eller hur. Jag vet varken ut eller in just nu. Jag vill bara finnas där för dem. Jag behöver att de finns där för mig. Jag vill bara fly från allt jag känner nu. Förutom kärleken. Jag ber bara att hon slipper lida. Jag kan inte med den här känslan. Jag vill inte att hon ska vara rädd.

Svajigt inlägg (sjukdom, hoppfullhet, sorg, cancer, lycka, bakning, inredning, kärlek)

Har blivit allt bättre på att ta hand om mig själv och har sakta men säkert börjat bli frisk också. Det vet jag inte om det har att göra med något jag själv gjort, men fick gott hopp när jag var hos endokrinologen i Göteborg i förra veckan. Har inte skrivit om allt detta förut då det är ganska jobbigt att hoppas. Man vill inte bli besviken. Men har lyckats dra ner Levaxindosen från som högst 175 mikrogram till nu 25 mikrogram och ska snart fasa ut det helt! Alltså stora chanser att jag är/förblir helt frisk ett bra tag i alla fall. Tyvärr var min sköldkörtel förstorad, vilket måste följas upp. Den var inte ens det när jag insjuknade 2011. Men var det när jag insjuknade 2002 och då var jag tyvärr tvungen att få radioaktiv strålning och annat i behandlingen. Satt med cancersjuka döende barn i onkologens väntrum och försökte i min trötthet bara vara tacksam över att jag inte var lika illa drabbad som de andra. Och tro mig, den synen glömmer jag än idag inte. Inga barn ska behöva må så som de gjorde. Ingen alls. Livet är så orättvist.

Nu blev detta väldigt sorgligt, men man måste komma ihåg att vara tacksam ibland. Och att körteln vuxit behöver inte vara tecken på att den måste opereras eller strålas eller giftbehandlas. Men är rädd för det.

Men nu ska jag försöka vara hoppfull då jag mått så bra det senaste och det syns även om jag äter dåligt! Ser mycket fräschare ut och är piggare. Ska busa med ungarna och hunden så mycket jag bara kan men sluta baka så goda kakor eftersom det förstör min hälsosamma diet. Men nu fyllde styvdottern år i förra veckan så därför bakade jag en del. Av mig fick hon mangaserier och NintendoDS-spel (Peach Fuzz och Drawn to Life). Man får börja tidigt för att forma in dem i god kultur :) Tur nog så blev hon väldigt glad åt dem!

Kanske ska jag försöka göra klart "djungelrummet"/lilla sovrummet tills mina föräldrar kommer och hälsar på till nästa vecka. Ska bli så roligt att de kommer till min födelsedag och allt!

Igår var min man med mig och storhandlade på Maxi och sa typ "köp vad du vill bara det är hälsosamt" och jag gjorde det och det blev ungefär 2000 kr och jag fick dåligt samvete men fick vinterkläder till Nikkis och mat för ett år ungefär så det blir nog plus i längden när man storhandlar. Men kände mig superbortskämd. Tack älskade. Nu har vi mat osv så vi klarar oss i en evighet!

Typ såhär perfekta såg vi ut.

Säker i min osäkerhet

Det är så oerhört många minnen som bara börjar bubbla i mig när jag tittar igenom gamla bilder. Känns som att jag inte kan förstå. Var det där verkligen jag? Jag var så säker i min osäkerhet. På något vis. Jag mådde inte bra och det dåliga måendet var på något sätt min identitet. Det var ofta jobbigt men på något sjukt sätt roligt. När det var roligt var det riktigt roligt. När det var jobbigt så var det katastrof.

Jag sitter här med villa, volvo, vovve och 2,3 barn. Andra klarade sig inte ens i livet. Jag blir väldigt ledsen när jag tänker på det. Väldigt ledsen. Jag såg V som en god vän. Trots allt. Eftersom hon inte kunde hålla sig ifrån missbruk så träffade jag inte henne efter år 2009. Dessa bilder är tagna 2008. Hon dog 2011. När jag låg på BB med min förste son så begravdes hon. En föds, en dör.

Känner mig ledsen för allt. För att livet är så bräckligt. För att det är så orättvist. För att missbruk och droger fortsätter ta liv.

Vila i frid, fina V. Jag önskar att ditt liv hade slutat annorlunda. Att du hade blivit frisk och att vi hade kunnat vara vänner och flamsa runt tillsammans än idag.

 Enda bilden jag hittade ikväll där jag och hon är tillsammans på bilden. Jag ser inte klok ut i mitt vita puder, jag vet, men jag var glad då så det spelar väl inte så stor roll att mitt smink inte ser klokt ut.

Hemma hos mig.

Hemma hos mig år 2008.

På Storan 2008. Vi sålde band merch.

Läste något så sorgligt

Läste en så sorglig sak på forumet familjeliv. Signaturen Anonym "Ruttet liv" skriver såhär:

Jag har älskat mina barn så in i helvete och alltid gjort mitt bästa för att vara en bra mamma. De har gett mig så mycket lycka under de år de växte upp.
Men nu, när de alla är vuxna vållar de mig mer bekymmer än jag kunde drömma om. Allt har gått fel, de öser sitt hat över mej, hånar mej, utnyttjar mej, utövar utpressning och suger ur mig all levnadslust.

Jag försöker leva på minnena av en underbar tid och på nåt sätt ta mig igenom mina sista år.  

Det är verkligen en av de saker jag är mest rädd för. Att mina barn ska börja hata mig. Jag känner folk som verkligen hatar sina föräldrar och t o m helt utan egentlig orsak ibland. Otacksamma, hatiska, hånande.

Stackars människa som skrev så. Jag fällde t o m några tårar. Så hemskt. Hennes älskade små bebisar.

Sorg

En omtumlande dag igår/idag. En mycket kär släkting gick bort efter en relativt kort tids svår sjukdom. Känns inte direkt lätt faktiskt. Jag älskar henne oerhört.Vet inte riktigt vad jag ska känna. Känns bara stumt i själen och konstigt. Tre älskade släktingar på ett år. Inte släktingar jag haft på avstånd. Tre av mina närmaste. Sådana jag verkligen älskat, saknat. Känns som att snart är ingen kvar. Det är konstigt. Allt är så märkligt för mig när någon jag älskar dör. Denna gång är det ingen skillnad. Sorg så själen nästan stelnar och samtidigt lättnad för att väntan är över (i fall då någon är svårt sjuk). Jag visste att hon aldrig skulle bli frisk igen. När jag har sorg över någon som gått bort gråter jag oftast bara ensam.

Ta hand om henne nu, såsom hon alltid har tagit hand om mig.

Har även fått min hjärtmedicin så att jag inte riskerar en hjärtinfarkt vid ansträngning och det är ju bra kan man lugnt säga :)

Önskar jag kunde vara hos min familj nu. Så gärna. Allt är konstigt. Alla mil mellan oss har med åren börjat kännas som ett stort sår. Eller ett slags hot. Är rädd för att det snart inte längre finns någon anledning att längta hem. Att ingen alls ska finnas kvar längre.

Vänskap :(

Haft problem med en vän (fd antar jag) och jag är ganska van men det blir inte lättare utan blir snarare värre för varje gång. Är nog ungefär femtionde gången en bästa vän "gör slut" med mig av någon anledning jag aldrig kommer att lista ut. Skrev ett riktigt tårdrypande inlägg förut för jag grät verkligen över denna spiken i kistan men blev bara för personligt och jag mår verkligen skit över det här. Konstigt när man tror att en vänskap är den bästa och man märker inte att den andra inte längre gillar en öht? Har alltid varit dålig på att förstå.

Tack för de här fem åren. Vet inte riktigt hur jag ska känna mer än förvirring och uppgivenhet. Gråtit så att ögonen är helt uppsvullna. Kan inte sova. Så jag tar inte direkt lätt på det här. Man kan inte tvinga någon att älska en eller tycka om en, men jag önskar att jag kunde förstå vad det är jag alltid alltid gör fel. Och jag gjorde bort mig ännu mer för skrev till hennes sambo för att få någon slags slut på allt som inte känns helt virrigt men det var bara dumt och ångrar det för nu tror hon väl att jag vill tjafsa.

Men man får ju inte glömma de bra personer som finns kvar i ens liv.

Tack

SNYFT!!!!

Vik

Jag får fortfarande ont i magen för att jag inte kunde hjälpa när hon bad mig. Vågade inte. Jag var väl för feg. Inte tillräckligt stark själv helt enkelt. Kollade hennes gamla bilddagbok och hittade bilder på mig själv med inte alltför snälla kommentarer... Men just det gör inget längre. Då var då och nu är nu. Förlåt mig, jag var då för trasig för att kunna hjälpa dig. Drömde om henne i går morse. Känns inte bra särskilt med allt jag lämnat oavslutat. Jag beklagar särskilt sorgen för hennes närmaste. Alla hade en egen bild av henne. Även jag. Min bild är bara min och jag är i alla fall glad att vi träffades igen några gånger efter att vi hade vårt storbråk och att vi blev sams igen.

Sista gången vi ringde varandra var när hon orsakat ett stort missförstånd som gjorde att en kille blivit jättearg på mig och hon skickade tusen sms och ringde för att varna mig och säga förlåt! Haha, hon blev förlåten direkt men killens tjej gjorde tydligen slut med honom ändå. Och jag var helt oskyldig för en gångs skull!:)

Ingen fattar vad det här handlar om förutom jag. Men det struntar jag i.

Är övertrött. Borde försöka sova när bebisen sover.

Älskade familj, jag saknar er

Min älskade pappa är hemma från sjukhuset nu. Idag begravs min faster. Det känns väldigt hemskt att inte kunna vara där för honom. Tur att han har mamma. Jag älskar dig pappa. Jag älskar dig så högt så du inte kan ana.

Det är fruktansvärt att vara ifrån sin släkt och familj när det händer jobbiga saker. Detta är andra begravningen i år jag missar, där folk som verkligen betyder oerhört mycket för mig har gått bort och jag inte ens har kunnat visa pappa mitt stöd genom att vara där.

Jag saknar dig, pappa. Förlåt mig.

Folk jag saknar och om hur förr blev till nu

Bilden ovan är på mig från tåget och resan jag väldigt ofta önskar att jag aldrig hade gjort mwn som samtidigt tagit mig dit jag är idag och till min make och son.

(skrev en lista här på folk jag saknar men vet inte, tänkte att det kunde misstolkas så jag raderar)

Kanske skulle det aldrig bli som förr ändå. I vissa fall får man väl hoppas det, men saknar ändå. Önskar att jag kunde glömma och byta ut lite fortare.

Antar att jag både saknar de roliga sakerna man gjorde och personerna och helt enkelt en tid innan en hel del dåligt hände. Är väl också bara väldigt ensam väldigt ofta och då blir jag sentimental över saker jag när det gäller en del knappt minns.

Jag har bara haft så väldigt bra stunder med dessa människor. Även om de inte alltid var så många eller genomtänkta när det gällde en del. Brukar välja att komma ihåg de bra sakerna när jag är på det humöret.

Saknar tiden då jag hade liksom en bekantskapskrets. Får väl försöka komma på en ny.

Visst har jag kontakt med dem ovan, allihop, men ingen bor nära. Bara det. Och allas liv har blivit annorlunda. Inte minst mitt. Kanske det jag ibland saknar, innan allt. Då menar jag såklart inte mitt barn osv utan grejer som hände för några år sedan.

Lite förvirrat om vänner jag saknar, tider jag saknar.

Men ibland kan det värsta indirekt leda till det vackraste och det är väl så jag får försöka tänka på det. Utan dessa dåliga val så hade jag aldrig kommit till den punkt som idag givit mig min familj, min son, min älskade son som visat mig en slags kärlek jag inte ens trodde fanns. En kärlek jag bara anade, men visste aldrig vad egentligen föräldraskap innebär emotionellt. Jag visste inte att något kunde beröra såhär, skapa dessa känslor.

Jag anade att meningen med livet fanns där ute, men jag visste inte säkert vad min mening var förrän nu.

Jag älskar honom så innerligt. Är helt omtöcknad av dessa känslor.

Allt jag förlorat har samtidigt lett mig till att vara precis där jag är idag. I min trygga säng med min son i min famn.

Jag tror att du nu får vara Guds ängel

Vila i frid, V. Jag vet inte om du trodde på Gud, men jag gör det och jag hoppas och tror att du har det bra där du är nu. Förlåt för att jag inte kunde hjälpa dig längre. Livet är inte rättvist, men jag måste få tro att Guds barn slutligen får vila i ro.

V

Har just fått reda på att en tjej jag tyckte väldigt mycket om, men inte kunde umgås med mer av anledningar jag inte kan gå in på här, har avlidit. Också hennes flickvän har avlidit. Jag mår ibland väldigt dåligt av att mina gamla vänner går bort en efter en. Jag trodde att allt hade blivit så mycket bättre för er. Du var faktiskt den jag var minst orolig för, V.

Undrar också hur A (inte flickvännen trots att deras namn har samma första bokstav) har det nu. Eller jag undrar inte, jag vet att hon måste ha det förskräckligt. Men eftersom hon bröt med mig under en annan jobbig tid för henne för ca ett år sedan (för tredje gången) så har jag inte velat ta upp kontakten med henne trots att jag tänker på henne varje dag. Det har alltid känts som att vi är dåliga för varandra. Drar ner varandra på något vis och det är det sista jag vill nu när hon måste ha det jobbigt.

Nu blev detta väldigt anonymt skrivet trots att jag känner så mycket, men jag vill hålla det så om någon anhörig tar illa vid sig.

Total jävla panik

Pga ett tekniskt fel, som inte har med mig att göra alls faktiskt, så kommer troligtvis tio månaders heltidsarbete att raderas om nio timmar och jag lyckas inte få kontakt med den ansvarige som kan åtgärda detta. Jag har backup, som bilder och info, på en del förstås men det blir ändå så mycket arbete att göra om så jag kommer inte ens att hinna det på de tre månader jag har kvar innan jag blir mammaledig. Om jag ens får chansen att försöka. Liksom vad är det för idé att ha kvar mig om hela projektet jag jobbat på har försvunnit?

Har gjort allt jag kan för att förhindra detta nu, men står helt handfallen. Finns inte ett jävla skit jag kan göra.

Känner mig helt jävla värdelös. Som ett jävla livsverk som någon slarvpelle bara sprängt för att han inte orkade sköta sitt jobb.

Känns verkligen helt åt helvete nu.

31/8- 15.33 Nu är allt löst. Puh!

Om alla hemska saker som händer och varför jag sällan skriver om mina känslor kring dem

Jag brukar försöka undvika alla nyheter så mycket som möjligt för att jag helt enkelt inte klarar av att hantera alla saker som händer i världen. Alla andras lidande är lika mycket lidande som mitt och därför klarar jag inte av det. Jag klarar inte av att hela tiden behöva bearbeta att andra människor (och även djur) lider och dör och torteras hela tiden. Jag tänker ändå på det tusen gånger per dag. Hela min vakna tid går åt att mota bort katastrofer och oro från hjärnan för att kunna fungera normalt bland min familj och med mina anhöriga. Jag måste undvika nyheter om allt hemskt för att inte bara lägga mig ner och dö och ge upp allt.

Det handlar inte alls om att jag blundar för verkligheten, som vissa verkar tro. Jag orkar bara inte hantera andras lidande mer än jag redan gör. Folk tycker visst att det är någon fint i att bombardera känsliga människor med krig, mord, våldtäkter och tortyr precis hela tiden. Jag bryr mig redan precis hela tiden. Det dör och torteras människor hela tiden, hela hela tiden. Det är hela tiden i världen någon som blir torterad och barn som mördas. Jag vet det. Att jag vägrar prata om det slentrianmässigt betyder inte att jag inte bryr mig utan för att jag psykiskt inte klarar av att hela tiden tänka på hur rädda de som skulle mördas var eller hur allas familjer mår mm! Jag tänker på sådant i åratal, om inte hela livet för vissa saker har jag tänkt på flera gånger per dag sedan jag fick mina första minnen av nyhetsrapporteringar. För vissa går det över på en vecka och vissa bryr sig inte alls, t o m hånar de avlidna innan kropparna ens har kallnat.

Och naturligtvis skriver jag om detta pga det som hänt i Norge. Och pga att det faktiskt är människor som dödas precis hela tiden. Jag tar in allt jag läser om våld och känner precis lika mycket för dem som det rapporteras om i tidningarna som om det hänt folk i min närhet. Alla människor är någons familj, någons barn. T o m mördarna. Ingen är en människa mer än någon annan. Ingen.

Ni behöver inte pränta in en massa mord i mitt huvud. Det är tillräckligt med oro och sorg för världen som rör sig där redan. Jag klarar inte att debattera som andra gör och prata om det som om det bara vore på tv. Jag klarar det inte. Det är på riktigt precis hela tiden. Varenda person som blir mördad, våldtagen, misshandlad, torterad. Varenda människa är någon som känner och tänker, precis som jag gör och som är lika rädd som jag skulle ha varit.

Vi är alla Guds barn och alla lika värda. Och t o m det hatar folk mig för, att jag som kristen valt att älska min nästa såsom mig själv för att det varit det enda sättet jag kunnat psykiskt överleva en del saker. Helt enkelt för att jag anser att det är sanningen, att alla är människor och har rätt till sina liv och är lika mycket värda.

Andras intensiva hat kan jag aldrig vänja mig vid. Jag är rädd för människorna.

Ondskan i världen blir inte mer eller mindre verklig för att man försöker tvinga andra att tänka på den och prata om den precis hela tiden på egen befallning.

Familj

Jag är väldigt ledsen. Min släkting Viola som dog i torsdags var väldigt viktig för mig. Hon var gammal så det var inte så hemskt oväntat. Men jag visste inte att cancern kommit tillbaka så jag var inte beredd. Under hela tiden vi försökt få mig gravid så har jag väntat på att kunna berätta det för henne. Hade tänkt säga att om det blir en flicka så ska vi kanske döpa flickan efter henne. Hann inte säga det. När jag var hemma i början av maj så försökte jag hälsa på men det gick inte. Var väl för att hon var sjuk, kan jag tänka mig. Hon har inte någonsin varit den typen som klagar eller visar smärta.

Jag har inte haft så bra kontakt med min släkt. Min övriga släkt. Över hälften jag kan inte prata med pga språkproblem, även om jag älskar dem oerhört, som mormor och morfar. Men Viola har alltid varit underbar och välkomnande mot mig. Långa samtal och förståelse. När jag var liten satt hon barnvakt till mig väldigt ofta :). Hon har aldrig haft det lätt men alltid haft ett leende på läpparna och jag har aldrig hört henne säga ett ont ord om någon.

Jag har alltid varit sådan som visar känslor väldigt öppet men när någon avlider, någon jag verkligen älskar, så kan jag inte prata om det. Och jag vill det inte heller. Skriver här. Det är inte samma sak för mig.

Det är bara så hemskt att bo långt ifrån sin släkt när man behöver vara med dem. Och när de man älskar och saknar börjar dö ifrån en så känns det allt svårare att bo här. Det känns som att jag är den enda människan kvar i världen.

Är väldigt orolig för barnet också. Kommer att göra ett ultraljud tidigare av olika orsaker jag inte vill prata om eller skriva om. Om vårt barn inte mår bra så vet jag inte vad jag gör. Det kommer då utan tvekan vara det värsta som någonsin hänt mig. Men barnmorskan säger att det troligtvis är normalt. Jag hoppas innerligt att hon har rätt. Men naturligtvis blir jag rädd. Det känns redan som att mitt barn är mer en människa än vad jag någonsin kommer att vara. Min älskade.

(bilden ovan är från kyrkan jag vuxit upp med)

Ledsen

Har haft dödsfall i släkten så blir inte någon Ringo Starr idag. Orkar verkligen inte med att vara ensam bland alla tjoande studenter, fyllon och gubbar som misshandlar en i Lisebergskön. Stannar hemma ensam med mina hundar istället och saknar att vara hemma med mamma, pappa och bror och dela min sorg med folk som förstår den. Kanske åker upp till begravningen.

När folk jag älskar dör så ogillar jag ateisters tankesätt mer än någonsin annars. Ni har säkert jättebra sätt att hantera er egen sorg på men jag är fortfarande för mycket ett barn för att kunna hantera att jag enligt er aldrig kommer att kunna träffa den personen igen. Så snälla kom inte och prata om era tankar om döden med mig. Det det bästa ni kan göra är att faktiskt låta mig vara ledsen ifred.

Bara en hel del oro och massa dumheter

Nio månader är alldeles för kort tid för mig att förbereda mig och det är ju bara fem kvar! BF beräknat 5 dec förresten.

Men Carolina Gynning är sjukt snygg. Hon är så fruktansvärt vacker och inspirerande.

Och de sakerna hängde inte ihop alls nej:)

När kommer fler avsnitt av IT Crowd?

Jag roades även av att mitt ex som är spelredaktör hade helt utan förklaring fått ett signerat ex av Börje Salmings kokbok. Det var ju faktiskt fruktansvärt roligt.

Tror att jag varit överdjävlig mot min man inatt. Har bara sådan panik över vårt boende. Har velat flytta härifrån i flera år av fantastiskt många skäl men vi har inte kommit fram till någon kompromiss. Det är dött lopp hela tiden. Jag har tänkt att jag åtminstone kan tänka mig Stockholm därifrån jag kan ta mig hem snabbare och billigare och med hundarna på plan. Egentligen vill jag flytta 1000 km högre upp, till min familj. Och där har jag inte familj (bara två kusiner) men fler vänner. Och inga dåliga minnen.

Men det viktiga är att det inte är Göteborg. Om det är Uppsala, Umeå, Venejärvi, Pajala, Stockholm eller Örnsköldsvik, det spelar mindre roll, bara jag inte behöver vara kvar här. Tänker inte förklara ingående varför men jag har mina skäl. Vill inte leva som en fånge längre. Vill börja om med dem jag älskar och bli fri.

Fem månader är alldeles för kort tid.

Mors dag

Jag saknar min mamma och min pappa. Älskar dem så mycket. Saknar dem. Ångrar varje sekund att jag flyttat till södra Sverige och måste välja mellan två familjer hela mitt liv. Jag saknar min släkt och min familj så det känns lite som att jag dör inombords. Jag har inga rötter kvar.

Hur jag än gör nu så gör jag fel.

Jag älskar min mamma och pappa mer än jag någonsin kommer att kunna älska mig själv. Jag vill bara göra rätt nu. Jag saknar min familj. Känns som att jag inte orkar längre. Känner mig så fruktansvärt ensam. Jag saknar dem.

Flytta aldrig 1372 km från dem som betyder mest för dig är det enda rådet jag egentligen kan ge.

En gammal kompis...

Hon verkar må så oerhört mycket sämre. Instabil och mer missbruk. Jag har trott många gånger att hon ska bli bra, börja ta hand om sig själv, men det verkar inte så. Jag vill på något sätt se att den person jag älskade finns kvar där under allt, men varje gång hon kontaktat mig efter att vi slutade umgås eller vi pratat, mailat mm (innan vi eller hon klippte kontakten helt för ett tag sedan), hon har bara verkat vara olyckligare. Det jag älskade finns knappt kvar. Det är synd för hon var något vackert bakom allt kaos. Kanske hon fortfarande är. Jag hoppas att det bara inte syns, att det är en hård vägg och något fint finns bakom.

Men det får någon annan försöka finna.

Jag vill ingenting med det här. Det är bara så sorgligt med människor som år efter år väljer att jaga döden trots så många försök. Jag önskar att alla småungar som tycker det är väldigt tufft dekadent att vara tung narkoman kunde se det, på riktigt.

Folk tror att man når botten någon gång när det gäller destruktivitet. Men det gör man nog inte när det blir värre. Där finns ingen botten.

Hur jag känner just nu

Jag vill ha religiösa kompisar. Behöver inte ens vara kristna eller katoliker bara de inte vill typ ha ihjäl mig för att jag har fel religion enligt dem. Bodde ihop med en muslimsk tjej i flera år och det var rätt bra att ha en kompis som var troende även om vi inte tyckte samma saker hela tiden. Grunden är ju samma sak, att Gud finns. En hel del värderingar och att man inte är världens navel typ, att något alltid finns där, någon alltid älskar en, att inte behöva vara ensam. Har så svårt att förstå ilskan så många har mot folk som mig bara för att vi tror på Gud.

Jag önskar att jag levde i ett kristet land där hederlighet, omtanke och kärlek är det viktiga. Kanske dags att klippa med en del människor. Jag vill inte behöva ljuga om den jag är. Känns som att jag har gjort det hela livet. Tycker att det känns som att ljuga när man tiger för att man inte alltid orkar försvara sig bara för att man vill ha frid. Det är nästan ingen som känner mig. Men jag vill inte klippa med någon jag bryr mig om. Jag vill bara att de ska acceptera att jag är lycklig även om de tycker att jag är lycklig på fel sätt. Jag önskar dem lycka.

Jag önskar att alla i världen kände som jag känner nu.

Jag kommer aldrig att vara ensam, vad som än händer. Gud finns alltid hos mig. Det märks bara inte hela tiden.

Ett år sedan en fin människa gick bort. Jag lovade mig själv efteråt att försöka lära mig leva varje minut eftersom man aldrig vet när det kan tas ifrån en. Jag har försökt hålla det löftet. Jag tror att jag kommer att lyckas. Tankarna går till dig och din familj, underbara människa.