Bilden ovan är på mig från tåget och resan jag väldigt ofta önskar att jag aldrig hade gjort mwn som samtidigt tagit mig dit jag är idag och till min make och son.
(skrev en lista här på folk jag saknar men vet inte, tänkte att det kunde misstolkas så jag raderar)
Kanske skulle det aldrig bli som förr ändå. I vissa fall får man väl hoppas det, men saknar ändå. Önskar att jag kunde glömma och byta ut lite fortare.
Antar att jag både saknar de roliga sakerna man gjorde och personerna och helt enkelt en tid innan en hel del dåligt hände. Är väl också bara väldigt ensam väldigt ofta och då blir jag sentimental över saker jag när det gäller en del knappt minns.
Jag har bara haft så väldigt bra stunder med dessa människor. Även om de inte alltid var så många eller genomtänkta när det gällde en del. Brukar välja att komma ihåg de bra sakerna när jag är på det humöret.
Saknar tiden då jag hade liksom en bekantskapskrets. Får väl försöka komma på en ny.
Visst har jag kontakt med dem ovan, allihop, men ingen bor nära. Bara det. Och allas liv har blivit annorlunda. Inte minst mitt. Kanske det jag ibland saknar, innan allt. Då menar jag såklart inte mitt barn osv utan grejer som hände för några år sedan.
Lite förvirrat om vänner jag saknar, tider jag saknar.
Men ibland kan det värsta indirekt leda till det vackraste och det är väl så jag får försöka tänka på det. Utan dessa dåliga val så hade jag aldrig kommit till den punkt som idag givit mig min familj, min son, min älskade son som visat mig en slags kärlek jag inte ens trodde fanns. En kärlek jag bara anade, men visste aldrig vad egentligen föräldraskap innebär emotionellt. Jag visste inte att något kunde beröra såhär, skapa dessa känslor.
Jag anade att meningen med livet fanns där ute, men jag visste inte säkert vad min mening var förrän nu.
Jag älskar honom så innerligt. Är helt omtöcknad av dessa känslor.
Allt jag förlorat har samtidigt lett mig till att vara precis där jag är idag. I min trygga säng med min son i min famn.
