Säker i min osäkerhet

Det är så oerhört många minnen som bara börjar bubbla i mig när jag tittar igenom gamla bilder. Känns som att jag inte kan förstå. Var det där verkligen jag? Jag var så säker i min osäkerhet. På något vis. Jag mådde inte bra och det dåliga måendet var på något sätt min identitet. Det var ofta jobbigt men på något sjukt sätt roligt. När det var roligt var det riktigt roligt. När det var jobbigt så var det katastrof.

Jag sitter här med villa, volvo, vovve och 2,3 barn. Andra klarade sig inte ens i livet. Jag blir väldigt ledsen när jag tänker på det. Väldigt ledsen. Jag såg V som en god vän. Trots allt. Eftersom hon inte kunde hålla sig ifrån missbruk så träffade jag inte henne efter år 2009. Dessa bilder är tagna 2008. Hon dog 2011. När jag låg på BB med min förste son så begravdes hon. En föds, en dör.

Känner mig ledsen för allt. För att livet är så bräckligt. För att det är så orättvist. För att missbruk och droger fortsätter ta liv.

Vila i frid, fina V. Jag önskar att ditt liv hade slutat annorlunda. Att du hade blivit frisk och att vi hade kunnat vara vänner och flamsa runt tillsammans än idag.

 Enda bilden jag hittade ikväll där jag och hon är tillsammans på bilden. Jag ser inte klok ut i mitt vita puder, jag vet, men jag var glad då så det spelar väl inte så stor roll att mitt smink inte ser klokt ut.

Hemma hos mig.

Hemma hos mig år 2008.

På Storan 2008. Vi sålde band merch.

Gå vidare

Har idag fått tänka igenom en del saker och har tagit ett smärtsamt beslut, att "bryta kontakten med" någon som betyder mycket för mig för att jag inte kan gå vidare. Det kommer aldrig att bli ogjort och det kommer aldrig att bli som förr. Han har gått vidare för längesedan. Någonstans är det jag som inte har gjort det. Och det förstör allting.

Jag år 2002.

Kompisar osv

Jag har märkliga magsmärtor och de skrämmer mig faktiskt. Har varit två nätter i sträck nu. Inget ovanligt för mig direkt, ärligt talat, men det är bara konstigt. Är antagligen överkänslig för något som var i "Basilikapuckarna" som jag ätit till middag tre dagar i sträck. Brukar inte funka bra med halvfabrikat, men tänkte att de är nog ok! En veg grej som är som falafel ungefär. Men nej, de var visst inte okej...

Min son har hjälpt mig rensa ur sina för små babykläder ikväll. Eller ja, han har lekt med dem och jag har lagt undan allt upp till storlek stora 68/74 i en påse som åker ner i ett förråd tills nästa bebis vill komma. Måste ha köpt kläder för sådär 5000 kr senaste året, babykläder alltså. Blev helt rörd när vi packade. Han blir stor alldeles för fort. Mitt hjärta.

Har inte orkat ta mina prover än och vet att det är fel av mig, men har inte ork att ta mig till sjukhuset kl 7-8 på morgonen nu när N somnar först runt 01 ibland.

Är lite ledsen över en del saker. Inget speciellt så men det faktum att jag har så oerhört svårt att behålla mina vänner gör ont och jag har börjat bli rädd för att umgås för att jag är rädd för att göra fel. Rädd för att inte vara perfekt och glad varje gång man ska ses och då blir det att jag inte kan ses alls, särskilt nu när jag faktiskt är trött ofta pga sjukdomen. Ibland är jag jättepigg ja, men ibland helt matt och man vet aldrig när det är. Och då går ju sonen och hunden i första hand. Dåligt med ork över.

Önskar att jag inte var så att jag blir nervös för att göra fel bland kompisar och vänner för det blir nog mer fel då. Blir hysterisk/pratar för mycket, folk blir stressade... Och jag är nervös för att flytta ihop igen nu också fast det är oundvikligt. De är ju inget undantag, min man och hans dotter fast de ju är speciella än andra kompisar. Det är faktiskt bara min son jag umgås med avslappnat. Som jag är jag med. Tänk om han är den första som faktiskt kommer att känna mig på riktigt? Kanske efter min mamma då för hon gör det ibland. :)

Social Fail XXX

Jag träffar min mamma, pappa och bror i snitt två gånger per år pga 200 mils avstånd. Min älskade mormor och morfar ibland bara vartannat år. Jag har inte kontakt med någon kusin eller faster. Jag har inte träffat min moster eller morbror på flera år och sist träffade jag moster bara 15 min och så var det tre år innan det. Två av mina närmaste släktingar har dött det senaste året och jag har inte ens kunnat gå på begravningen. En tredje av mina närmste släktingar har akut blivit så dement att jag inte får träffa henne igen. Hon skulle bli för upprörd för att hon inte känner igen mig. Henne träffade jag dock för ett år sedan sist tack och lov.

 Min bästa kompis bor i Stockholm numera. Mina andra fd nära vänner bor i Lidköping. Bollnäs, Malmö, Umeå, Norrköping, Örnsköldsvik och några till i Stockholm. Finns en i Göteborg jag verkligen litar på. Och min syster. Tack för att ni finns.

Jag saknar dem allihop. Det känns som att de inte saknar mig, många av dem, förutom mamma och pappa och mormor och morfar. Min farbror var det iaf bara ett år sedan jag träffade.

Jag har min man. Jag har mitt barn. Jag har mina hundar. Annars känner jag mig ensam.

Hur ska man göra när ens närmaste släkt bor 200 mil bort?

Man gör ingenting. För det går inte.

Känner mig så ensam. Alla bara försvinner. Jag kan inte förlora de få jag har kvar. Jag kanske förlorar allt om jag gör fel.

Vänskap :(

Haft problem med en vän (fd antar jag) och jag är ganska van men det blir inte lättare utan blir snarare värre för varje gång. Är nog ungefär femtionde gången en bästa vän "gör slut" med mig av någon anledning jag aldrig kommer att lista ut. Skrev ett riktigt tårdrypande inlägg förut för jag grät verkligen över denna spiken i kistan men blev bara för personligt och jag mår verkligen skit över det här. Konstigt när man tror att en vänskap är den bästa och man märker inte att den andra inte längre gillar en öht? Har alltid varit dålig på att förstå.

Tack för de här fem åren. Vet inte riktigt hur jag ska känna mer än förvirring och uppgivenhet. Gråtit så att ögonen är helt uppsvullna. Kan inte sova. Så jag tar inte direkt lätt på det här. Man kan inte tvinga någon att älska en eller tycka om en, men jag önskar att jag kunde förstå vad det är jag alltid alltid gör fel. Och jag gjorde bort mig ännu mer för skrev till hennes sambo för att få någon slags slut på allt som inte känns helt virrigt men det var bara dumt och ångrar det för nu tror hon väl att jag vill tjafsa.

Men man får ju inte glömma de bra personer som finns kvar i ens liv.

Tack

SNYFT!!!!

Omvärlden

Är ledsen nu för en kommentar jag fick. Känner mig alltid så utanför. Spelar ingen roll vilken "grupp" jag tillhör. Jag ska alltid idiotförklaras och hånas. Jag har alltid vetat att jag inte är den smartaste i världen, men snart slutar jag försöka helt att få nya kompisar eller göra saker som jag tror ska vara roliga. Jag passar inte in. Jag kommer aldrig att passa in. Jag önskar att jag på något sätt kunde skydda mitt barn från den här världen. Alla kämpar så hårt för att bryta ner en.

Tur att jag har några få som fortfarande jag räknas som fina fina vänner. Som också förstår lite ibland när man känner sig såhär.

Vill rymma. Jag vill flytta till Skagen!

Vik

Jag får fortfarande ont i magen för att jag inte kunde hjälpa när hon bad mig. Vågade inte. Jag var väl för feg. Inte tillräckligt stark själv helt enkelt. Kollade hennes gamla bilddagbok och hittade bilder på mig själv med inte alltför snälla kommentarer... Men just det gör inget längre. Då var då och nu är nu. Förlåt mig, jag var då för trasig för att kunna hjälpa dig. Drömde om henne i går morse. Känns inte bra särskilt med allt jag lämnat oavslutat. Jag beklagar särskilt sorgen för hennes närmaste. Alla hade en egen bild av henne. Även jag. Min bild är bara min och jag är i alla fall glad att vi träffades igen några gånger efter att vi hade vårt storbråk och att vi blev sams igen.

Sista gången vi ringde varandra var när hon orsakat ett stort missförstånd som gjorde att en kille blivit jättearg på mig och hon skickade tusen sms och ringde för att varna mig och säga förlåt! Haha, hon blev förlåten direkt men killens tjej gjorde tydligen slut med honom ändå. Och jag var helt oskyldig för en gångs skull!:)

Ingen fattar vad det här handlar om förutom jag. Men det struntar jag i.

Är övertrött. Borde försöka sova när bebisen sover.

Missunnsamma människor

Är så trött på missunnsamma människor och blir så ledsen av dem. Folk som är vuxna men ändå inte kan tvätta av sig sina tonårsprinciper och tonårsdrömmar (utan snarare blir värre med åren) utan ska racka ner på andra hela tiden som inte delar strävan efter att "bli något stort" och trycker ner andra som inte ser någon poäng i denna strävan. Nej, jag blev ingen rockstjärna, fotomodell, miljonär eller känd författare eller något annat häftigt. Jag lever inte mitt liv efter politiska principer utan lever för att vara lycklig och göra det bästa för min närmaste omgivning för det är där jag tror att man börjar.

Jag är mamma och fru och lever ett vardagligt liv där jag gör det bästa för att få det lilla att gå ihop och försöker uppskatta de stunderna då jag känner att det går som det ska.

Och se, det gör mig LYCKLIG. Det är precis här jag vill vara. Jag skulle inte vara någon annanstans än med min familj om jag så fick alla pengar i världen och alla möjligheter i världen. Jag vill vara med min make och son. Mitt liv är att bygga upp en trygghet för mig och mina barn och hela min familj (även annan familj inräknad).

Mitt liv är inte något politiskt ställningstagande. Mitt liv är inte någon uppoffring eller kvinnofälla eller andra dumheter. Mitt liv är det liv jag vill leva, alltså med mitt barn.
'
Ni som inte kan vara glada för min skull och inte vill dela min lycka i att jag funnit min plats i livet bredvid min son, ni behöver inte vara i mitt liv. Jag behöver inte vänner som håller mig tillbaka och jag behöver inte vänner som hellre delar min olycka än lycka.

Det är skillnad på att vara ointresserad av och att spy ut sitt hat över hur andra väljer att leva sitt liv.

Folk jag saknar och om hur förr blev till nu

Bilden ovan är på mig från tåget och resan jag väldigt ofta önskar att jag aldrig hade gjort mwn som samtidigt tagit mig dit jag är idag och till min make och son.

(skrev en lista här på folk jag saknar men vet inte, tänkte att det kunde misstolkas så jag raderar)

Kanske skulle det aldrig bli som förr ändå. I vissa fall får man väl hoppas det, men saknar ändå. Önskar att jag kunde glömma och byta ut lite fortare.

Antar att jag både saknar de roliga sakerna man gjorde och personerna och helt enkelt en tid innan en hel del dåligt hände. Är väl också bara väldigt ensam väldigt ofta och då blir jag sentimental över saker jag när det gäller en del knappt minns.

Jag har bara haft så väldigt bra stunder med dessa människor. Även om de inte alltid var så många eller genomtänkta när det gällde en del. Brukar välja att komma ihåg de bra sakerna när jag är på det humöret.

Saknar tiden då jag hade liksom en bekantskapskrets. Får väl försöka komma på en ny.

Visst har jag kontakt med dem ovan, allihop, men ingen bor nära. Bara det. Och allas liv har blivit annorlunda. Inte minst mitt. Kanske det jag ibland saknar, innan allt. Då menar jag såklart inte mitt barn osv utan grejer som hände för några år sedan.

Lite förvirrat om vänner jag saknar, tider jag saknar.

Men ibland kan det värsta indirekt leda till det vackraste och det är väl så jag får försöka tänka på det. Utan dessa dåliga val så hade jag aldrig kommit till den punkt som idag givit mig min familj, min son, min älskade son som visat mig en slags kärlek jag inte ens trodde fanns. En kärlek jag bara anade, men visste aldrig vad egentligen föräldraskap innebär emotionellt. Jag visste inte att något kunde beröra såhär, skapa dessa känslor.

Jag anade att meningen med livet fanns där ute, men jag visste inte säkert vad min mening var förrän nu.

Jag älskar honom så innerligt. Är helt omtöcknad av dessa känslor.

Allt jag förlorat har samtidigt lett mig till att vara precis där jag är idag. I min trygga säng med min son i min famn.

Jag tror att du nu får vara Guds ängel

Vila i frid, V. Jag vet inte om du trodde på Gud, men jag gör det och jag hoppas och tror att du har det bra där du är nu. Förlåt för att jag inte kunde hjälpa dig längre. Livet är inte rättvist, men jag måste få tro att Guds barn slutligen får vila i ro.

En gång för längesedan

Drömde en mardröm om att en annan fd vän (ingen jag tycker illa om men som jag av olika anledningar inte kan umgås med längre och hon vill nog inte umgås med mig) for illa för att jag var tvungen att neka henne att bo hos mig och vågade inte för jag trodde att hon skulle fara illa. Och jag drömde att hon också blev skadad för att jag nekat henne och jag kände att det var mitt fel denna gången också. Nu på morgonen fick jag reda på att hon blivit skadad! Hemskt. Hoppas det ska bli bra någon gång.

Önskar så ofta att jag bara kunde fly från mitt förflutna och alla minnen. Ibland känns det som att jag kvävs bara över att oroa mig för folk jag älskat. Och jag slutar inte älska någon direkt, det baar förändras, så oron skaver hela tiden. Skaver och skaver.

Jag vill så gärna att hon ska ha det bra men finns ingenting jag kan göra för att hjälpa. Inte ens vara en vän.

Lite allmänt bara och vecka 24

Hade en bra dag igår. Var hos min kompis och hennes (och hennes sambos såklart men han var inte hemma) dotter som är ca 1,5 år nu och min kompis var jättesnäll och lånade mig lite mammakläder. Mammakläderna som försvann på stan fick jag aldrig tillbaka men min man var megasnäll och åkte och köpte ny klänning och tights och strumpbyxor till mig så jag inte skulle vara ledsen. Folk är allt bra snälla ibland :)

Sedan åkte jag hem och hämtade hundarna och gick till min man och styvdottern och kollade på Nicke Nyfiken och åt pannkakor. En riktig barndag igår med andra ord och det gick bra! Jag brukar inte vara så mycket med barn, mer än styvdottern emellanåt. Känner inte så många som har barn här i närheten, men många i andra städer.

Försökte lägga mig tidigt för imorgon ska vi ju iväg till Stockholm för att se Gackt och tåget går redan runt 05 på morgonen (inte nu men natten mot tisdag). Sov mellan ca 22-02 men så gick det inte mer för jag vaknade och började tänka och har ont. Har haft ångest (gravidrelaterat) och ont i revbenen och ryggen (också gravidrelaterat) och är väldigt nervös för att åka till Stockholm och få ont på tåget och kanske inte kunna sova natten mot onsdag osv eller ligga och gråta över revisarna massa när jag sover hos andra.:(

Tycker att det är hemskt läskigt när magen blir större och hur kroppen påverkas även om det känns som att det varit lindrigt för mig i jämförelse med en del jag pratat med. Är väldigt glad över att vara gravid men skulle nog hellre velat att min partner var det, om man säger så. Orättviiiiiist!!!!!!!!!!!!! som man brukar säga:)

Är i vecka 24 nu.

Vecka 24

Barnet:

Cirka 24 cm och 700 gr.

Nu, mer än halvvägs genom graviditeten börjar barnet allt mer likna ett nyfött barn. Allt det behöver av värme, föda och stimulans finns inom en omkrets på ett par decimeter i livmodern. Barnet reagerar på allt fler sinnesintryck. Det känner, det upplever smak och hör ljud. Ögonen är fortfarande oftast slutna men det har börjat blinka med ögonlocken. Barnets hörsel har utvecklats så att det kan lära känna de röster som pratar eller sjunger i dess närhet, röster som det vid
födseln redan känner väl. Lungorna är fortfarande omogna men tillverkningen
av ett ämne som kallas surfactant startar. Det har till uppgift att hålla lungblåsorna,
alveolerna, i lungorna utspända så att lungorna inte faller ihop och klibbar
samman när barnet föds och skall fylla sina lungor med luft. Dess rörelsebehov är stort och än så länge finns det gott om plats. Barnet har vissa chanser att överleva utanför livmodern om det skulle födas för tidigt.

Måste ta ut hundarna nu för Ringo har magproblem.

Sommaren

Jag får alltid sommardepressioner så det är egentligen inte konstigt att jag mår dåligt lite denna sommar också. Men det är störande eftersom jag nu har mycket att se framemot och vara glad över, som att jag ska bli mamma. Ändå tar sommardeppen över. Känslan av att vara totalt ensam och övergiven, att alla har hundramiljoner kompisar. Som när man var liten och man såg alla klasskamrater spela fotboll och leka utanför på gårdarna och man aldrig fick vara med, inte ens när man frågade. Så till slut slutade man upp med att fråga.

Men det är nog inte så längre. Jag skulle nog göra saker mer om jag visste hur jag skulle försöka, men ibland blir jag bara rädd och så och dessutom är jag trött och har ont ofta och folk tror kanske att jag inte vill göra saker med dem för jag ofta säger nej, särskilt om det är med kort varsel.

Well, nu ska jag försöka göra något iaf. Ska försöka ringa min make. Vet inte var han är :)

Edit 1549: Min man var på stan med sina kompisar, drar dit sedan:)

Glad men ändå ledsen samtidigt

Idag var det väldigt kul för träffade två av mina bästa vänner, T och L, och vi åt varma mackor, drack te, åt glass och skulle titta på "skräpskräckisar" men så råkade jag välja The Countess som handlar om den blodtörstiga mörderskan Elizabeth Bathory (grevinna som levde på 1400-talet om jag minns rätt nu och gett upphov till mycket vampyrhistorier). Hade inte hört talas om filmen förr och köpte den för 39 kr på Movieline så antog att den skulle vara splattrig och mer skräckis, men det var ganska seriös, dramatisk emellanåt och inte alltför blodig. mer i stil med Bram Stokers Dracula. Inget fel i det, men tja, var väl inte vad vi planerat att se, men vi hade trevligt ändå, misstänker jag (jag hade då det). Nästa vecka ska vi nog se den norska splatterfilmen Slakta dem alla! istället:) Den kan inte vara seriös direkt!

Jag är ledsen ändå för att L+T i framtiden ska flytta till Stockholm, men måste skaffa körkort tills dess så jag, hundarna och bebisen kan åka och hälsa på massvis. Jag önskar vi också kunde bo där, för jag har kompisar där och inte massa dåliga minnen som här. Det är sällan man hittar kompisar man inte behöver göra sig till för och som gillar en som man är och är snälla osv, inte bara försöker vara tuffa... Känner mig trygg med dem. Men känns som att jag aldrig kommer att komma härifrån nu.

Nu ska jag äta en eller två av de varma mackorna som blev kvar och kolla på avsnitt 135 eller 136 av Kvinnofängelset!

Bebisen mådde bra!

Glädje:

Bebisen mådde helt bra och det sparkade, rullade omkring, drack vatten osv. Fattar inte hur det kan leva någon inuti mig som är ca 15 cm och sparkar och rumlar runt och jag märker inget. Men lär väl snart märka väldigt mycket! Är bara så glad iaf!

Och lite ilska:

Blir lite ledsen av internet. Men ska inte kolla facebook mer. Vissa fattar jag inte ens varför jag försöker vara kompis med längre. Liksom folk som uppdaterar om att de hatar grannarnas barn för att de skriker känns inte så roligt att berätta för dem att man väntar barn när de alltid hatar barn och hatar folk som vill ha barn och alltid pratar om hur himla speciella de är som INTE vill ha barn (precis som alla andra under 28 med andra ord).

Man måste vara rätt knepig om man hatar barn. Visst, de är jobbiga som fan, men minns folk inte själv när de var barn och hur ledsna de blev i flera år liksom när någon vuxen var omotiverat elak mot dem, hur rädd man blev? Jag gillar inte direkt barn heller på det sättet typ Ooooooh vad gullig och sitter med salig blick när barn skriker och river ner saker från hyllorna i snabbköpet, men det är ju inte riktigt samma sak som att hata barn. Man hatar ju barnets beteende och att föräldrarna skiter i det. Finns väldigt mycket sjukt folk. Barn och vuxna är ju samma sak, bara en annan ålder. Som att hata kalvar men älska kor, eller hata valpar och älska vuxna hundar. Liksom väldigt skumt. Hata kycklingar, älska tuppar? Hmm. Hata? Är en viss skillnad om de är jobbiga. Men hata är skumt...

Slutar man hata folk när de fyller 18? Och älskar alla som har fyllt 18 oavsett vad de gör? Obs 21 i vissa delar av världen. Troligtvis om man hatar barn! Men jag fattar inte riktigt vad som händer just då som gör att man slutar hata dem. Man kan iofs skicka dem för att handla på systemet osv!

Folks konstiga reaktioner

En gammal kompis sa till mig när hon fick veta att jag äntligen är gravid "Alla trycker visst ur sig ungar till höger och vänster nuförtiden". Inte ett grattis eller något. Har ju liksom försökt länge och spolat äggledarna och grinat över ett år och grejer och får som reaktion "trycker visst ur sig ungar till höger och vänster". Lågt... tycker jag iaf. Kanske var det ett dåligt skämt. Även om hon skulle vara t ex ofrivilligt barnlös och ledsen så kan man ju vara snäll.

Blir ledsen. Man kan väl säga grattis åtminstone, även om man inte skulle mena det... Hon kanske tycker jag skulle bli en dålig mamma. Kanske inte så konstigt isf med tanke på hur jobbig jag var för några år sedan, men hmm, jag vet inte, hon verkar ju inte uppfatta mig så.

Funderade ett tag på att inte berätta för någon förrän barnet är fött så jag inte ska behöva reagera på en massa konstiga kommentarer. Särskilt ibland när de kanske inte ens menar något dumt med det de säger.

Är också livrädd för att få kommentaren "Är det planerat?"" Finns nog inte mycket som skulle få mig att bli mer ilsk.

Men nu ska jag tänka på bra saker! Bebisen t ex! Såhär står det på liberos sida om vecka 14 som jag är i nu!

Barnet:

Cirka 8-8.5 cm.

Det lilla barnet är inne i en intensiv tillväxtfas som sträcker sig fram till vecka 22. Den blir allt starkare och dess rörelser allt mer målmedvetna. Nu orkar barnet hålla upp sitt huvud en liten stund, Dess hand kan gripa, om än lite fumligt och foten kan sparka. Benen är längre än armarna och en del barn har hår på huvudet. Fostervattnet nybildas hela tiden fram till fullgången tid.

Ska försöka att inte vara så överkänslig, men har man levt hela livet med problem med mens osv (fick den först på riktigt när jag var 28 år) och man trott att man aldrig ska kunna bli gravid så känns det som ett mirakel och även om jag förstår att folk i min närhet kanske inte bryr sig ett dugg (konstiga kompisar isf tycker jag men ändå) så vadå, de kan väl låtsas iaf :) Är ju inte som att jag pratar om det hela tiden! (hoppas jag men tror inte det)

Själv tycker jag att jag kan förstå den katolska prästens avighet, eftersom jag inte är gift och det är inte direkt något jag är stolt över, men min kompis ovan är inte ens troende eller något sådant.

Och kompis om du skulle läsa det här, jag är inte mega-arg på dig eller nåt! Men ja som du kanske uppfattade så blev jag lite förvirrad över det.

Boken, shopping och bloggerfel

Har varit fel hos blogger i två dygn ungefär. Skumma fel dessutom. De hade t o m bytt ut mitt användarnamn under ett dygn. Det var inte jag som hade gjort det och jag har inte skrivit in det någonstans heller så det var bara apkonstigt. Sedan byttes det tillbaka utan att jag gjorde något.

Well, har haft lite trasiga dagar även om jag egentligen ÄR glad, men hände en hälsogrej som fick mig att bli livrädd men det är med största sannolikhet ingen fara. Men det orkar jag inte gå in på nu. Också haft migrän så ligger efter med en massa jobb och känner mig förvirrad gällande det.

Igår var jag med syrran på stan och käkade indisk mat och köpte puder och fuktkräm och sådant! Det var kul! Hatar att köpa hygienprylar för det mesta, om jag inte hittar något med t ex sockervaddslukt, men min syster gör sådant roligt!

En rolig grej är att jag kommit på en sak jag ska skriva och är väldigt peppad. Tänker inte skriva om det men ska försöka bli klar innan december :) (Inte stor chans med det, men bra att ha mål)

Det ska bli en roman som ska bli en bibliskt fet tegelsten! Kanske skulle till biblioteket idag om de har öppet så jag hinner. Behöver ärligt talat göra lite research och mannen är på en spelning idag och jag ska försöka göra lite grejer med jobb som jag missat under dagarna. Även om jag nog hellre vill roa mig som med skrivande eller typ fika och glassbarer eller så. Hoppas groupiesarna håller sig borta från min man, de flesta iaf. Fick följa med men han skulle ju jobba och jag har varit lite trasig så ville nog inte vara med en massa folk där jag inte känner någon.

I förrgår blir min gamla kompis JM pappa till en flicka! Det är väldigt tråkigt att inte bo nära sina gamla bästa kompisar längre:/ Grattis grattis!

Tatueringsmässan och Sweet Posion-reklam

Tatueringsmässan var ungefär en tiondel av vad jag väntat mig, men min gamla kompis C gjorde ett dansnummer och var söt och jag träffade några kompisar jag pratade en del med, vilket var trevligt! Kändes att jag hade saknat B en del när vi pratade. Vi var grannar förr och kändes bra att prata med henne även om vi pratade om en del allvarliga saker. Jag och F käkade strömming med mos och lingon och det var väl det mest spännande som hände:). Men var rätt kul att åka ut och göra något. Jag och F sitter alltid bara och skvallrar typ när vi ses. Kul att göra något. Min man var hemma med hundarna som det funkar relativt bra med fortfarande trots löp, men man kan inte lämna dem oövervakade alls. Lizzy har byxor på sig:)

Nja, mässan var verkligen inte bra. 150 kr inträde liksom. 40 hade varit mer normalt.

En tjej som jag igår såg i en webbshop via facebook, Sweet Poison, (här på facebook är här är butiken på nätet) och jag tyckte att hon var så vacker var där och sålde kläder och hon var jättetrevlig. Kul när folk som är så vackra är trevliga också. Eller ja, det är väl en fördom, men jag är väl rädd för människor jag tycker är väldigt vackra ibland. Så var hon jätterar!



Tog bilden från Sweet Poisons facebooksida och länkar därför till deras shop som tack men också för att de faktiskt har en del väldigt fina saker!

Hur jag känner just nu

Jag vill ha religiösa kompisar. Behöver inte ens vara kristna eller katoliker bara de inte vill typ ha ihjäl mig för att jag har fel religion enligt dem. Bodde ihop med en muslimsk tjej i flera år och det var rätt bra att ha en kompis som var troende även om vi inte tyckte samma saker hela tiden. Grunden är ju samma sak, att Gud finns. En hel del värderingar och att man inte är världens navel typ, att något alltid finns där, någon alltid älskar en, att inte behöva vara ensam. Har så svårt att förstå ilskan så många har mot folk som mig bara för att vi tror på Gud.

Jag önskar att jag levde i ett kristet land där hederlighet, omtanke och kärlek är det viktiga. Kanske dags att klippa med en del människor. Jag vill inte behöva ljuga om den jag är. Känns som att jag har gjort det hela livet. Tycker att det känns som att ljuga när man tiger för att man inte alltid orkar försvara sig bara för att man vill ha frid. Det är nästan ingen som känner mig. Men jag vill inte klippa med någon jag bryr mig om. Jag vill bara att de ska acceptera att jag är lycklig även om de tycker att jag är lycklig på fel sätt. Jag önskar dem lycka.

Jag önskar att alla i världen kände som jag känner nu.

Jag kommer aldrig att vara ensam, vad som än händer. Gud finns alltid hos mig. Det märks bara inte hela tiden.

Ett år sedan en fin människa gick bort. Jag lovade mig själv efteråt att försöka lära mig leva varje minut eftersom man aldrig vet när det kan tas ifrån en. Jag har försökt hålla det löftet. Jag tror att jag kommer att lyckas. Tankarna går till dig och din familj, underbara människa.

Vovve och lite vardag!

Åh vilka söta bilder på Lizzy! Först sover hon sött på mitt favorittäcke!

Så är hon här helt nyvaken och ser sig omkring förvirrat!

Och så börjar hon krafsa sig! Ringo ville tyvärr inte vara med på bilder nu...

Idag/igår hade jag en bra dag då jag var med min kompis Liv på stan och drack kaffe latte (föredrar kaffe med glass som jag ska göra till mig själv imorgon på morgonen) och gick i affärer en stund. Jag köpte en röd prickig klänning från Rut m.fl och hon köpte en kjol bl a! Var väldigt kul att gå omkring med en bra vän och bara vara glada!

Här ovan är det från min styvdotters rum. Jag tog en bild eftersom jag gav henne dessa två planscher i måndags. Jag fick dem gratis på Movieline när jag var där och hon älskade dem! Den där ugglefilmen vill jag faktiskt verkligen se! Hon hade sett den. Hon sa att den var lite otäck ibland men jag är ju 25 år äldre så jag fixar nog det:=) Klippte tyvärr bort henne från bilden men tycker inte att det är rätt att lägga upp bilder på andra (eller särskilt andras barn) på nätet utan att fråga. Hon är väldigt söt kan jag garantera dock:)

Wow, prick 6000 besökare såg jag nyss! Lite knas med tanke på att jag bytt adress en miljon gånger för att förvilla folk samt skriver ofta totalt opersonligt och odramatiskt... Lägger knappt upp bilder på folk eller så ens, mest youtube-klipp och haranger om mina konservativa åsikter!

Ändrade min blogglook. Tyckte att den såg lite för emo ut!

Haft en jättebra dag och bra vecka! Är skönt att inte ha ont hela tiden!

Jag gillar att använda utropstecken!!!!! Har jag lärt mig från Kalle Anka & Co som iaf på 80-talet bara använde utropstecken eller frågetecken!!!! Nu ska jag se klart på ett avsnitt av Varuhuset.

Ah... the fast life, släng dig i väggen, Persbrandt!