Jag brukar försöka undvika alla nyheter så mycket som möjligt för att jag helt enkelt inte klarar av att hantera alla saker som händer i världen. Alla andras lidande är lika mycket lidande som mitt och därför klarar jag inte av det. Jag klarar inte av att hela tiden behöva bearbeta att andra människor (och även djur) lider och dör och torteras hela tiden. Jag tänker ändå på det tusen gånger per dag. Hela min vakna tid går åt att mota bort katastrofer och oro från hjärnan för att kunna fungera normalt bland min familj och med mina anhöriga. Jag måste undvika nyheter om allt hemskt för att inte bara lägga mig ner och dö och ge upp allt.
Det handlar inte alls om att jag blundar för verkligheten, som vissa verkar tro. Jag orkar bara inte hantera andras lidande mer än jag redan gör. Folk tycker visst att det är någon fint i att bombardera känsliga människor med krig, mord, våldtäkter och tortyr precis hela tiden. Jag bryr mig redan precis hela tiden. Det dör och torteras människor hela tiden, hela hela tiden. Det är hela tiden i världen någon som blir torterad och barn som mördas. Jag vet det. Att jag vägrar prata om det slentrianmässigt betyder inte att jag inte bryr mig utan för att jag psykiskt inte klarar av att hela tiden tänka på hur rädda de som skulle mördas var eller hur allas familjer mår mm! Jag tänker på sådant i åratal, om inte hela livet för vissa saker har jag tänkt på flera gånger per dag sedan jag fick mina första minnen av nyhetsrapporteringar. För vissa går det över på en vecka och vissa bryr sig inte alls, t o m hånar de avlidna innan kropparna ens har kallnat.
Och naturligtvis skriver jag om detta pga det som hänt i Norge. Och pga att det faktiskt är människor som dödas precis hela tiden. Jag tar in allt jag läser om våld och känner precis lika mycket för dem som det rapporteras om i tidningarna som om det hänt folk i min närhet. Alla människor är någons familj, någons barn. T o m mördarna. Ingen är en människa mer än någon annan. Ingen.
Ni behöver inte pränta in en massa mord i mitt huvud. Det är tillräckligt med oro och sorg för världen som rör sig där redan. Jag klarar inte att debattera som andra gör och prata om det som om det bara vore på tv. Jag klarar det inte. Det är på riktigt precis hela tiden. Varenda person som blir mördad, våldtagen, misshandlad, torterad. Varenda människa är någon som känner och tänker, precis som jag gör och som är lika rädd som jag skulle ha varit.
Vi är alla Guds barn och alla lika värda. Och t o m det hatar folk mig för, att jag som kristen valt att älska min nästa såsom mig själv för att det varit det enda sättet jag kunnat psykiskt överleva en del saker. Helt enkelt för att jag anser att det är sanningen, att alla är människor och har rätt till sina liv och är lika mycket värda.
Andras intensiva hat kan jag aldrig vänja mig vid. Jag är rädd för människorna.
Ondskan i världen blir inte mer eller mindre verklig för att man försöker tvinga andra att tänka på den och prata om den precis hela tiden på egen befallning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar