Hon verkar må så oerhört mycket sämre. Instabil och mer missbruk. Jag har trott många gånger att hon ska bli bra, börja ta hand om sig själv, men det verkar inte så. Jag vill på något sätt se att den person jag älskade finns kvar där under allt, men varje gång hon kontaktat mig efter att vi slutade umgås eller vi pratat, mailat mm (innan vi eller hon klippte kontakten helt för ett tag sedan), hon har bara verkat vara olyckligare. Det jag älskade finns knappt kvar. Det är synd för hon var något vackert bakom allt kaos. Kanske hon fortfarande är. Jag hoppas att det bara inte syns, att det är en hård vägg och något fint finns bakom.
Men det får någon annan försöka finna.
Jag vill ingenting med det här. Det är bara så sorgligt med människor som år efter år väljer att jaga döden trots så många försök. Jag önskar att alla småungar som tycker det är väldigt tufft dekadent att vara tung narkoman kunde se det, på riktigt.
Folk tror att man når botten någon gång när det gäller destruktivitet. Men det gör man nog inte när det blir värre. Där finns ingen botten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar