Förlåt

Varit en konstig dag och jag fattar inte mycket, men jag hoppas att det är bättre nu i alla fall. Gjorde någon ledsen som jag bryr mig om och det var inte meningen. Förlåt. Och jag vet inte, ibland känns det bara som att jag inte förstår någonting. Varken av vad jag gör eller av vad andra gör. Jag orkar inte tänka. Jag har tänkt nog för en hel livstid. Jag hatar när jag gör andra ledsna och när andra gör mig ledsen. Jag vill att allt ska vara lätt och allt ska vara roligt. Blir så besviken när det inte är det.

Imorgon åker jag bort över dagen själv, vilket är helt konstigt. Ska tatuera mig, antar jag. Vet inte än vad det blir exakt, heh.

Mina älskade. Jag ska aldrig.

Känner mig ledsen. Ibland är det inte ens någon mening med att hoppas. Förstår inte varför det ska vara så svårt ibland. Känns emellanåt som att det skulle vara lättare t o m att leva med någon som inte ens talade samma språk som en själv. Då skulle man iaf inte leva i illusionen om att man blir förstådd när man pratar med varandra.

Är ledsen, trött. N somnade till slut om kl 3, min älskling. Kanske kan jag få sova lite nu jag också. Undrar egentligen hur det är att bo i en familj där man har gemensamt ansvar för barnen hela tiden. Hur det är att kunna förvänta sig att ens man ska vara med de yngre barnen även när han har sina barn från ett tidigare förhållande hemma. Eller tänk, kanske inte ens har några barn från ett tidigare förhållande. Hur ska jag förklara det här för mina söner när de blir äldre. Jag hoppas att jag lyckats lösa situationen så att jag inte behöver förklara något för dem. Jag skulle aldrig svika mina söner. Aldrig. Aldrig. Aldrig. De är ALLT för mig. ALLT.

Gå vidare

Har idag fått tänka igenom en del saker och har tagit ett smärtsamt beslut, att "bryta kontakten med" någon som betyder mycket för mig för att jag inte kan gå vidare. Det kommer aldrig att bli ogjort och det kommer aldrig att bli som förr. Han har gått vidare för längesedan. Någonstans är det jag som inte har gjort det. Och det förstör allting.

Jag år 2002.

Barnrum, vårdnadsbdrag och lite irritation

Fick spännande meddelande av en av mina bästisar inatt. Håller tummarna :)

Är fortfarande något irriterad och ledsen angående det jag skrivit om förut. Blir väldigt less när folk inte förstår när man säger att man inte ser någon mening i att diskutera saker mer. Känns helt onödigt för mig att försöka ge mig in i relationer som bara tar styrka, energi och bara gör mig ledsen. Så sagt att jag inte vill svara mer eftersom jag blir ledsen. Vet att det här inte förklarar något för er alls, men är inte en sådan som vill hänga ut folk. Skulle bara göra allt mycket värre.

Imorgon ska jag skicka in ansökan för vårdnadsbidrag. Hoppas det blir beviljat så jag kan vara hemma med min barn med skyddad SGI lite längre. Skickar in ansökan nu, för vb försvinner antagligen efter valet tyvärr :(

Har gjort om lite hemma och ska göra ett rum till N:s eget rum kanske! Funderar då på att ha safaritapet eller en fin bildtapet som dessa på bilderna! Åh, ser så mycket framemot att göra ett gulligt barnrum till!

ÄHHHHHH!!!!!!!!!!!!! Feckin' idiots

Äh, jag ska bara skita i alla människor som kräver mer av mig än jag orkar med. Det är faktiskt folk jag inte ens vill umgås med. Nu måste jag träffa dem ibland, men skit samma. Jag orkar inte anpassa mig och spela teater för att folk ska gilla mig för någon annans skull. Jag har mitt eget liv att leva. Jag och mina ungar mot världen!

Bara väldigt ledsen

Det är lustigt (på ett väldigt tråkigt sätt) att jag aldrig någonsin blivit så illa omtyckt av folk jag räknat som nära vänner, som efter att jag "kom ut" med att jag är kristen och att jag konverterar till katolicismen ska vi inte ens tala om. Är så väldigt trött på att läsa massa antaganden av ateister, som har hat som enda drivkraft (nej S, menar inte dig i första hand faktiskt, dina hatiska uttalanden brukar inte kännas precis lika riktade till mig, utan en annan närmre vän). Jag är just nu sjuk, trött, sårbar och orkar inte läsa om hur ond jag är av folk som inte ens bekymrat sig om att läsa på vad den katolska läran handlar om.

Är så förbannat trött på att man som katolik förväntas bära någon slags gemensam skuld för de som t ex begått sexbrott inom katolska kyrkan. De som ens skummat igenom en sammanfattande hemsida över den katolska tron vet att alla typ av sexuella övergrepp, t o m sex utanför äktenskapet trots medgivande, är en stor synd. Men visst, i det kan man säkert tolka in att det är helt ok att våldta osv? Har aldrig förstått att folk jag genuint tycker om är så fördomsfulla. Ert hat mot mig får mig att må så himla dåligt, särskilt när jag själv blivit utsatt. Jag kan inte med att bli hatad av folk jag trodde var mina vänner längre.

Min tro är ett ljus för mig i mitt liv och har alltid varit då mitt liv varit hemskt och mörkt. Alltid när det gått riktigt fel för mig i livet är de gånger jag tvivlat och övergivit den. Förstår inte hur ni, som kallat er mina vänner, så gärna vill att jag ska gå tillbaka till ett liv i lidande.

Ni är välkomna att tycka vad ni vill och jag tycker bara att det är synd att ni inte förstår hur fel ni har eftersom det måste vara tungt att leva med så mycket hat i sin själ. Hade ni vetat att det inte är kristet beteende att begå stora synder, så hade det hela varit löst, kan man tycka. Men det är som att tala till en vägg. Folk som kan läsa text, historia, ta till sig smaskigt skvaller utan någon som helst källkritik. Ta bara SVTs text om påvens avgång häromdagen, mer felaktigheter på så lite text är svårt att hitta.

Men jag behöver inte stå ut med att läsa hur mycket ni ser ner på folk som är kristna varje dag och hur äckliga och korkade vi är. Och det är bara synd att ni inte har ett hum om vad den katolska läran handlar om egentligen. Med tanke på era uttalanden så har jag väldigt svårt att tro att ni ens sökt info i nätversionen av Katolska kyrkans katekes.

Det är märkligt att av allt jag gjort i hela mitt liv och tro mig, jag har gjort mycket dåligt förr (det vet ni tyvärr som känt mig länge), så finns det ingenting som fått er att hata mig så mycket som när jag bara försöker vara en god människa istället för en dålig och jag har extremt svårt att hantera detta. Denna ovilja att se sina medmänniskor vara lyckliga.

Det är väldigt smärtsamt. Jag älskar er, oavsett om ni bryr er om det eller inte. Jag orkar bara inte med allt detta hat. Jag vill bara vara lycklig och önskar er detsamma.

Självkänsla och förändring

Mått inte alls bra senaste veckan. Orkeslös, illamående, trött och blir aldrig utvilad. Ledsen också fast jag verkligen försöker vara glad. Massa gamla problem som aldrig verkar lösas gnager och jag orkar inte med de problemen längre. De drar ur mig livsglädjen mer och mer och jag behöver verkligen inte mer stress eftersom jag är sjuk redan. Jag behöver all ork jag kan ha!

Jag vill vara glad och inte behöva hålla på och anpassa mig tills ingenting av min själ finns kvar. Jag är redan sjuk. Känns som att jag mår dåligt av att inte "få" följa mitt hjärta. Jag måste få till en livsförändring. Tänka vad jag vill för mig och MIN familj och sedan göra det. Jag är så trött på att anpassa mig, duka smörgåsbord för andra och försöka äta mig mätt på smulorna som blir kvar.

Och ingen vill äta från mina fina uppdukade smörgåsbord ändå. Ingen blir lycklig av att jag gör mig olycklig.

Det ska bli ändring.

Gjorde ett test på nätet. Min självkänsla är tydligen så kass så jag riskerar att drabbas av fysiska och psykiska komplikationer. Man kanske inte ska lita på internettest men är ganska säker på att det här är helt ohållbart.

http://www.psykologitest.se/sjalvkansla.php

Fick 48 av 53 möjliga. Vad får du?

Orkar snart inte bry mig om ifall folk tycker om mig längre. De kan nog inte tycka om mig om de vill att jag ska må dåligt.

"Hemma"

Påminns plötsligt om brutna löften, lögner och drama och undrar om jag någonsin vill åka hem igen.

Känns som att allt är en sådan kamp där. Här är det bara jag och min son. Jag är lugnare och sover bättre. Jag känner mig yngre, friare och friskare. Lyckligare. Självständig. Jag känner mig bara som jag. Som JAG var innan allt dåligt. Jag gråter inte längre.

Jag längtar inte "hem". Jag längtar bara efter min man och saknar en och annan kompis. Men jag vill aldrig åka hem igen. Får ont i magen bara av att tänka på allt dåligt där. Trångboddhet, elaka människor, lögner, kompisar som svikit, våld, att jag är typ världens sämsta svärdotter och styvmamma.

Vill bara att det ska bli bra. Vill leva ett liv som jag får vara med och kontrollera. Jag är vuxen och det är mitt liv också. Jag är ingen docka som bara ska styras av andra. Jag ska inte "offra" mig för någon annan än min son och för honom är det inget offer eftersom jag VILL göra allt för honom. Jag vill bestämma mitt eget liv. Jag vägrar "kompromissa" längre på det sätt som innebär att alla andra ska få vara lyckliga förutom jag. Har gjort det alldeles för länge. Jag vill inte.

Just because

Är rätt trött pga hormonerna numera och använder all min vakna tid åt att vara med min son, man, styvdotter, vovven osv. Dessutom är det mer eller mindre dags att börja fixa med packning både inför resan till norrland och inför flytten. Orkar just nu inte med att uppdatera bloggen så mycket, använda facebook osv. För er som känner mig på riktigt så är min mobiltelefon trasig. Kan ta emot sms, mms osv (och skicka, just nu iaf) men kan inte ringa eller ta emot samtal pga att det är något fel på den så man hör inte när folk pratar. Synd, för jag gillade verkligen den telefonen. Ska försöka fixa en ny ganska snabbt, innan jag sticker till norr ett tag. Var min son som råkade slänga den i golvet. Får bli en billig ersättningstelefon... Ingen idé att skaffa någon dyr iPhone direkt :) Den lär dängas i golvet på en vecka haha

Glad sommar och hoppas det blir bra, alla! Även om jag plötsligt "råkade" radera massa folk från fb osv så är det bara för att jag ville ändra så jag bara hade folk jag verkligen känner där och liknande. Är trött så har lite jobb med att hålla koll på folk med alla moderna medier numera. Är väl för gammal för att orka hänga med.

Inget illa menat mot någon faktiskt. Även om jag förstår om folk inte tror på det riktigt.

Kärleksbekymmer

Hur vet man om hjärtat verkligen finns på rätt ställe? Hur vet man det om andra och hur vet man det om sig själv? Om båda i ett förhållande båda lever i det förflutna är det väl egentligen ganska omöjligt att skapa en gemensam framtid. Vet inte om det är en fråga eller ett påstående. Vet inte riktigt varför jag lade upp den här bilden. Antagligen för att det var nästan exakt tre år sedan och funderade på precis samma saker då.

"Snälla killar"

Har pga en del foruminlägg jag läst senaste tiden av sk "snälla killar" som hela tiden klagar om hur illa de blir behandlade, att de aldrig får tjejen mm, även diskuterat detta med andra. Den här grejen att killar som ser sig själva som snälla killar ofta klagar på att de inte vinner något på att vara det. Ungefär såhär: "Vi har aldrig kallat någon för hora, fitta mm, är snäll mot våra tjejkompisar, är de som tar hem tjejerna när de supit för mycket istället för att ha sex med dem osv. Och ÄNDÅ får vi inte några tjejer, vi får bara vara kompisar. Tjejerna vill bara vara med tuffa killar osv."

Mina idag jättelånga åsikter om detta:

Om man går omkring och är snäll bara med bakomliggande manipulativa tankar på att t ex få ligga, då är man inte snäll direkt och då är det absolut ingen mening med att låtsas att man bryr sig om det inte ger en själv något som någon slags inneboende äkta glädje att man gjort något för någon man bryr sig om. Ingen kommer att tacka någon för att den spelar ens kompis, att den hjälper en och någonstans i bakhuvudet hela tiden förväntar sig att man ska belöna dem. Ingen kommer att tacka en för att man låter någon köra över en heller för den delen, om man är så dumsnäll.

Är man inte snäll för att man vill så är det bara att säga rakt ut vad man tycker. Jag tycker själv att det är en jättebra sak att vara snäll, men går man omkring och bär en massa agg över att ingen tackar en för det, att man lika gärna kunde ha varit en av de som utnyttjade tjejer istället för att ta hand om dem, för tjejerna ville ju ändå inte ligga med en, ja, då är det liksom ingen mening att låtsas. För då ÄR man nog inte snäll, då är man bara manipulativ.

I livet kommer man längre (tyvärr) om man är lite ego, inte tar åt sig, inte bryr sig så mycket om vad andra tycker och inte blir ledsen för allt. Håller man på och tvingar sig själv att vara supersnäll fast man egentligen vill annat så hamnar man knappast i himmelriket heller, för det är väl endast där annars man kan vänta sig bli belönad för snällhet. Visst är det bättre att inte utnyttja folk men förstår verkligen inte de som tror att de ska bli belönade hela tiden för att de varit så snälla mot alla. Man är väl snäll för att man tycker om folk, inte för att få massvis av tack och belöningar? Då är det bättre att säga vad man vill ha direkt. Att vara snäll och trevlig endast med bakomliggande orsaker är inte snällt, det är inte ens ärligt, det är elakt och manipulativt och de människor som gör det tycker väldigt ofta om att sitta och klaga på att de lika gärna hade kunnat vara elaka. För ja, det hade de lika gärna kunnat vara. Man tjänar inte direkt något på att vara snäll om man inte vill vara det. Man är snäll för att man själv vill det, inte för att få belöningar. Så det fungerar, eller annars är man inte direkt så genuint snäll.

Tycker man att det är en stor uppoffring att vara snäll mot folk så är det inte direkt någon mening med det. Då ska man sluta se sig som en snäll kille och bara vara en vanlig kille.

Och ja, jag har en sådan här kille i bagaget såklart... Min första pojkvän jag var ihop med mellan 18-20 års ålder. Han klagade hela tiden på hur ingen ville vara ihop med en snäll kille som honom (kul för mig, var ju han som dumpade mig utan förvarning, heh...), men han liksom drog sig inte alls för att sitta och skratta åt när hans kompis hade våldtagit en tjej på lumpenpermisen, han kunde vara kontrollerande, slå sönder lägenheten (två dörrar fick bytas ut och en vägg spacklas) om jag var ute utan honom osv. Bröt ned mig totalt psykiskt, sa ständigt "hur skulle du någonsin klara dig utan mig?", bedömde alltid min kropp, var jag var för smal/för tjock, vad jag var tvungen att träna och vad jag fick äta (tiden jag vägde runt 50 kg och han skulle kontrollera mig), när jag försökte ta mitt liv så sa han bara "ingen kille tänder på tjejer med ärr på armarna" och dessutom var han lögnaktig och otrogen MEN annars var han ju en snäll kille. (ja, han hade bra sidor också men nu tog jag upp de som inte var så snälla). Han var liksom fast i det här "snällträsket" om sig själv. Han hade inte fattat att han inte längre var den snälla killen han antagligen var som barn när han var liten och blyg och utanför. Att han hade slutat tycka att det var kul att vara snäll hade han inte märkt. Han var bara bitter för att han slösat bort sin tid på att vara snäll när han nu insett att han aldrig skulle tjäna något på det. jag fattade aldrig riktigt vad han var ute efter? En medalj? Löneförhöjning? Han var inte direkt värre än de flesta andra, men det var så jobbigt att han aldrig var nöjd med hur andra uppfattade honom. Liksom hur han pratade om hur tjejer inte ville ha honom när vi varit ihop länge, bodde ihop mm. Han såg inte alls.

Och ändå detta ständiga tjat om hur jobbigt det var att vara en snäll kille från honom, fast han inte var det längre så ofta. För visst var han också snäll ibland, men det var precis det jag menar med dessa "snälla killar". De som inte är snälla för att de vill vara snälla, utan för att de alltid förväntar sig att få något i gengäld.

Absolut finns det tjejer som är på detta vis också, men kanske inte av samma orsaker. Men mot kompisar är det väldigt vanligt tror jag att tjejer manipulerar ut varandra eller mot män de är tillsammans med sedan ett tag och kanske börjat ledsna på, att man bara är snäll om man vill ha något. Det är inte konstigt, helt vanligt. Men man är inte snäll på riktigt då. Tycker jag iaf. Även om de såklart är bättre för samhället om man är snäll, men detta ständiga förväntande att man ska belönas? Det är som att man tror att det är äkta snällhet om man får en hamburgare på Burger King för att man betalat för den. Man får den som tack för pengarna, för att man köpt den, inte för att personalen är snäll.

Man får ingen direkt belöning för att man är snäll om man inte VILL vara det. Belöningen får man i hjärtat bara av sig själv. Därför ska man aldrig vara dumsnäll, dvs offra sig själv för andra alldeles för mycket. Då blir man bara sjuk till slut.

Och jag brukar också tänka att jag är för snäll, men ofta är jag nog då bara desperat och ensam och totalt uppe i tankar på hur jag ska göra för att jag ska göra rätt när jag känner så. För att någon ska älska MIG, inte för att jag älskar dem. Tror inte att jag är den enda som blandat ihop detta i mitt liv. Ser det ofta i denna typ av diskussioner och känner igen mig en del.

Bilden ovan passar ganska bra in på detta. Bitterheten i att inte bli belönad som jag försökt beskriva, MEN samtidigt så har denna typ av yttrande en poäng i att tjejerna som gnäller över att det inte finns några snälla killar aldrig kommer att hitta någon heller.

Men ovan är det ett ändå ganska bra tips. Gå vidare. Den som inte vill ha en är bara skit för en. En sak är värre än att vara ensam och det är att vara med någon som inte bryr sig ett skit om en.

Misstänker att en del "snälla killar" ungefär är samma grupp av människor som de tjejer som killar gärna brukar kalla för "borderlinefittor". Som inte förstår varför deras beroende av andras kärlek, åsikter om dem mm kan bli så fruktansvärt jobbigt eftersom det är en person som är beroende, besatt av och bygger hela sitt liv kring en och man fattar inte riktigt varför eller vad de väntar sig och varför varenda litet snedsteg man gör blir en katastrof och varför man förväntas läsa tankar och fatta allt utan vidare.

Nog sådana människor de flesta menar när de säger att man inte kan älska någon annan om man inte älskar sig själv.

Love me Love Love Me I just want you to be happy

 

Min bristande förmåga att uttrycka känslor på ett vuxet vis. En bild säger mer än tusen ord osv. Men älskar dig för evigt, även om det gör ont.

Kärlek

Det är verkligen inte bra nu. Är sjuk och det blir bråk med alla jag bryr mig om nästan. Känner mig så ensam så jag knappt står ut. Vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är så oerhört dålig på relationer. Så trött på att alltid göra fel. Trött på att allt  jag säger ska vridas och vändas tills jag inte har någon självkänsla kvar. Hur mycket man än kämpar så blir det bara fel. Har tagit en paus från allt och alla förutom min son och hundarna nu. Ska väl umgås med vänner om jag har några kvar men orkar inte med krav på att vara bra och snäll och perfekt och förstående i alla lägen längre. Jag blir bara desperat när jag ber om kärlek. Det kommer aldrig att få någon att älska mig.

World of Warcraft och minnen

Åh, World of Warcraft har ju bästa musiken någonsin! Saknar att spela. Inte bara WoW utan allt. Det har alltid varit så för mig med spel att de påminner mig om saker och även om det är lyckliga minnen så kan jag bli så väldigt olycklig av att tänka på det. När min första pojkvän dumpade mig så tog det tre år innan jag ville börja spela Final Fantasy igen t ex. Tja och när senaste exet jobbade som spelrecensent så säger det väl sig självt att det satt lite spår i mina minnen. Är så jobbigt att minnas allt hela tiden. Och allt känns som nu. Lika starkt. Det är lite knäppt. Egentligen är man kanske aldrig riktigt närvarande då.

Men kanske man ska försöka minnas med lycka istället för att bli vemodig och börja gråta inombords vid varje minne. Började tänka på spel för en gammal kompis från Umeå där jag bodde förr frågade om jag hade tips för spelmusik för han skulle ha en spelmusiktävling :).

Jag ska försöka tänka mer på spel som att det faktiskt är min identitet också. Var ju faktiskt jag som fick exet att börja spela spel igen, liksom han som lånade MIN Nintendo, inte tvärtom! Och samma med killen före!

Jävla folk

Blir så ledsen. Har haft den bästa veckan i mitt liv tillsammans med min make och son och idag skulle jag och N träffa en viss ingift släkting och allt bara blev hemskt. En person som inte ens velat klämma ur sig ett grattis eller lycka till under hela graviditeten, har nu mage att komma med åsikter om hur jag ska vårda mitt barn. Särskilt när påpekandet var något så urbota dumt som att jag höll honom i famnen för mycket och "irriterar honom". För helvete, han låg och sov i min famn när jag satt i soffan och hade bara varit där i en kvart så det var ju inte som att jag hållit i honom i hundra timmar i sträck. Och hjälper ju inte att bara säga ifrån. Till slut bad jag henne åt helvete (inte så moget, nej, men blir så trött på allt tjafs) och tog barnet och gick hem gråtandes (jag grät, inte barnet).

Hon fattar tydligen inte att hon inte har några som helst rättigheter till mitt barn.

Orkar inte med den typen av människor mer. Man ska tydligen inte gå emot sitt omdöme och tvinga sig själv att umgås med folk som gör en ledsen. Kunde knappt sova i natt för att jag var så nervös för att träffa dem och på morgonen var jag ändå på bra humör och inte nervös och så blir det ändå skit. Orkar inte försöka längre. Är ganska van vid att folk kör över mig men när det gäller mitt barn så ska hon bara hålla käften.

Skulle väl vara en sak om jag matade barnet med klister eller något men att jag inte ska hålla i mitt eget barn när jag bedömer att han behöver närhet och hon inte slutar tjata när man sagt att man inte håller med, det är helt jävla vansinnigt. Jag är ju ingen attachment parenting-person till fullo som bara sitter med barnet i famnen liksom.

Börjar nu inse varför folk tycker att det är jobbigt att vara förälder. Har inte ett jävla dugg med barnet att göra utan med att folk hackar på en hela tiden. Känner mig tillräckligt värdelös som mamma som det är för att jag inte kan amma naturligt utan måste pumpa ut mjölken med en maskin och sedan ge den till honom och knappt det funkar längre.

Varför kan inte bara folk låta mig älska min son? Varför måste det begränsas innan han ens är två veckor gammal?

En gång för längesedan

Drömde en mardröm om att en annan fd vän (ingen jag tycker illa om men som jag av olika anledningar inte kan umgås med längre och hon vill nog inte umgås med mig) for illa för att jag var tvungen att neka henne att bo hos mig och vågade inte för jag trodde att hon skulle fara illa. Och jag drömde att hon också blev skadad för att jag nekat henne och jag kände att det var mitt fel denna gången också. Nu på morgonen fick jag reda på att hon blivit skadad! Hemskt. Hoppas det ska bli bra någon gång.

Önskar så ofta att jag bara kunde fly från mitt förflutna och alla minnen. Ibland känns det som att jag kvävs bara över att oroa mig för folk jag älskat. Och jag slutar inte älska någon direkt, det baar förändras, så oron skaver hela tiden. Skaver och skaver.

Jag vill så gärna att hon ska ha det bra men finns ingenting jag kan göra för att hjälpa. Inte ens vara en vän.

Katolska kyrkan, vecka 28, jobb, treårsdagen, grattis Emil, Harry Potter, pandor

Har jobbat väldigt mycket med webbshopen idag. Går framåt! Börjar kännas kul! Är också registrerad egen företagare nu! Är redan rädd för deklarationen...

Idag har jag annars varit på kurs i Katolska Kyrkan och det var väldigt trevligt. Väldigt blandat med folk i alla åldrar och från många olika länder och det tyckte jag var kul. Alla var trevliga som jag pratade med och även om jag kom av mig då och då så fick jag in en del i skallen:)

Det var som en introduktion och prästen pratade om andra vatikankoncilitet och om Katolska Kyrkans Katekes som skrift osv. Hade roligt faktiskt, även om jag ser att det kanske inte låter så roligt!

Maken och hans dotter var hundvakter och jag fick mat när jag kom hem (de hämtade mig med bil för fick problem med kollektivtrafiken som vanligt, inte så kul att det blir så så ofta, är sämst på att åka kommunalt, särskilt när man måste vänta 30 min på bussen i spöregn halv tio på kvällen). Hatar när jag blir så hysterisk av kollektivtrafik när det blir fel. Fattar plötsligt ingenting och hittar inte ens en meter framför mig.


Idag/igår var det förresten tre år sedan jag och min make träffades! Det är lite lustigt. Trodde inte riktigt att vi skulle vara gifta idag och vänta barn tillsammans även om jag friade till honom efter ca tio dagar eller så (inte kanske helt på allvar men ändå) och han reagerade med gapskratt och typ "Aldrig i livet, jag ska aldrig gifta mig med någon!" Moahahahaa!!!!!

(förlåt om jag blir för personlig, älsk)

Igår gick jag förresten över i vecka 28:

Barnet:

Cirka 35 cm lång, vikten mer än 1 kg.

Barnet växer och ställer allt högre krav på mammas kropp. Kontakten blir intensivare och känns närmare. Puffar du lätt på magen kan du ibland få en puff tillbaka. Det kan också sparka till som en reaktion på höga ljud, även om fostervattnet dämpar något. Barnet ökar i vikt med ungefär 27 gr/dag och det har börjat drömma. Man vet att det har utvecklat sin förmåga att minnas. Lungorna mognar för varje dag och andningsövningarna blir mer frekventa. Från graviditetens sjunde månad är barnets tillväxt framför allt beroende av dess förmåga att producera insulin. Insulinets uppgift är att göra det möjligt för kroppens celler att ta upp socker som cirkulerar i blodet efter en måltid. Cellerna utnyttjar sockret som energi, antingen förbränns det eller lagras. Inget fett behöver då brytas ner och på så vis hjälper alltså insulinet barnet att lägga på hullet under de sista graviditetsmånaderna.

Detta med socker och insulin. Betyder det att jag måste dra ner på sockret eller att jag inte får äta för lite kolhydrater? Bebisen måste ju få fett på sig men inte för mycket, tänker jag så det inte blir en åtta kilos bebis. Förstår inte riktigt.


Inatt blev min gamla kompis/bekant (en av dem som hatar kristna men som jag ändå gillar) pappa! Grattis Emil med familj!

Imorgon ska jag och min syster på Harry Potter! Hurra!

(och eftersom det blev alldeles för många ämnen att välja bilder till så valde jag bilder på pandabebisar)

Vecka 25 och lite tankar runt graviditeten

En sak med att vara gravid och det känns som så kort tid kvar är att jag har panik för att det inte ska bli bra. Jag vill att vårt lilla barn ska få det bästa, inte alla fina saker i världen, men stabilitet och trygghet i första hand. Jag oroar mig hela tiden för att något ska gå snett, riktigt snett, något hemskt som leder till skilsmässa eller andra hemska saker som påverkar barnen negativt.

Det är fortfarande svårt att förstå att det är ett barn som växer i mig. Mitt barn, vårt barn, min styvdotters lillasyster eller lillebror. Ett barn som jag kommer att älska så högt.

Jag är rädd för allt ansvar, livrädd, för jag är så rädd för att göra fel. Inget får gå fel. Mitt barn är redan först på så många sätt. Har alltid haft lite knepig kroppsuppfattning, men nu känner jag inte en sekund att min kropp är min. Den är barnets hela tiden. Allt jag äter, dricker, allt jag gör är hans/hennes. Jag älskar det här barnet mer än någon annan i världen, men jag är samtidigt så rädd för allt, för hur barnet tar över min kropp, hur barnet påverkar hur jag tänker om mig själv, min framtid, mitt liv. Känns som att jag blivit någon annan ibland. Som ett djur som bara vill skydda min avkomma. Har märkt att jag sluter mig lite inom mig och särskilt stöter bort min man en del när jag blir ledsen eller får ont, vilket inte är så bra, men vet inte hur jag ska reagera när jag är rädd, ledsen, är stressad, orolig eller har ont.

Mitt älskade lilla barn. Jag ska verkligen göra allt för att du ska känna dig trygg och att du ska ha ett stabilt, lyckligt och ordnat liv. Är så rädd för att jag ska misslyckas. Känner mig så maktlös. Jag älskar älskar älskar dig.

Såhär står det om vecka 25 på olika sidor
(på gravid.se):

Ditt barn är nu ca 22cm långt mellan huvud och stjärt och väger runt 800g. Det kan ta tag om sina fötter och knyta nävarna. I lungorna bildas allt fler blodkärl och näsborrarna börjar öppnas. Barnets benkärnor blir hårdare. Barnets livlina - navelsträngen är tjock och elastisk med innehåll av två artärer och en ven. Dessa blodkärl ligger inbäddade i en tjock geléartad massa som hindrar dem från att trassla ihop sig. Detta är ett sätt att säkra blodflödet mellan moderkakan och barnet och dess livgivande funktion.

De permanenta tänderna bildas långt in i tandköttet men kommer inte att bryta fram förrän barnet börjar tappa sina mjölktänder i sexårsåldern.

På libero.se:

800 gram och 27 cm lång från huvud till stjärt.

Barnet har fullt funktionsdugliga händer och fingrarna har naglar. Dygnsrytmen är mer tydlig. Barnet har perioder då det är vaket och det sover på mer bestämda tider. Skelettet fortsätter
att hårdna.

När jag var ute och gick med hunden inatt (ena hunden är hos hundvakt) så pratade jag med en kvinna som inte haft det så lätt i livet. Hon har hund, vi brukar prata med varandra ibland på nattpromenader. Hon sa inatt "Vi är ganska lika men som tvärtom. Du är rädd för att leva och jag för att dö, men i slutändan blir det samma sak." Jag sa att "visst, det stämmer nog, är så rädd för att saker ska gå fel, så finns nog inget jag är så rädd för som framtiden." Tänk sådana djupa samtal man kan ha med grannarna på nätterna:)

Ja, jag är lite stressad och vemodig nu. Var en jobbig dag igår. Nu ska jag se på Klovn tills jag somnar. Klovn-boxen från cdon var jättebra!

Tv-spel och andra prylar

Haft en bra dag! Jag och maken tog med Ringo på en promenad till Linnéplatsen där vi var på Pinkbär och åt god glass. Eller han åt glass och jag åt sorbet (deras blåbärssorbet är så god) och en smoothie med melon, mango och banan! Ringo verkar än så länge tycka att det är lite semester att vara utan Lizzy, men kommer nog snart att börja sakna henne fasligt. (Hon löper och är hos min kompis där hon verkar ha det fantastiskt bra, ska hälsa på henne imorgon)

Jag fick lax, potatis, sallad och broccoli till middag! Det var jättegott! Så tittade vi på tv-spelskonsert på SVT2 (MegaMan, World of Warcraft, Sonic och Zelda var bäst och även God of War verkade bra så jag kanske ska skaffa det! - många som var bäst m a o) och så gick vi till mig och spelade Wario Ware: Smooth Moves och sedan Mario Kart!

Eller det var jag som spelade Wario Ware, han tyckte det verkade för knasigt eller något, folk brukar tycka det... Men han gillade jättemycket att spela Mario Kart så det ska vi spela fler gånger! Är kul att han vill spela Nintendo med mig eftersom det är ganska sällan jag har någon att spela med! Brukar spela lite med hans dotter ibland. Häromdagen hade hon lekt Tails på fritids (från Sonic), så gulligt... Måste spela mer Sonic med henne. Har en samling till GameCube med 7 Sonic-spel!

Jag fick min lila mammajacka från Bon Prix, den som bara kostade 124 kr och den var faktiskt riktigt fin! Alltså inte så "snygg" men en söt jacka, bekväm och verkar praktisk och bra kvalitet! Även de andra kläderna, en blågrå tröja och en svart klänning verkade okej! Lite för stora än så länge men det lär ju behövas.

Ovan är det en av mina turkosa koppar som jag fick tillbaka från mitt ex (min kompis som vi bodde hos) när jag var i Stockholm! Har använt dem konstant sedan dess. Älskar dessa koppar och har varit lite nere över att han råkade få med sig dem när han flyttade för tre år sedan, men nu är de tillbaka:)! Köpte dem 1998 eller så när jag flyttat till min första lägenhet. De är så bra! Håller värmen på ett jättebra sätt! Var tvungen att lägga upp en bild bara för att jag saknat dem så!

Och ovan är en bild av tekannan jag fick av min bror i vigselpresent som vi drack te ifrån idag! Den är jättefin! Tack lillebror!:) Det är meningen att man ska koka vatten på den direkt på plattan men eftersom jag har gasspis är jag rädd för att den ska förstöras i färgen så har inte vågat göra det...

Nu ska jag försöka sova!

Poeten, tjocksomocken och Gackt

Jag tycker ändå att jag är ganska rolig som avslutar en hel dags riktigt jobbigt grälande med att skicka ett sms med texten: Eelskar dej hej dååå helsningaar Dampsson Mycket lyckad sluta fred-formulering om jag får säga det själv. Nog för att det är ganska konstigt att vi började gräla i flera timmar bara för att jag var ledsen för att de skulle åka bort flera dagar utan mig. Det är ju på ett sätt en komplimang att jag blir så ledsen för jag ville vara med dem.

Och nu köpte jag precis som alla andra blivande tjockisar skräpmat för att trösta min stackar själ och migränhjärna. Två paket dyrglass (Ben & Jerry's Cookie Dough och Strawberry Cheesecake) och godis och ostkaka från Frödinge som jag ska nomma. Vet att det inte är bra för mig eller barnet med en massa socker men märk väl ni FL:are, inte en chans att jag skulle äta all glass idag.

Är glad för det kanske löst sig med hundvakten när jag och syrran ska till Stockholm och se Gackt. Jag hade tagit fel på datum förut. Vi kanske kan ta med hundarna och bo hos mitt ex (vi skulle ändå hälsa på honom) och han kan vara med hundarna när vi är på Gackt och så ska vi spela spel och sånt! Han verkade inte ha något emot det!