En omtumlande dag igår/idag. En mycket kär släkting gick bort efter en relativt kort tids svår sjukdom. Känns inte direkt lätt faktiskt. Jag älskar henne oerhört.Vet inte riktigt vad jag ska känna. Känns bara stumt i själen och konstigt. Tre älskade släktingar på ett år. Inte släktingar jag haft på avstånd. Tre av mina närmaste. Sådana jag verkligen älskat, saknat. Känns som att snart är ingen kvar. Det är konstigt. Allt är så märkligt för mig när någon jag älskar dör. Denna gång är det ingen skillnad. Sorg så själen nästan stelnar och samtidigt lättnad för att väntan är över (i fall då någon är svårt sjuk). Jag visste att hon aldrig skulle bli frisk igen. När jag har sorg över någon som gått bort gråter jag oftast bara ensam.
Ta hand om henne nu, såsom hon alltid har tagit hand om mig.
Har även fått min hjärtmedicin så att jag inte riskerar en hjärtinfarkt vid ansträngning och det är ju bra kan man lugnt säga :)
Önskar jag kunde vara hos min familj nu. Så gärna. Allt är konstigt. Alla mil mellan oss har med åren börjat kännas som ett stort sår. Eller ett slags hot. Är rädd för att det snart inte längre finns någon anledning att längta hem. Att ingen alls ska finnas kvar längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar