Fever

Jag blir förvirrad. I veckan har jag fått folk jag tycker om att bli arga och besvikna på mig. Men idag fick jag en person jag egentligen inte alls tycker så mycket om att lyssna på just mig. Kanske hjälpa henne lite. Jag vet inte. Hoppas kan man ju alltid. Jag vill egentligen alla väl, även dem jag inte kommer så bra överens med. Vet inte m det finns någon i hela världen jag vill illa. Fanns det så skulle jag vara väldigt besviken på mig själv.

Vad är rätt och vad är fel? Jag vet egentligen inte. Vissa dagar vet man knappt själv vem man är.

Och kanske är det feberyran som resonerar lite. Vi är sjuka allihopa. Förkylda så vi nästan blir knäppa hela högen. Förutom jag, som antagligen redan blivit det.

Folk jag saknar och om hur förr blev till nu

Bilden ovan är på mig från tåget och resan jag väldigt ofta önskar att jag aldrig hade gjort mwn som samtidigt tagit mig dit jag är idag och till min make och son.

(skrev en lista här på folk jag saknar men vet inte, tänkte att det kunde misstolkas så jag raderar)

Kanske skulle det aldrig bli som förr ändå. I vissa fall får man väl hoppas det, men saknar ändå. Önskar att jag kunde glömma och byta ut lite fortare.

Antar att jag både saknar de roliga sakerna man gjorde och personerna och helt enkelt en tid innan en hel del dåligt hände. Är väl också bara väldigt ensam väldigt ofta och då blir jag sentimental över saker jag när det gäller en del knappt minns.

Jag har bara haft så väldigt bra stunder med dessa människor. Även om de inte alltid var så många eller genomtänkta när det gällde en del. Brukar välja att komma ihåg de bra sakerna när jag är på det humöret.

Saknar tiden då jag hade liksom en bekantskapskrets. Får väl försöka komma på en ny.

Visst har jag kontakt med dem ovan, allihop, men ingen bor nära. Bara det. Och allas liv har blivit annorlunda. Inte minst mitt. Kanske det jag ibland saknar, innan allt. Då menar jag såklart inte mitt barn osv utan grejer som hände för några år sedan.

Lite förvirrat om vänner jag saknar, tider jag saknar.

Men ibland kan det värsta indirekt leda till det vackraste och det är väl så jag får försöka tänka på det. Utan dessa dåliga val så hade jag aldrig kommit till den punkt som idag givit mig min familj, min son, min älskade son som visat mig en slags kärlek jag inte ens trodde fanns. En kärlek jag bara anade, men visste aldrig vad egentligen föräldraskap innebär emotionellt. Jag visste inte att något kunde beröra såhär, skapa dessa känslor.

Jag anade att meningen med livet fanns där ute, men jag visste inte säkert vad min mening var förrän nu.

Jag älskar honom så innerligt. Är helt omtöcknad av dessa känslor.

Allt jag förlorat har samtidigt lett mig till att vara precis där jag är idag. I min trygga säng med min son i min famn.

Sådan obeskrivlig lycka

Känner en sådan fantastisk lycka över att jag verkligen ska få ett barn. En liten son. Om tre månader och tre dagar beräknat så ska han vara hos oss.

Jag är så lycklig. Jag ska bli mamma till en liten pojke och det tillsammans med en man som jag vet är en alldeles underbar pappa.

Lycka! Det här är en av de där stunderna man väntar på hela livet.

...

Hade jag flytt fältet varje gång jag känt att jag borde det så hade jag väl varit på månen nu. Eller i alla fall på Hawaii. Eller i bra form åtminstone.

Att våga säga nej till andras verklighet

Lyssnar på Jonathan Johansson och han är alldeles fantastiskt bra. Och ganska vacker att se på också, kan man väl erkänna.

Och jag har bestämt mig i dagarna fullt ut för att jag säger nej till verkligheten. Jag har Gud.

Men jag är fortfarande den jag alltid har varit, bara lite mer jag.

Jag älskar att leva.

http://www.jonathanjohansson.se/

(musikern ovans hemsida)

Klicka på tidningsomslaget Ikons bild så kommer du till deras hemsida

Hur jag känner just nu

Jag vill ha religiösa kompisar. Behöver inte ens vara kristna eller katoliker bara de inte vill typ ha ihjäl mig för att jag har fel religion enligt dem. Bodde ihop med en muslimsk tjej i flera år och det var rätt bra att ha en kompis som var troende även om vi inte tyckte samma saker hela tiden. Grunden är ju samma sak, att Gud finns. En hel del värderingar och att man inte är världens navel typ, att något alltid finns där, någon alltid älskar en, att inte behöva vara ensam. Har så svårt att förstå ilskan så många har mot folk som mig bara för att vi tror på Gud.

Jag önskar att jag levde i ett kristet land där hederlighet, omtanke och kärlek är det viktiga. Kanske dags att klippa med en del människor. Jag vill inte behöva ljuga om den jag är. Känns som att jag har gjort det hela livet. Tycker att det känns som att ljuga när man tiger för att man inte alltid orkar försvara sig bara för att man vill ha frid. Det är nästan ingen som känner mig. Men jag vill inte klippa med någon jag bryr mig om. Jag vill bara att de ska acceptera att jag är lycklig även om de tycker att jag är lycklig på fel sätt. Jag önskar dem lycka.

Jag önskar att alla i världen kände som jag känner nu.

Jag kommer aldrig att vara ensam, vad som än händer. Gud finns alltid hos mig. Det märks bara inte hela tiden.

Ett år sedan en fin människa gick bort. Jag lovade mig själv efteråt att försöka lära mig leva varje minut eftersom man aldrig vet när det kan tas ifrån en. Jag har försökt hålla det löftet. Jag tror att jag kommer att lyckas. Tankarna går till dig och din familj, underbara människa.

Bilder från enklare tider, sommaren 2005

Den här bilden gillar jag. Jag ser faktiskt ut som min mamma på den!

Med lilla Tweek. Här var jag lycklig. Håret vet jag inte med, men Gud att jag var lycklig här.

En väldigt bra midsommarafton!

Slottsskogen!

Universeum sommaren 2005. En dag jag minns som en av de lyckligaste i mitt liv.

Visst hade jag den här tiden också det väldigt jobbigt eftersom jag höll på att bli frisk från anorexi mm, men det var innan en massa jättehemska saker hade hänt. Blir alltid tårögd när jag ser bilder från den tiden. Jag var lycklig då på många vis. Nu är jag lycklig på andra vis. Men jag hade en annan syn av världen. Inte minst så var det här från innan jag hade börjat bli rädd för Göteborg. Då tyckte jag att det var den finaste staden i världen.

Splittrad

Känns som att jag har förlorat mig själv på så många vis. Försöker tänka att det beror på smärtorna, att när de har opererat mig så kan jag börja försöka leva igen. Jag går ingenstans längre, känns som att jag inte har intressen eller vänner direkt. Eller ja, jag har några fina kära vänner, men det har blivit så sällan man ses och jag har dragit mig undan också eftersom jag vet att jag är ganska dåligt sällskap nuförtiden, mest det jag menar. Så har jag förändrats också och många av mina gamla vänner och bekanta känner nog inte igen mig längre. En del tycker nog att jag utvecklats till det bättre, blivit vuxnare, mer ansvarstagande, och det är nog sant och bra. Men andra tycker bara att jag har blivit gammal, bitter, konservativ mm.

Jag önskar att jag kunde förklara vad jag vill. Jag önskar att jag kunde veta vad jag vill. Det känns som att jag inte har någon personlighet. Egentligen borde jag nu känna mig tryggare och lugnare än på länge, men av någon anledning så känner jag att all ork är borta. Jag vet inte vem jag är eller vad jag vill.

Jag vill vara positiv, målmedveten och lycklig. Jag ska försöka bita ihop ett tag till. När de opererat mig den 9 februari så kanske allt blir annorlunda. Det kanske slutar göra ont då.

Nu blir hela tiden mitt huvud helt dunkelt av alla smärtor och kräkningar. Det kanske snart är över.

Jag har blivit en jobbig flickvän, hysterisk styvmamma, gnällig dotter till mina föräldrar och jobbig syster, dålig anställd, egocentrisk kompis...

Jag hoppas att det snart är över. Då kanske jag kan börja bygga upp mitt liv igen. Kan ju inte sitta här och ruttna för evigt. Blir mest impulsiva känslor, smärtor och allmänt navelskåderi och inte minst förvirring över allt konstigt jag läser på nätet...

Kanske kan det bli bra snart. Jag har några flyktiga planer för mitt nya liv efter den 9 februari och konvalescensveckorna såklart:).

Sånt är livet

och igår hade jag nog den mest ensamma, bittraste och ledsnaste dagen på mycket länge plus att jag hade en hemsk migrän också från och till hela dagen. Mår bättre nu. Bra så det inte blir nyårsafton från helvetet.

Allt var bara hemskt. Och blev värre sedan förra inlägget också.

Hemsk dag. På nästan alla vis.

Men min mamma, man och F gjorde mig gladare. En annan kompis försökte göra mig gladare men allt blev fel men jag gillar honom ändå.

Hoppas det dröjer länge till nästa supervidriga dag. Borde väl dröja till sådär 27 januari om jag har tur för min nästa mens och därmed psykbryt kommer ju då:/

livet, livet, tja, jag har tur som lever iaf! Det är det inte alla som gör.

Bilden: Vad som kommer upp (bl a) när man googlar på livet. Sånt är livet av Colin Nutley. Dessutom brukade en person ofta säga att jag såg ut som Helena Bergström så det passar väl bra här då...