Maktlös

Jag förstår verkligen inte varför det ska vara så extremt viktigt för folk att dricka alkohol? Jag förstår att man vill festa till ibland mm men jag blir genuint förbannad över en del släktingar som väljer alkoholen före familjen. Jag har ägnat så mycket tid åt att förlåta och jag kommer att ägna resten av mitt liv åt att försöka förstå, men det senare kommer jag nog aldrig att kunna göra. Jag förstår inte! Varför ska det vara så extremt viktigt att uppehålla ett missbruk när det skadar de man älskar mest och när det antagligen kommer att kosta en livet? Jag kommer aldrig att förstå. Och här talar vi om en person som slutat, gjort mig så stolt och lycklig men sedan resonerat sig fram till att han vill börja igen trots att han vet om hur han skadat andra. Jag är så fruktansvärt ledsen bara. Mer ledsen än besviken.

Förlåta kan jag, med att förklara för mig själv att han verkligen inte förstår hur det har förstört. Det kan vara enda orsaken till att han väljer såhär trots att jag rakt ut har sagt var jag står och hur han skadat oss. Men jag kommer aldrig någonsin att förstå honom, då han helt nyktert tagit detta beslut.

Jag kommer själv aldrig att dricka en droppe alkohol igen så länge jag lever. Har inte gjort det på över tre år nu (förutom tre folköl totalt, vilket jag lätt kan klara mig utan) och kommer aldrig att göra det igen.

Sorg och kärlek

En person jag älskar mycket högt ligger på sjukhus. Hon kommer aldrig att bli bra, säger läkaren. Jag planerar hemresa, men vet ingenting om när eller hur. Jag vet varken ut eller in just nu. Jag vill bara finnas där för dem. Jag behöver att de finns där för mig. Jag vill bara fly från allt jag känner nu. Förutom kärleken. Jag ber bara att hon slipper lida. Jag kan inte med den här känslan. Jag vill inte att hon ska vara rädd.

Finbesök imorgon!

Oh, jag har inte skrivit det tror jag, men imorgon kommer finbesök och stannar i fem nätter! Mamsi och papsi är det som kommer! Jag är så glad! Världens bästa födelsedagspresent att mami och papi kommer hit! Pappa har inte ens träffat Benki en enda gång! Han som älskar bebisar så. Och inte Nikkis på över ett halvår. Det ska bli så oerhört kul att träffa dem igen eftersom jag inte kommer att kunna åka hem till jul. Eller kan och kan, men det känns för långt för att åka bil i två dygn med två så små barn i norrbottensvintern och flyga med två småbarn har jag inte nerver till just nu. Och vet inte heller om någon kan vara hundvakt då. Så får bli nästa år eller nästnästa år. :(

Men nu ska jag vara glad för att mamma och pappa kommer hit!!! Hurra! Tyvärr kommer inte Lizzy eller min lillebror denna gång, men säkert nästa!

Niko vill att Benki ska prata i telefon. :)

Jag och Benki - mangabebisen!

Vild mamma - vild bebis!

Svajigt inlägg (sjukdom, hoppfullhet, sorg, cancer, lycka, bakning, inredning, kärlek)

Har blivit allt bättre på att ta hand om mig själv och har sakta men säkert börjat bli frisk också. Det vet jag inte om det har att göra med något jag själv gjort, men fick gott hopp när jag var hos endokrinologen i Göteborg i förra veckan. Har inte skrivit om allt detta förut då det är ganska jobbigt att hoppas. Man vill inte bli besviken. Men har lyckats dra ner Levaxindosen från som högst 175 mikrogram till nu 25 mikrogram och ska snart fasa ut det helt! Alltså stora chanser att jag är/förblir helt frisk ett bra tag i alla fall. Tyvärr var min sköldkörtel förstorad, vilket måste följas upp. Den var inte ens det när jag insjuknade 2011. Men var det när jag insjuknade 2002 och då var jag tyvärr tvungen att få radioaktiv strålning och annat i behandlingen. Satt med cancersjuka döende barn i onkologens väntrum och försökte i min trötthet bara vara tacksam över att jag inte var lika illa drabbad som de andra. Och tro mig, den synen glömmer jag än idag inte. Inga barn ska behöva må så som de gjorde. Ingen alls. Livet är så orättvist.

Nu blev detta väldigt sorgligt, men man måste komma ihåg att vara tacksam ibland. Och att körteln vuxit behöver inte vara tecken på att den måste opereras eller strålas eller giftbehandlas. Men är rädd för det.

Men nu ska jag försöka vara hoppfull då jag mått så bra det senaste och det syns även om jag äter dåligt! Ser mycket fräschare ut och är piggare. Ska busa med ungarna och hunden så mycket jag bara kan men sluta baka så goda kakor eftersom det förstör min hälsosamma diet. Men nu fyllde styvdottern år i förra veckan så därför bakade jag en del. Av mig fick hon mangaserier och NintendoDS-spel (Peach Fuzz och Drawn to Life). Man får börja tidigt för att forma in dem i god kultur :) Tur nog så blev hon väldigt glad åt dem!

Kanske ska jag försöka göra klart "djungelrummet"/lilla sovrummet tills mina föräldrar kommer och hälsar på till nästa vecka. Ska bli så roligt att de kommer till min födelsedag och allt!

Igår var min man med mig och storhandlade på Maxi och sa typ "köp vad du vill bara det är hälsosamt" och jag gjorde det och det blev ungefär 2000 kr och jag fick dåligt samvete men fick vinterkläder till Nikkis och mat för ett år ungefär så det blir nog plus i längden när man storhandlar. Men kände mig superbortskämd. Tack älskade. Nu har vi mat osv så vi klarar oss i en evighet!

Typ såhär perfekta såg vi ut.

Saknad

Har haft ont och saknar min man. Orolig för barnet i magen. Vill hem men vill också att vi ska vara säkra på att vi kan flytta in i huset vi tittat på sedan. Blir så nedslagen av att sitta i det lilla rummet och tänka att jag aldrig kommer därifrån. Men om vi visste att vi kan flytta sedan så hade det varit väldigt skönt. Packat hans och styvdotterns julklappar igår, hoppas de kommer fram i tid. Annars får de väl dem senare bara, men ändå. Varit dåligt väder så posten har gått lite hur som helst här uppe. Känns ibland som att jag är i vägen här. Vore väldigt praktiskt att inte bo ca 200 mil från sin släkt och familj för då kunde man hälsa på dem, inte BO hos dem tills de vill att man ska försvinna... Snart kommer min syster iaf och det blir kul! Saknar min make. Ingen kan klappa mig som han kan när jag är ledsen och trösta mig.

Sorg

En omtumlande dag igår/idag. En mycket kär släkting gick bort efter en relativt kort tids svår sjukdom. Känns inte direkt lätt faktiskt. Jag älskar henne oerhört.Vet inte riktigt vad jag ska känna. Känns bara stumt i själen och konstigt. Tre älskade släktingar på ett år. Inte släktingar jag haft på avstånd. Tre av mina närmaste. Sådana jag verkligen älskat, saknat. Känns som att snart är ingen kvar. Det är konstigt. Allt är så märkligt för mig när någon jag älskar dör. Denna gång är det ingen skillnad. Sorg så själen nästan stelnar och samtidigt lättnad för att väntan är över (i fall då någon är svårt sjuk). Jag visste att hon aldrig skulle bli frisk igen. När jag har sorg över någon som gått bort gråter jag oftast bara ensam.

Ta hand om henne nu, såsom hon alltid har tagit hand om mig.

Har även fått min hjärtmedicin så att jag inte riskerar en hjärtinfarkt vid ansträngning och det är ju bra kan man lugnt säga :)

Önskar jag kunde vara hos min familj nu. Så gärna. Allt är konstigt. Alla mil mellan oss har med åren börjat kännas som ett stort sår. Eller ett slags hot. Är rädd för att det snart inte längre finns någon anledning att längta hem. Att ingen alls ska finnas kvar längre.

Social Fail XXX

Jag träffar min mamma, pappa och bror i snitt två gånger per år pga 200 mils avstånd. Min älskade mormor och morfar ibland bara vartannat år. Jag har inte kontakt med någon kusin eller faster. Jag har inte träffat min moster eller morbror på flera år och sist träffade jag moster bara 15 min och så var det tre år innan det. Två av mina närmaste släktingar har dött det senaste året och jag har inte ens kunnat gå på begravningen. En tredje av mina närmste släktingar har akut blivit så dement att jag inte får träffa henne igen. Hon skulle bli för upprörd för att hon inte känner igen mig. Henne träffade jag dock för ett år sedan sist tack och lov.

 Min bästa kompis bor i Stockholm numera. Mina andra fd nära vänner bor i Lidköping. Bollnäs, Malmö, Umeå, Norrköping, Örnsköldsvik och några till i Stockholm. Finns en i Göteborg jag verkligen litar på. Och min syster. Tack för att ni finns.

Jag saknar dem allihop. Det känns som att de inte saknar mig, många av dem, förutom mamma och pappa och mormor och morfar. Min farbror var det iaf bara ett år sedan jag träffade.

Jag har min man. Jag har mitt barn. Jag har mina hundar. Annars känner jag mig ensam.

Hur ska man göra när ens närmaste släkt bor 200 mil bort?

Man gör ingenting. För det går inte.

Känner mig så ensam. Alla bara försvinner. Jag kan inte förlora de få jag har kvar. Jag kanske förlorar allt om jag gör fel.

Hemma igen och favvoserier

Är hemma igen i Götet, men resan har varit lite omtumlande emellanåt. Har dock varit mysigt med Nikko som har fått träffa sin mormor och morfar och även sin mormorsmor och mormorsfar! Och sin morbror! Det var verkligen underbart. Att flyga med Nikko gick också bra, men emellanåt känns det otryggt att flyga med en tvåmånaders. Jag skulle inte rekommendera det om det inte är extremt viktigt som det var nu.

Hemma har jag träffat mina älskade hundar igen och såklart min man och hans dotter. Vi möblerade om så det skulle bli mysigare och åt middag! Raw food-grejen gick ju åt skogen uppe hos släkten, men fick låna mammas Ann Wigmore: Levande föda-bok och det är ju raw food-bibeln liksom.

Nikko har gjort massvis av framsteg. Går så fort med små barn! Magen är också bättre och han sover mycket bättre nu och söker kontakt hela tiden!

Sov ej inatt pga resan hem så ska nu bara lägga mig när Nikko vill sova och så ska jag se på senaste avsnitten av mina favoritserier Parks and Recreation och The Life and Times of Tim.

Älskade familj, jag saknar er

Min älskade pappa är hemma från sjukhuset nu. Idag begravs min faster. Det känns väldigt hemskt att inte kunna vara där för honom. Tur att han har mamma. Jag älskar dig pappa. Jag älskar dig så högt så du inte kan ana.

Det är fruktansvärt att vara ifrån sin släkt och familj när det händer jobbiga saker. Detta är andra begravningen i år jag missar, där folk som verkligen betyder oerhört mycket för mig har gått bort och jag inte ens har kunnat visa pappa mitt stöd genom att vara där.

Jag saknar dig, pappa. Förlåt mig.

Saknar min mamma och pappa

Saknar min mamma och pappa och bror och jul som den ska vara. Saknar släkten och förberedelserna. Jul som mamma gör den och att kunna krama min pappa för jag vet att han alltid behöver det lite extra. Saknar min brors krångel t o m :) Saknar dem extra mycket nu. Det är en särskilt känsla nu för att jag fått barn och förstår bättre nu. Jag har så dåligt samvete över allt jag utsatt mina föräldrar för. Jag kunde verkligen inte förstå hur de måste mått under de år jag mått så dåligt, hur ont det måste ha gjort i dem när jag valt att inte må bra. Eller det gör man väl inte men man väljer hur man uttrycker sitt dåliga mående.

Först nu inser jag hur mycket de alltid måste ha älskat mig. Jag vill bara krama dem och säga förlåt. Jag ska aldrig utsätta dem för något sådant igen och jag hoppas att min son blir en mer förstående son än vad jag var en dotter.

Jag älskar dem så högt, älskade mamma och pappa.

Jag saknar er så mycket. Julen är inte vilken helg som helst för mig. Det var den helgen som vi verkligen hade tid för varandra. Ofta den enda helgen. Och nu är det andra året idag jag är fast här utan dem. Det känns ibland som att de bara är ett minne numera. Det känns så ensamt. Förlåt mig mamma och pappa.

Jävla folk

Blir så ledsen. Har haft den bästa veckan i mitt liv tillsammans med min make och son och idag skulle jag och N träffa en viss ingift släkting och allt bara blev hemskt. En person som inte ens velat klämma ur sig ett grattis eller lycka till under hela graviditeten, har nu mage att komma med åsikter om hur jag ska vårda mitt barn. Särskilt när påpekandet var något så urbota dumt som att jag höll honom i famnen för mycket och "irriterar honom". För helvete, han låg och sov i min famn när jag satt i soffan och hade bara varit där i en kvart så det var ju inte som att jag hållit i honom i hundra timmar i sträck. Och hjälper ju inte att bara säga ifrån. Till slut bad jag henne åt helvete (inte så moget, nej, men blir så trött på allt tjafs) och tog barnet och gick hem gråtandes (jag grät, inte barnet).

Hon fattar tydligen inte att hon inte har några som helst rättigheter till mitt barn.

Orkar inte med den typen av människor mer. Man ska tydligen inte gå emot sitt omdöme och tvinga sig själv att umgås med folk som gör en ledsen. Kunde knappt sova i natt för att jag var så nervös för att träffa dem och på morgonen var jag ändå på bra humör och inte nervös och så blir det ändå skit. Orkar inte försöka längre. Är ganska van vid att folk kör över mig men när det gäller mitt barn så ska hon bara hålla käften.

Skulle väl vara en sak om jag matade barnet med klister eller något men att jag inte ska hålla i mitt eget barn när jag bedömer att han behöver närhet och hon inte slutar tjata när man sagt att man inte håller med, det är helt jävla vansinnigt. Jag är ju ingen attachment parenting-person till fullo som bara sitter med barnet i famnen liksom.

Börjar nu inse varför folk tycker att det är jobbigt att vara förälder. Har inte ett jävla dugg med barnet att göra utan med att folk hackar på en hela tiden. Känner mig tillräckligt värdelös som mamma som det är för att jag inte kan amma naturligt utan måste pumpa ut mjölken med en maskin och sedan ge den till honom och knappt det funkar längre.

Varför kan inte bara folk låta mig älska min son? Varför måste det begränsas innan han ens är två veckor gammal?

Snällt folk!

Är jätteglad för jag fick veta att min kusin säger att hon och hennes man nog vill ge oss deras barnvagn, barnbilstol, Babybjörn-bärsele och sådant! Hon hade sagt till mamma när de träffades i helgen att hon sparat dem, de bara tar upp plats och att de kunde skicka till oss eller om vi åker med bilen till Stockholm och hämtar! Såklart vi vill ha dem! Det verkar ju vara jättefina saker!

Jag har inte träffat min kusin på många år nu, så blev väldigt förvånad men såklart jättejätteglad! Kommer naturligtvis att ge dem pengar för sakerna, men känns väldigt roligt hur snälla de är och hur de tänker på oss och vår lilla bebis!

Vår bebis kommer att ha så många fina saker och vi får bra pris! Vi hade nog tänkt köpa en begagnad barnvagn ändå och det är mycket roligare att köpa av någon man känner som man vet är bra människor än på blocket t ex av en okänd.

Så roligt! Är så väldigt glad för hur de tänker på oss!

(Ovan lite orelaterad bild från Hello Kitty-BB i Thailand. Så såg det tyvärr inte ut på Mölndals BB^^)

Imorgon är min katolikkurs (tror jag, ska dubbelkolla, har saknat den!)

Familj, lustgas osv

Imorgon ska jag testa lustgas. BM kl 09 först för vanlig koll och sedan kl 17 på Aurorasamtal-BM/förlossningen för att testa lustgasen. Jag ska testa den eftersom jag är lite överkänslig mot vissa typer av lugnande och kan reagera med panik istället så det är en förberedelse. Min man ska också testa den. Han verkar lite peppad på att testa lustgas :)

Idag har det känts lite som att bebisen är på väg ut, han trycker nedåt och så. Känns lite otäckt.

Pratade minnen från när jag var liten med älskade mamma idag! Hon ska åka och hälsa på mormor (jag kan inte det nu för hon bor i norra Finland och jag kan inte flyga i mitt tillstånd) då mormor är lite sjuk. Saknar min mormor och morfar. De bor fortfarande ute på gården bland renarna! Hoppas verkligen att mormor inte ska bli mer sjuk.

Mamma ska leta fram några babysaker hon ska se om hon kan skicka till oss! Bärsele, åkpåse till vagnen, kläder osv. De är så glada för att de ska bli mormor och morfar. Jag saknar dem. Jag älskar mina föräldrar så oerhört mycket.

Familj

Jag är väldigt ledsen. Min släkting Viola som dog i torsdags var väldigt viktig för mig. Hon var gammal så det var inte så hemskt oväntat. Men jag visste inte att cancern kommit tillbaka så jag var inte beredd. Under hela tiden vi försökt få mig gravid så har jag väntat på att kunna berätta det för henne. Hade tänkt säga att om det blir en flicka så ska vi kanske döpa flickan efter henne. Hann inte säga det. När jag var hemma i början av maj så försökte jag hälsa på men det gick inte. Var väl för att hon var sjuk, kan jag tänka mig. Hon har inte någonsin varit den typen som klagar eller visar smärta.

Jag har inte haft så bra kontakt med min släkt. Min övriga släkt. Över hälften jag kan inte prata med pga språkproblem, även om jag älskar dem oerhört, som mormor och morfar. Men Viola har alltid varit underbar och välkomnande mot mig. Långa samtal och förståelse. När jag var liten satt hon barnvakt till mig väldigt ofta :). Hon har aldrig haft det lätt men alltid haft ett leende på läpparna och jag har aldrig hört henne säga ett ont ord om någon.

Jag har alltid varit sådan som visar känslor väldigt öppet men när någon avlider, någon jag verkligen älskar, så kan jag inte prata om det. Och jag vill det inte heller. Skriver här. Det är inte samma sak för mig.

Det är bara så hemskt att bo långt ifrån sin släkt när man behöver vara med dem. Och när de man älskar och saknar börjar dö ifrån en så känns det allt svårare att bo här. Det känns som att jag är den enda människan kvar i världen.

Är väldigt orolig för barnet också. Kommer att göra ett ultraljud tidigare av olika orsaker jag inte vill prata om eller skriva om. Om vårt barn inte mår bra så vet jag inte vad jag gör. Det kommer då utan tvekan vara det värsta som någonsin hänt mig. Men barnmorskan säger att det troligtvis är normalt. Jag hoppas innerligt att hon har rätt. Men naturligtvis blir jag rädd. Det känns redan som att mitt barn är mer en människa än vad jag någonsin kommer att vara. Min älskade.

(bilden ovan är från kyrkan jag vuxit upp med)

Lite bilder från resan!

Massa tjädrar (honor) fanns överallt! De är ganska skojiga fåglar. Hanarna är vackrare, de med stora påfågelliknande stjärtfjädrar, men de höll sig borta. En rolig fågel som äter grus för att rensa magen.
Några renar var ute och gick! Den längre bak är en liten ren!

Här är familjen! Renar går runt som i familj!

Lite renar på åkern!

Ladan vid min farmors gamla hus. Brukade tillbringa mina somrar här (ja, inte i ladan men i huset nedan). När min farmors begravning skulle vara så hade man vakan ute på gården vid huset, mellan den lilla röda stugan och själva huset. Det var väldigt gripande. Jag var åtta år då. Farmor var så vacker.

Här är gården. Den är så vacker på sommaren. Marken några hundra meter bakom huset är också vår, men älgarna tror att den är deras. Det svarta strecket på huset är bara att jag strukit över husnumret.

Huset! Det är ett väldigt mysigt hus! Här bodde min pappa och hans sex syskon (sju egentligen men hans bror avled vid nio års ålder) när han var barn!

Haha helt orelaterat men jag var väldigt glad över mina rosa sneakers jag tyckte var ett väldigt bra köp, från Ica Maxi för 99 kr!

Lite fler renar! Älskar dessa djur! Såg så mycket renar under resan så jag t o m hann se två vita! Kanske inte låter så konstigt men de helvita är sällsynta. Ca 1 på 1000. Såg inte 2000 renar, hade tur:) Kanske såg 50 max! 30 tjädrar, 2 älgar, tyvärr inga björnar.

Men är lite skönt att vara hemma med mannen och mina hundar som jag saknat så jag gråtit! De verkar ha haft det jättebra hos hundvakten, men har saknat dem oerhört. Oroar mig alltid för dem. Vill inte att de ska vara ledsna.

Min man hade satt upp en rullgardin till mitt sovrum i present och det var en sjukt bra och omtänksam present. Sov som en stock, behöver inte ha filtar och tavlor och högar med kläder framför fönstret och det är därför städat och fint också nu och kom knappt en enda strimma morgonsol i mina ögon på morgonen! Jättefin present!

Gjort massa saker i mina trakter plus fixat en hel del arbete. Fotat hundratals varor, mätt, skrivit upp priser, diskuterat fraktmetoder och fraktavtal tills jag nästan stupat mentalt, men känns jättebra att jag lyckats fixa och förbereda så mycket!

Försenat nyårsfirande och bara en parentes ( ) !

Jag och min man träffades idag och firade vårt nyår och det blev jättebra och jätteromantiskt och vi var glada. Vi har bråkat mycket i dagarna men det ska kanske bli bra nu... Det har tärt mycket på oss tror jag att vi vill ha barn och det inte blivit nåt på över ett år och vi vill så gärna och allt blir bara fel. Det gör oss ledsna och varje månad är väntan och upp och ner i humöret och besvikelser hela tiden. Det har blivit väldigt jobbigt för oss. Mycket ligger i det...

Och när det gäller att hans dotter nu fått ett syskon i sin andra familj så verkar allt ha gått bra men jag ska inte skriva mer om det eftersom jag inte känner den familjen bra och jag ska inte lägga mig i vad de vill att man ska skriva om dem på nätet eller inte. Därför också min man och hans dotter får vara rätt anonyma men ett barn som hör till en annan familj helt och hållet vore väldigt dåligt av mig att lägga ut om eller hur?

Min blogg får handla om mig och mina känslor. Betyder inte att jag struntar i min mans dotter mm. Det är bara fel av mig om jag skriver om henne och hennes liv utan att hennes mor godkänt!

Och nej... Mamma hade inte så stor lust att åka till Moskva... Hon sa att de redan försökt hitta hennes morfars barn där och misslyckats så hon ville inte dra upp det för sin pappa mer. Men jag skulle ju kunna åka utan att han behöver få upp förhoppningarna? Jag behöver bara säga till om jag hittar dem jag letar efter!