Familj

Jag är väldigt ledsen. Min släkting Viola som dog i torsdags var väldigt viktig för mig. Hon var gammal så det var inte så hemskt oväntat. Men jag visste inte att cancern kommit tillbaka så jag var inte beredd. Under hela tiden vi försökt få mig gravid så har jag väntat på att kunna berätta det för henne. Hade tänkt säga att om det blir en flicka så ska vi kanske döpa flickan efter henne. Hann inte säga det. När jag var hemma i början av maj så försökte jag hälsa på men det gick inte. Var väl för att hon var sjuk, kan jag tänka mig. Hon har inte någonsin varit den typen som klagar eller visar smärta.

Jag har inte haft så bra kontakt med min släkt. Min övriga släkt. Över hälften jag kan inte prata med pga språkproblem, även om jag älskar dem oerhört, som mormor och morfar. Men Viola har alltid varit underbar och välkomnande mot mig. Långa samtal och förståelse. När jag var liten satt hon barnvakt till mig väldigt ofta :). Hon har aldrig haft det lätt men alltid haft ett leende på läpparna och jag har aldrig hört henne säga ett ont ord om någon.

Jag har alltid varit sådan som visar känslor väldigt öppet men när någon avlider, någon jag verkligen älskar, så kan jag inte prata om det. Och jag vill det inte heller. Skriver här. Det är inte samma sak för mig.

Det är bara så hemskt att bo långt ifrån sin släkt när man behöver vara med dem. Och när de man älskar och saknar börjar dö ifrån en så känns det allt svårare att bo här. Det känns som att jag är den enda människan kvar i världen.

Är väldigt orolig för barnet också. Kommer att göra ett ultraljud tidigare av olika orsaker jag inte vill prata om eller skriva om. Om vårt barn inte mår bra så vet jag inte vad jag gör. Det kommer då utan tvekan vara det värsta som någonsin hänt mig. Men barnmorskan säger att det troligtvis är normalt. Jag hoppas innerligt att hon har rätt. Men naturligtvis blir jag rädd. Det känns redan som att mitt barn är mer en människa än vad jag någonsin kommer att vara. Min älskade.

(bilden ovan är från kyrkan jag vuxit upp med)