Billy Joel

Fått sova några timmar så känner mig mycket bättre nu. Nikolaj hade ställt om min mobil och väckte mig kl 3 och jag reagerade med att "oj, klockan är redan sju på morgonen!" Trodde att min man försovit sig till jobbet och började stressa. Sedan blev jag fundersam när klockan i köket bara var lite över tre och det var kolsvart ute.

Bra aprilskämt från en tvååring för att få stiga upp mitt i natten!

Ska påbörja någon slags detox eftersom jag känner mig som ett vrak. Har en hel del superfoods hemma och kan lätt skaffa mycket mer till bra priser med tanke på att jag kanske kommer att bli återförsäljare för sådant framöver.

Efter nyår levde jag över en vecka på bara raw food men det var liiite jobbigt. Min mage pallade inte heller. Ska inte överdriva denna gång, men ska rycka upp mig. Konstigt att man mår skit om man behandlar sig själv som skit.

Hoppas att jag hinner jobba på Nalle Puh-rummet idag!

Det där med att få "bestämma själv"

En sak man ofta får höra är att barnen ska få "välja själva". Jag tycker att det är ganska konstigt och undrar när det egentligen blev fel att lära sina barn grundläggande moral, skydda dem och försöka lära dem skilja mellan rätt och fel?

Jag och mina söner är t ex vegetarianer. Jag är väldigt duktig på matlagning och näringslära så det är ingenting folk behöver oroa sig för. Men ofta får man höra argumentet att de ska få välja själva. Men om jag som förälder anser att det är rätt att laga vegetariskt, lagar vegetariskt och de äter vegetariskt, varför ska jag då laga specialmat till dem hela deras uppväxt? Blir ju väldigt krångligt. Jag har valt detta av etiska och hälsoskäl och för jag därmed tror att det är bra för mina barn. Skulle väl vara lite knäppt om jag valde något jag tror är dåligt för dem och det jag tror är bra bara för mig själv?

Lite samma sak med att jag tar med dem till kyrkan. Folk tycker att det är knäppt för att de ska få välja själva. Men jag tror det är bra för dem, varför ska jag då inte fostra mina barn efter en moral jag anser vara bra? Vore märkligare och jag fostrade dem till ateister eller scientologer om jag tror att det kan vara skadligt för dem.

De får inte heller se på CSI eller Jörg Buttgereits filmer även om de skulle vilja. Inte förrän de är stora nog. Och de får inte äta chokladglass till frukost eftersom jag anser att det vore skadligt med sådana vanor. Även om alla andra skulle tycka att det vore okej om deras barn gjorde det.

Någonstans måste man ta beslut när det gäller sina egna barn för deras skull. Man kanske inte alltid gör rätt men man får försöka göra sitt bästa. Det blir väldigt krångligt om man ska fostra sina barn efter andras moral, åsikter och logik istället för det man själv tror är bäst. Om man är osäker, ska man då gå på sin magkänsla eller starta en enkätundersökning på familjeliv.se? Jag kör på det första. Kanske gör det mig till en konstig förälder men jag är ganska trygg i mig själv numera. Dessutom vill jag fostra mina söner till att göra vad de tycker är bra själva och inte dansa efter andras pipa och göra som alla andra gör, därför fostrar jag dem som jag anser är rätt, inte den "allmänna opinionen" i varje fråga.

Kanske är jag ensam om att tycka att barn behöver vägledning av sina föräldrar men det tror jag faktiskt inte att jag är.

Super raw food detox och barnet som inte sover

Nu har jag börjat må som en gammal stör igen så det får bli någonslags super raw food-detox den närmsta veckan. Beställt ett halvt kilo spirulina-pulver eftersom mitt börjat ta slut. Super raw food-detox betyder ungefär att jag bara dricker alg/nässel/vetegräsdrycker plus dricker smoothies på banan, sojamjölk, bär/frukt/nötpulver och bär. Får se hur länge jag orkar med det. Börjat må lite dåligt. Eftersom Nikkis har en sovvägrarperiod och kan vara vaken typ tjugo timmar i sträck om han är på det humöret så är det bra att vara så pigg man bara kan. För när han somnar vaknar bebisen typ.

(man är lite less kl 05.21 på morgonen... och en del klagar när de behöver natta sina ungar 2 h per kväll, skulle själv kunna göra nästan vad som helst för bara två timmar!)

Men sååå jobbigt är det väl inte men just när man är i det så är det jobbigt. Annars tänker jag inte riktigt på det. Är van numera. Det blir ju bättre med tiden. Om inte annat, när de är tonåringar så nattar de sig själva. Tja eller jag behöver inte gå upp varje gång de vaknar iaf)

Han somnar väl snart. Förhoppningsvis.

Dansa med änglarna (Per Harling, 1948)

I en värld full av kosmiska under

ser barnet det vi inte ser.

Ett löv som en vindpust gjort sönder

blir en ängel som dansar och ler.

"Ser du änglarna, pappa, som dansar? 

Hör vilken vacker musik!"

ropar barnet och spelar på harpan

med strängar av garn på en spik.

Men vi ser inte lekarnas mönster, 

vi hör inte låtsasmusik.

Vi har bommat till våra fönster

mot glädjen som var så unik.

Så dansa med änglarna, dansa mitt barn. 

Lek medan lekarna finns.

Sjung till din harpa med strängar av garn,

så länge du sångerna minns.

En dag skall du finna att alla är barn 

i en större men klarare lek,

där alla får dansa bland änglar och garn,

där ingen har tid med nåt svek.

Jag älskar er så mycket

Jag älskar mina ungar så mycket. Jag kan nästan inte tänka på något annat. Jag oroar mig för jag älskar dem så. Känner att jag inte räcker till. De ger mig så mycket lycka. Jag vill aldrig vara någon annanstans än med dem. Hela tiden. Jag älskar er. Mamma älskar er mest i hela världen. Mina skatter. Ni är allt. Jag ska alltid göra allt jag kan för att ni ska få det så bra ni kan. Jag önskar mer än något annat att jag räcker till. Älskade ungar. Ni är allt.

Vecka 25 och lite tankar runt graviditeten

En sak med att vara gravid och det känns som så kort tid kvar är att jag har panik för att det inte ska bli bra. Jag vill att vårt lilla barn ska få det bästa, inte alla fina saker i världen, men stabilitet och trygghet i första hand. Jag oroar mig hela tiden för att något ska gå snett, riktigt snett, något hemskt som leder till skilsmässa eller andra hemska saker som påverkar barnen negativt.

Det är fortfarande svårt att förstå att det är ett barn som växer i mig. Mitt barn, vårt barn, min styvdotters lillasyster eller lillebror. Ett barn som jag kommer att älska så högt.

Jag är rädd för allt ansvar, livrädd, för jag är så rädd för att göra fel. Inget får gå fel. Mitt barn är redan först på så många sätt. Har alltid haft lite knepig kroppsuppfattning, men nu känner jag inte en sekund att min kropp är min. Den är barnets hela tiden. Allt jag äter, dricker, allt jag gör är hans/hennes. Jag älskar det här barnet mer än någon annan i världen, men jag är samtidigt så rädd för allt, för hur barnet tar över min kropp, hur barnet påverkar hur jag tänker om mig själv, min framtid, mitt liv. Känns som att jag blivit någon annan ibland. Som ett djur som bara vill skydda min avkomma. Har märkt att jag sluter mig lite inom mig och särskilt stöter bort min man en del när jag blir ledsen eller får ont, vilket inte är så bra, men vet inte hur jag ska reagera när jag är rädd, ledsen, är stressad, orolig eller har ont.

Mitt älskade lilla barn. Jag ska verkligen göra allt för att du ska känna dig trygg och att du ska ha ett stabilt, lyckligt och ordnat liv. Är så rädd för att jag ska misslyckas. Känner mig så maktlös. Jag älskar älskar älskar dig.

Såhär står det om vecka 25 på olika sidor
(på gravid.se):

Ditt barn är nu ca 22cm långt mellan huvud och stjärt och väger runt 800g. Det kan ta tag om sina fötter och knyta nävarna. I lungorna bildas allt fler blodkärl och näsborrarna börjar öppnas. Barnets benkärnor blir hårdare. Barnets livlina - navelsträngen är tjock och elastisk med innehåll av två artärer och en ven. Dessa blodkärl ligger inbäddade i en tjock geléartad massa som hindrar dem från att trassla ihop sig. Detta är ett sätt att säkra blodflödet mellan moderkakan och barnet och dess livgivande funktion.

De permanenta tänderna bildas långt in i tandköttet men kommer inte att bryta fram förrän barnet börjar tappa sina mjölktänder i sexårsåldern.

På libero.se:

800 gram och 27 cm lång från huvud till stjärt.

Barnet har fullt funktionsdugliga händer och fingrarna har naglar. Dygnsrytmen är mer tydlig. Barnet har perioder då det är vaket och det sover på mer bestämda tider. Skelettet fortsätter
att hårdna.

När jag var ute och gick med hunden inatt (ena hunden är hos hundvakt) så pratade jag med en kvinna som inte haft det så lätt i livet. Hon har hund, vi brukar prata med varandra ibland på nattpromenader. Hon sa inatt "Vi är ganska lika men som tvärtom. Du är rädd för att leva och jag för att dö, men i slutändan blir det samma sak." Jag sa att "visst, det stämmer nog, är så rädd för att saker ska gå fel, så finns nog inget jag är så rädd för som framtiden." Tänk sådana djupa samtal man kan ha med grannarna på nätterna:)

Ja, jag är lite stressad och vemodig nu. Var en jobbig dag igår. Nu ska jag se på Klovn tills jag somnar. Klovn-boxen från cdon var jättebra!

Lite allmänt bara och vecka 24

Hade en bra dag igår. Var hos min kompis och hennes (och hennes sambos såklart men han var inte hemma) dotter som är ca 1,5 år nu och min kompis var jättesnäll och lånade mig lite mammakläder. Mammakläderna som försvann på stan fick jag aldrig tillbaka men min man var megasnäll och åkte och köpte ny klänning och tights och strumpbyxor till mig så jag inte skulle vara ledsen. Folk är allt bra snälla ibland :)

Sedan åkte jag hem och hämtade hundarna och gick till min man och styvdottern och kollade på Nicke Nyfiken och åt pannkakor. En riktig barndag igår med andra ord och det gick bra! Jag brukar inte vara så mycket med barn, mer än styvdottern emellanåt. Känner inte så många som har barn här i närheten, men många i andra städer.

Försökte lägga mig tidigt för imorgon ska vi ju iväg till Stockholm för att se Gackt och tåget går redan runt 05 på morgonen (inte nu men natten mot tisdag). Sov mellan ca 22-02 men så gick det inte mer för jag vaknade och började tänka och har ont. Har haft ångest (gravidrelaterat) och ont i revbenen och ryggen (också gravidrelaterat) och är väldigt nervös för att åka till Stockholm och få ont på tåget och kanske inte kunna sova natten mot onsdag osv eller ligga och gråta över revisarna massa när jag sover hos andra.:(

Tycker att det är hemskt läskigt när magen blir större och hur kroppen påverkas även om det känns som att det varit lindrigt för mig i jämförelse med en del jag pratat med. Är väldigt glad över att vara gravid men skulle nog hellre velat att min partner var det, om man säger så. Orättviiiiiist!!!!!!!!!!!!! som man brukar säga:)

Är i vecka 24 nu.

Vecka 24

Barnet:

Cirka 24 cm och 700 gr.

Nu, mer än halvvägs genom graviditeten börjar barnet allt mer likna ett nyfött barn. Allt det behöver av värme, föda och stimulans finns inom en omkrets på ett par decimeter i livmodern. Barnet reagerar på allt fler sinnesintryck. Det känner, det upplever smak och hör ljud. Ögonen är fortfarande oftast slutna men det har börjat blinka med ögonlocken. Barnets hörsel har utvecklats så att det kan lära känna de röster som pratar eller sjunger i dess närhet, röster som det vid
födseln redan känner väl. Lungorna är fortfarande omogna men tillverkningen
av ett ämne som kallas surfactant startar. Det har till uppgift att hålla lungblåsorna,
alveolerna, i lungorna utspända så att lungorna inte faller ihop och klibbar
samman när barnet föds och skall fylla sina lungor med luft. Dess rörelsebehov är stort och än så länge finns det gott om plats. Barnet har vissa chanser att överleva utanför livmodern om det skulle födas för tidigt.

Måste ta ut hundarna nu för Ringo har magproblem.

Barnvaktsutvärderingen:)

Åh, glömde ju skriva om när jag var barnvakt igår men ärligt talat var det inte mycket krävande. A hade varit ute och lekt mest hela dagen och var ganska trött och eftersom jag har Disney Channel och Cartoon Network så rann tiden snabbt iväg med Robin Hood och Johnny Test. Jag hade tänkt ut lite pyssel men hon ville kolla på Robin Hood så jag bakade muffins i köket lite samtidigt. Hon drack lite smoothie jag gjort. Dessutom var hennes pappa tillbaka lite tidigare ändå eftersom han tagit fel på dag eller nåt så var inte lång tid heller.

Men det var kul! Nästa gång kanske jag kan ordna en massa pyssel på riktigt!

-

Att bli gravid någon dag börjar kännas som en ouppnåelig fantasi. Folk blir gravida av misstag hela tiden så jag fattar inte varför det aldrig kan gå när man till och med planerar. Nästa månad ska jag göra en äggledarspolning men det är väl helt meningslöst eftersom jag inte haft en könssjukdom i hela mitt liv. Jag fattar inte hur länge jag ska orka jaga en framtid som antagligen aldrig kommer att inträffa.

14.21
Vi ska såklart inte ge upp, men det är så jobbigt varje månad när det aldrig blir något. Nu när utredningen är påbörjad också så är det också det att jag är väldigt rädd för att få beskedet att jag aldrig kommer att kunna få barn. Det kommer då med stor sannolikhet att vara det värsta jag varit med om. Alla mina drömmar kommer att sabbas då. Så jag är väldigt rädd för det. Och de som med det uttalandet tror att jag inte varit med om en hel del, ni har bara ingen aning om hur mycket familj betyder för mig.

kidelin.se shoppingtips och lite tankar bara (samma vanliga oron)

Regnskogsmotiv!

Instickade Mary Jane-skor (gulligt)

Vet inte vad detta mönstret kallas men fint var det!

Sailor-klänning!

Sailor-body

Hittade via en annan blogg denna sida med barnkläder och en del saker var så oerhört förtjusande! Jag tittar alltid på barnkläder med en lite jobbig känsla, vi vill så oerhört gärna få ett gemensamt barn inom kort. Känns som att det är vår tur nu, är inne på andra året av att försöka, men det hjälper inte att klaga, men jag är orolig i alla fall. Vi vill så gärna och jag vet ju redan att han är den bästa pappan ett barn kan få och det är en fördel man ofta glömmer att tänka på när man är styvförälder och saker känns jobbiga, att man vet hur den andre är som förälder redan!

Men här fanns det i alla fall superfina babykläder, på kidelin.se!

Tips till alla föräldrar och blivande föräldrar!

OBS! Jag har ej beställt från denna sida så jag vet inte hur det fungerar med den i övrigt, ville bara skriva det även om den säkert är helt 100!

Lite arg! Men beslutsam.

Idag bäddade jag ner mig för jag hade gett upp litegrann. Har haft ont hela dagen och natten. Har just orkat vara ute med hundarna. Känns som att jag måste fixa en operation snabbt för kommer inte att orka med det här och kommer att vara tvungen annars att skaffa hundvakter osv. Hundarna måste ju aktiveras och få leka ute mm! Nu sover de bara sött och är så fina.

Jag vill att de ska ta bort det onda snabbt nu för det fortsätter sätta stopp för allt i mitt liv. Vi vill t ex ha barn. Hur ska vi kunna skaffa det när jag har för ont för att klara en graviditet, kan knappt äta? Sedan måste man ju ta hand om barnet också i sådär 15 år minst och kan inte ligga i sängen och ha ont hela tiden.

Måste bli av med det här. Jag får inte ge upp! Hela min framtid hänger på att de skär ut skiten ur kroppen på mig. Jag har lidit nog!

Here we go again...

Har inte haft mens sedan en liten liten röd strimma i förrgår (2 dec på dagen) som fick mig att bryta ihop (tillfälligt) för att jag inte lyckats bli gravid på ett års försök denna veva. Och sedan dess - ingenting.

Brukar vara lite mindre första dagen men inte borta i två. Så naturligtvis inbillar jag mig ett barn igen. Jag vill inte inbilla mig för jag vill inte bli ledsen, men inbillar mig ändå. Kaaaanske var det bara nåt sår, kaaaanske är det ett barn som växer i mig. Vårt barn. Men det kommer det inte att vara. Jag måste sluta hoppas. Jag får inte hoppas såhär. Jag tar ju sönder mitt psyke.

Jag älskar min man så mycket. Jag älskar när vi pratar om när vi får våra barn. Hur vi skojar. I samband med flytten får han inte göra annat än bära grejer och så räknar vi att men sedan kommer ju jag att få bära runt på hans barn i flera månader så han ska inte gnälla. Och om vi ska ha tre blir det ju flera ÅR!

Och vi skojar, efter att vi har varit ledsna, för vi vill ha en familj.

Jag tror verkligen att han älskar mig.

Känns som att det kommer närsomhelst nu men jag försöker tänka att det är bättre när min operation blivit utförd. Jag har ju ont så ofta.

Uppdatering: 6/12 kl 0313
Mens ändå, det var bara någon slags paus på sådär 3-4 dagar. Farligt att hoppas för mycket.

Månadens depp

Inte gravid den här gången heller. Blir ganska nere av det här faktiskt. Börjar tro att det inte är meningen. Ibland känns det som att det inte finns någon mening för mig att sträva efter trygghet, hälsa, arbete mm. Börjar på riktigt tro att vi aldrig kommer att kunna bilda familj. Orkar knappt gråta över det här längre.

Men visst, kanske blir jag gravid när jag fått min operation. Kanske mår kroppen bättre då.

Äter nyttigt, röker inte, dricker inte, tar ej mediciner, inga droger, knappt kaffe, godis eller kött ens.

Känns inte riktigt meningsfullt att hålla mig frisk för bara min egen skull.

Grattis Michaela!

Jag har följt en blogg som handlar om en tjej som blev gravid när hon var 14 år och nu, några dagar efter att hon fyllt 15, har hon fött en välmående dotter som hon tänker namnge Kelly!

Jag har blivit väldigt glad över att läsa denna blogg. Den här unga tjejen har, sedan hon fick reda på att hon var gravid först i femte månaden, förberett sig oerhört bra för sin graviditet, tycker jag. Hon har en härlig attityd och även om även hon är ett barn så har hon gjort det bästa av sin sits. Jag beundrar henne och önskar henne, hennes dotter och dotterns pappa all lycka i livet!

Det som gör mig häpen är alla som kommenterar elakt om Michaela. Det enda hon har gjort "fel" är att hon skaffat barn för tidigt. Vad har hon annat gjort fel? Hon tar ansvar på så sätt att hon tillsammans med sina föräldrar förbereder livet för mamman och dottern så bra det går, hon tar till sig massa information, läser på, förbereder sitt liv och dotterns liv tillsammans med sina föräldrar och jag måste säga att detta är ett av det mest beundransvärda jag läst.

Jag förstår om folk skulle vara arga om hon super, festar, knarkar, inte bryr sig om barnet mm, men det gör hon inte. Hon är mer förberedd mentalt än många i min ålder som blir mammor!

Det ÄR jobbigt med barn, men den här tjejen har inte orealistiska förväntningar, verkar det som.

Jag tycker det är så hemskt att internet gör folk mer eller mindre till odjur. De vräker ur sig så vidrigt elaka saker bara för att Kelly har en ung mamma! Herregud, vad kräver folk av blivande föräldrar egentligen mer än just det Michaela har? Hon är förberedd, hon vill ha sitt barn, hon har stöd från familjen, gott vänskapsförhållande till pappan, livsplaner, älskar barnet, tar hand om sig, sitt barn, sin kropp. VAD ska man ha för att "få" vara förälder i Sverige?

Här verkar det som att man "ska" göra abort om folken föds för nära julafton för då är det ju barnmisshandel om barnet har födelsedagen på julafton och bara får paket EN gång per år. Och JA jag har läst sådana åsikter på t ex familjeliv.se.

Jag önskar denna flicka all lycka med sitt barn och jag tycker att hon verkar underbar! Och till folk vill jag säga, TÄNK på hur ni uttrycker er egentligen. Är ni själva så ofelbara och bra? Och hur är ni så bra? Bara för att ni var 43 när ni fick barn eller? Varför är det alltid bättre?

Låt den utan synd kasta första stenen liksom...

Förresten, jag hade en klasskompis som blev gravid när hon var 14 och fick barn när hon var 15. Hennes mamma hade också varit ung mamma. Det var en väldigt bra, fin, välartad familj där barnen var duktiga i skolan, starka, hade bra självförtroende och var trevliga. Så jag har sett detta gå väldigt bra.

Jag tycker själv att det är lite väl ungt att skaffa barn när man är 15 men ibland är det så att det som sker det sker och då får man göra det bästa av sin sits och vara positiv. Just att hon är bara 15 är det enda som är det minsta "dåligt" egentligen med hennes sits. Inget annat är ju direkt fel här så jag blir väldigt förvånad och ledsen över folks fördömande. Jag tror på dig, fina Michaela!

http://micahs.se/

Ett icke perfekt liv är väl bättre än inget liv?

Samma dag jag flyttade och packade mina saker så tittade jag lite på en väldigt hemsk och gripande dokumentär och barnhemsbarn i Bulgarien som levde under vidriga förhållanden. Många var sjuka barn som bara förvarades där, undernärda, bara lämnade att dö. Det var barn som fick ligga i sängen med brutna ben som inte åtgärdades, de svalt, hade inte lärt sig att prata för att ingen försökt lära dem. De bara satt och vaggade fram och tillbaka och blev vansinniga av att bara förvaras.

Jag önskar så att jag bara skulle kunna åka dit och hämta dem. Ta hand om dem. Inte alla såklart, för det skulle jag inte kunna, men ett barn i alla fall. Jag skulle så gärna vilja hjälpa ett av dem.

Jag tycker att det är jättebra att Sverige har strikta lagar för adoption, men dessa barn plågas värre än försöksdjur gör i svenska laboratorium och jag får inte ta hand om ett för att jag inte är GIFT och för att jag har ADHD.

Visst, jag är långt ifrån perfekt, men jag skulle aldrig slå ett barn, aldrig binda fast det i en säng, aldrig svälta det eller låta det ligga med brutna ben i sin egen avföring, lämna det utan att få en kram i hela sitt liv, få ligga med blöjor till tonåren för att barnet inte pott-tränas eller ens FÅR gå på toa när barnet behöver!!!!

Jag skulle älska barnet, krama barnet varje dag, se till att barnet fick i sig bra näring, lära barnet läsa och skriva, ta med barnet på födelsedagsfester, bio, teater, picknick, han/hon skulle gå i skolan, gå i kyrkan, få vara i en familj, sporta, ha kompisar, ha hobbys och ÄLSKAS, stöttas livet ut med omsorg och kärlek.

Det måste väl alla förstå är bättre än som det är där? Något är väldigt fel.

Nej, jag skulle inte kunna ge ett adopterat barn ALLT, men jag skulle kunna ge det mycket.

Om separationen

Jag och min man har varit riktigt förkylda och jag är nu i min systers gamla lägenhet (som jag är i för sista gången nästan, ska städa ur den i veckan då nästa hyresgäst ska flytta in den 13e) eftersom han har sin dotter och jag vill inte smitta henne (min man mår bättre), särskilt inte då hennes mamma är höggravid och jag inte vill vara orsaken att hon blir sjuk då...

Men snart ska vi alla vara tillsammans mycket mer! (Ja, alltså jag, min man och hans dotter, inte hennes mamma med mig kanske:)).

Många tror att jag och min man ska göra slut i o m att jag flyttar, men så är det inte. Vi är ihop på samma sätt som förr men har varsitt boende nära varandra. För mig, som är ganska konservativt uppfostrad, känns det ganska knepigt att vänja mig vid att leva med en annan familj parallellt med min egen hela tiden i o m flickans mammas familj. Det har inget att göra med att jag inte tycker om dem! Inte ett dugg! Det är bara att vara "styvmamma" finns liksom inte för mig eftersom skilsmässa inte finns för mig. Jag är hellre en vuxen som är en god vän till barnet, ihop med hennes pappa, stöttar henne till 100%, men håller mig lite på avstånd när det gäller att vara en "familj". Jag vill kunna dra mig undan när jag inte vet var jag står i uppfostran mm. Eftersom jag vet mina egna begränsningar så är det bäst att det blir såhär.

Jag vill inte behöva känna mig utslängd ur mitt eget hem när jag är sjuk mm, bara för att det inte funkar med barnet då och jag inte vet vad jag får säga eller göra och känner mig otrygg och helt lost. Det enda som vore värre är att hon skulle känna sig ovälkommen i sitt eget hem och därför gör vi såhär, så att vi kan vara tillsammans allihop och det inte känns påtvingat från något håll.

En styvmamma/styvpappa är en främling i en annan familj oavsett hur länge man är ihop och det är inte min grej. Det är min ståndpunkt efter att ha försökt. För folk som vuxit upp med det kanske det är på ett annat sätt men det spelar ingen roll för mig faktiskt. Det är jag som ska leva mitt liv.

Men vi gör inte slut. Sådeså:) Jag älskar dem båda två!

Inlägg 201!!!! Och mina vanliga bebistokiga tankar

Oj, känns inte alls som att jag har skrivit 200 inlägg! Men är liksom inte besatt av att skriva för att jag vet att nästan ingen jag känner läser och jag använder bloggen mest som en personlig ventil:). Känner mig på något vis skyldig när jag vet att alla andra läser, alla man känner, och att allt man skriver kan misstolkas osv. Vet bara att två jag känner läser min blogg, eller högst fyra typ:).

Men eftersom jag har en stor bebislängtan så ska jag skriva att jag var lite knepig och köpte rosa bebissockar med katter på för en tia häromdagen och tänkte att om jag en dag får en bebis så ska den ha dem. Och jag och min man vill fortfarande ha en bebis men det onda måste gå över så jag orkar bära den, ta hand om den och vara en del av försörjningen. Jag kan inte ha ett barn om jag har såhär ont. Därför vi har skjutit upp pergo-kurerna osv. Men OM det skulle hända så blir vi såklart glada, men efter operationen vore det nog ungefär 25 ggr mindre smärtsamt alltihop.

Bebisnamn funderar jag på hela tiden också. Idag gäller Marion, Krista, Josef, Love, Joshua, Monika, Gina, Siri, Iris, Leni, Bobby, Benjamin, Tim.

Jag och min man har pratat om företagsplanerna idag. Börjar kännas inte helt omöjligt:)

Utredningsmöte

Ska på första besöket för infertilitetsutredning i oktober. Med tanke på min hälsa just nu så är det inte direkt någon brådska, men man får tänka lite framåt och har köat sedan maj. Ett års försök måste man ju ha bakom sig redan för att få köa, så det är inget man struntar i när man får tid. Alla dessa saker tar ju tid. Så de som läser min blogg här som gärna känner att de vill påpeka att jag inte ska skaffa unge när jag mår som jag gör, så vill jag gärna säga att jag VET OM DET, men att jag gärna vill utreda min infertilitet oavsett om vi vill skaffa barn just nu eller om två år.

Vill inte

Magsåret är tillbaka med besked så jag och sambon kommer nog att bli tvungna att separera eftersom hans familjeförhållanden är alldeles för stressande för mig. Det är väldigt hemskt att göra det. För djävligt. Särskilt eftersom jag inte ens har jobb, bidrag osv nu och det är sjukt stressande. Vi skulle bo ihop och vara lyckliga men när delad vårdnad och att styra livet efter någon annans ex tar sönder magen på mig så jag skiter blod och skriker av smärta vecka ut och vecka in, ja då ger jag upp.

Vi ska så fort som möjligt försöka hitta en lägenhet eller annat boende till mig i närheten/lite utanför stan så jag får vila, undersökas, opereras och bli frisk och så vi kan koncentrera oss på vårt förhållande och inte bara stressa upp oss. Jag älskar både honom och hans dotter mest av allt, men det här går inte längre. Borde aldrig ha blivit ihop med någon som har barn. Jag förstod inte vad det innebär att styra sitt liv efter en annan familj hela tiden. Trodde att det skulle vara barnet endast som var issue liksom, men nej. Vill bo själv med mina hundar.

Det känns för djävligt. Jag är ett svin. Jag vet, men jag fixar det inte längre. Jag kommer att dö om mitt magsår fortsätter slitas upp gång på gång.

Hoppas att jag hittar någonstans att bo fort som fan. Annars måste jag flytta hem till mamma och pappa och det vill jag inte eftersom jag itne vill lämna dem. Min man och hans dotter är min FAMILJ! Det skulle vara det vidrigaste jag gjort isåfall. Vill bara bli frisk. Min kropp fixar inte mer.

Hejsan svejsan

Vilken kass bloggare jag blivit:/ Hur veckan sett ut:

Kommit in på ett program jag nog ska börja läsa på onsdag. Inget som kan ge jobb troligtvis, men läser det tills vidare eftersom jag ändå inte gör mycket vettigt om dagarna och behöver rutin. Ska kolla yrkesutbildningar mm samtidigt eftersom det känns totalt bortkastat med tid att plugga något som inget ger. Får inte CSN eller sådant, så ska jag leva på min man så ska jag väl fixa något som gör att jag kan bidra med arbete i framtiden.

Jag letar och letar, men har tyvärr varit för sent ute eftersom jag inte ens blev kallad till intervju för bageri-programmet pga att jag pluggat för mycket. Liksom suck. Låt en få börja om... Även om jag är utbildad så finns ju en orsak till att jag är arbetslös. T ex att jag pluggat fel grejer.

Har funkat bra med styvdottern. Kändes lite svettigt ett tag eftersom hon är ett barn och det blir jobbigt när hon inte förstår hur hon ska hantera husdjur och min sambo verkar inte förstå allvaret av att hålla koll om jag är på affären, ute med hunden (då är ju kaninen hemma) eller något. Måste ju kunna leva tillsammans med dem och lita på att han håller henne under uppsikt. Men vi verkar ha rett ut detta och han förstår allvaret och även hon börjar göra det.

Läkartid på tisdag. För magen och migränen. Nervös.

Har skippat min ADHD-medicin i över två veckor pga att den ger mig migrän. Ha funkat bättre än väntat. Känns bra att jag kan klara mig utan den eftersom min läkare är på så lång semester hela tiden så jag har svårt att få ut min medicin.

Jag älskar min sambo så mycket. Önskar att vi alltid är ihop. Det är inte lätt alla gånger, men väntar man sig det så är man ute på hal is.

Har undvikit alla slags mediciner senaste veckorna så chansen att jag blivit gravid är nog större än på länge. Hoppas och hoppas. Men samtidigt så hade jag ju ingen mens alls förrförra månaden så är skeptisk till att någon slags ägglossning ens kommit igång. Men hoppas gör vi ändå!