Samma dag jag flyttade och packade mina saker så tittade jag lite på en väldigt hemsk och gripande dokumentär och barnhemsbarn i Bulgarien som levde under vidriga förhållanden. Många var sjuka barn som bara förvarades där, undernärda, bara lämnade att dö. Det var barn som fick ligga i sängen med brutna ben som inte åtgärdades, de svalt, hade inte lärt sig att prata för att ingen försökt lära dem. De bara satt och vaggade fram och tillbaka och blev vansinniga av att bara förvaras.
Jag önskar så att jag bara skulle kunna åka dit och hämta dem. Ta hand om dem. Inte alla såklart, för det skulle jag inte kunna, men ett barn i alla fall. Jag skulle så gärna vilja hjälpa ett av dem.
Jag tycker att det är jättebra att Sverige har strikta lagar för adoption, men dessa barn plågas värre än försöksdjur gör i svenska laboratorium och jag får inte ta hand om ett för att jag inte är GIFT och för att jag har ADHD.
Visst, jag är långt ifrån perfekt, men jag skulle aldrig slå ett barn, aldrig binda fast det i en säng, aldrig svälta det eller låta det ligga med brutna ben i sin egen avföring, lämna det utan att få en kram i hela sitt liv, få ligga med blöjor till tonåren för att barnet inte pott-tränas eller ens FÅR gå på toa när barnet behöver!!!!
Jag skulle älska barnet, krama barnet varje dag, se till att barnet fick i sig bra näring, lära barnet läsa och skriva, ta med barnet på födelsedagsfester, bio, teater, picknick, han/hon skulle gå i skolan, gå i kyrkan, få vara i en familj, sporta, ha kompisar, ha hobbys och ÄLSKAS, stöttas livet ut med omsorg och kärlek.
Det måste väl alla förstå är bättre än som det är där? Något är väldigt fel.
Nej, jag skulle inte kunna ge ett adopterat barn ALLT, men jag skulle kunna ge det mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar