..............

Har bytt namn på bloggen en miljon gånger nu. Jag är väl lite knäpp eftersom jag brukar byta när jag får för många läsare. Byter man namn och bara skickar till sina kompisar så är det mycket färre som läser den! Såklart. Visst kan man ju låsa bloggen osv men då är det ju ingen som läser den alls. Orka logga in för att läsa en mammablogg liksom.

Mitt gamla namn livmoderskeppet var nog ändå bäst. Ska kolla om det går att byta tillbaka. Fri familj, tja, jag vet inte. Tänkte väl skriva mest om att vi viker från normen och jag är hemmafru/hemmamamma osv och att jag vill flytta utomlands mm, men börjar väl känna mer krav på mig att vara rolig då. Är en helt vanlig mamma... Förutom att jag inte har mina barn på förskola då eftersom jag inte tror att man behöver utbildade pedagoger för att leka med tvååringar.

haha, nej jag är inte alls dömande. Har blivit en bitter kärring... Och tyvärr ligger nog en del sanning i det också. Får skärpa till mig. Har inte mycket att klaga på.

Edit: Kunde inte byta tillbaka till Livmoderskeppet

Tävling med Kandi von Kane och Candied Poision!

Tävling för att vinna supersnygga örhängen från Candied Poison med min gamla kömpiz Kandi von Kane som motiv och inget kan ju vara naturligare än att ha gamla bekanta i öronen!

Extremt snygga örhängen iaf och du kan också vara med i tävlingen och vinna dem! HÄÄÄÄÄÄR på iwantcandy.se Candys blogg som för övrigt är en av mina favobloggar!

Äsch då

Tror jag skippar att flytta bloggen... Det blev för jobbigt.

Pripyat, Tjernobyl, fantastiska bilder

Fantastiska bilder från bloggen bommat.wordpress.com

Tjernobylolyckan skedde när jag var 6 år gammal. Jag bodde i en av de områden där det föll mycket radioaktivt regn. Jag minns hur vi inte fick vara ute när det regnade. Man vågade inte vara ute och leka. Släkten i Finland och Ryssland var det än värre med. Jag var liten och rädd. På nyheterna såg man om olyckan. Fortfarande föds missbildade barn pga strålningen. Och jag och väldigt många av mina släktingar lider av hormonrubbningar och sjukdomar som ökade med 900% i våra områden efter Tjernobylolyckan. Ingen av oss var sjuka innan olyckan. Inte ens de äldsta av oss.

You Are Not a Photographer

Bloggtips, helt enkelt. Har mycket annat att skriva om egentligen men kan faktiskt inte med det än.

Sidan You Are Not a Photographer tar upp ganska roliga exempel på foton tagna av självutnämnda proffsfotografer (och även en del annat och andra).

Vissa bilder är väldigt roliga.

I övrigt mår barnen bra och vi var på BVC idag. Jag mår däremot inte bra tyvärr och måste väl uppsöka sjukhus igen. Vet inte riktigt vad man ska göra och vad som är fel och vad som bara är naturligt dåligt mående efter ett kejsarsnitt. Mådde inte alls såhär förra gången. Inte konstant iaf.

Bloggens vara eller icke vara

Tycker att det är väldigt svårt att blogga nuförtiden. Inte bara pga att min son blir arg och slänger datorn i golvet om han inte får leka med den :) utan helt enkelt pga att jag inte vill blogga om min familj, då det känns fel att skriva för öppet om dem. Känns fel att lägga ut bilder på t ex min son. Känns alldeles för personligt att göra det för ofta. Som att spilla pärlor för svin, eller något. Ni förstår, man älskar någon mest  i hela världen men för andra är han bara som vilken unge som helst och det tycker jag blir jobbigt. Man visar ju inte bilder på sin familj för vilken knäppskalle som helst på tunnelbanan t ex. En del bryr sig inte om sådant, men jag gör visst det, väldigt mycket dessutom.

Vill inte heller riktigt skriva om vad vi gör på dagarna eller så. Vad vi brukar göra är leka, busa med hundar, vara i lekparken, laga mat, handla, ha utflykter osv. Vanliga saker! Men det känns ganska knäppt att skriva om sin vardag när den är helt vardaglig för det blir också för personligt!

Så den här bloggen får nog fortsätta vara mest korta inlägg med inrednings/shoppingtips, bilder på gulliga saker osv. Varierat med lite gnäll när jag är sjuk eller ledsen för det är då jag behöver skriva av mig, även om jag väl är glad för det mesta. Och så blir det inte så mycket inlägg eftersom jag avskyr graviditetsgnäll och jag ogillar verkligen att vara gravid. Ja, förutom att man får bebisar såklart. Seriöst, hatet vad dåligt tillstånd det är för mig. Har betat av 16 av 18 månader nu iaf :) Om det är två barn jag får!

Feminist eller inte, utseendet har faktiskt ingen vikt

Jag var feminist i många många år innan jag slutade vara det. Påläst sådan. Har läst feminism på universitetsnivå under Tina Rosenberg med goda betyg, stort sett alla "stora" böcker i ämnet och det är ett viktigt ämne. Den svenska feminismen har dock tagit en vändning jag inte kan stå för och insåg för ca 4 år sedan att jag inte var feminist längre, eller inte kunde identifiera mig av den nya bild av feminism som jag fått. Jag står inte ens för jämställdhet i alla lägen. Jag är en klassisk biologist. Kanske kan man kalla sig feminist ändå, men det är inte vad folk förväntar sig när de hör ordet feminism. Vad biologism är kan jag ta i ett annat inlägg. (men nej, biologister anser inte att alla könsnormer är medfödda)

Men ibland blir man väldigt nedslagen av alla rötägg. Sverige är ett upplyst land, där folk får fler chanser än i de flesta länder på jorden. Läste feministen Lady Dahmers blogg där hon bl a länkade till en lång skvallertråd om henne.

I inlägg efter inlägg så sitter folk och diskuterar hennes utseende? Om hur ful hon är. På riktig lågstadienivå. Hur kan man sitta och skriva i en tråd som vänder sig mot feminism och sedan skriva saker som är bevis för att feminismen tydligen behövs väldigt mycket i dagsläget även i ett upplyst jämställt land som Sverige? Om det nu är vuxna röstberättigade människor som sitter och skriver dessa saker.

Vem bryr sig om utseende på allvar, brukar jag faktiskt undra? Vem dömer på riktigt ut en människa pga hur den ser ut? Har träffat några få, men det har varit riktiga stolpskott. Sådana som inte kan vara kompisar med någon som är tjock typ. Dessa människor kommer jag ihåg som ett skämt.

Det är verkligen det jag avskyr med internet. Att fega människor kan sitta och spy galla och trycka ner folk de inte känner hur som helst. Och med dumma argument som handlar om exempelvis att deras utseende gör dem till dåliga föräldrar?

Tror du som person verkligen att utseendet har en djupt väsentlig roll i livet (om du inte jobbar som exempelvis fotomodell), så väsentlig att man kan använda argumentet "Du är ful och fet" som svar på något en person sagt som något helt annat, då borde du faktiskt tänka om. Kanske ställa dig själv frågan HUR utseendet faktiskt spelar roll. Det spelar ingen roll öht när det gäller allt annat än direkt attraktion. Ens åsikter är inte mer korrekta för att man är snygg. Trodde faktiskt att alla människor förstod det. På riktigt. Åsikter och utseende är inte sammanlänkade. Fattar inte hur vuxna människor kan leva i denna tragiska villfarelse.

Att vara mamma?

Blir ibland förvirrad över min egen mammaidentitet. Läste i den populära feministbloggen Lady Dahmer. Hon är ofta rolig och har många goda poänger, även om jag inte delar hennes åsikter i mycket. Men detta var så tvärtom från hur jag själv känner mig och "pressen" runt att vara mamma. Det är just detta som gör att jag inte känner mig hemma bland så många andra moderna mammor. Hon skrev ett inlägg om hur hon inte alltid älskar att vara mamma fastän hon älskar sina barn och många kände likadant.

Men jag gör det inte. Inte än iaf. Men kanske om några år...

Detta citat från hennes blogg var slående: Shit, jag hatar mina ungar emellanåt och jag hatar att vara morsa lika ofta. Men så får man ju inte känna. Och absolut inte uttala högt! Iallafall inte om man ska tro på familjelivsmorsorna som härjar i alla vrår. Myten om den självuppoffrande modern som ÄLSKAR att just självuppoffra är det dags att vi skrotar. Den kväver och dödar oss och får oss att känna oss otillräckliga och DÅLIGA.

För mig är det inte så. Däremot så har jag hundratals gånger känt den omvända pressen, att jag ska vilja så mycket annat än att ha en familj. Jag bör vara intresserad av karriär, "finna mig själv", vilja jobba på heltid, gå ut och säga att det minsann inte alls är några problem för mig med barnvakt från typ dagen från BB, planera förskola redan innan barnet blivit ett halvår. 

För mig är all tid jag har med mitt barn inte alltid LÄTT men det är den bästa tid jag har. Hela tiden. Jag har aldrig känt mig irriterad, arg eller något liknande på mitt barn. Däremot kan situationer vara irriterande och uttröttande. 

Jag VILL inget annat än mitt barn. Allt annat gör jag nästan för att jag måste. Hela mitt liv hittills har jag överlevt bara för att få ha honom.

Jag må vara osjälvständig då, men jag ser inte heller något fel i att min identitet i första hand är att vara just mamma. Jag var förlorad ända tills jag fick min familj. Det låter hemskt men det är sant och underbart för mig att få vara just det jag älskar att vara.

Den självuppoffrande modern är liksom inte en myt på alla vis. Vissa av oss är såhär enkelriktade. Som kor som råmar efter sina kalvar hela nätterna. 

Mår barnet bra så mår mamman bra.

Till skillnad från dagens vanliga dänga: Mår mamman bra så mår barnet bra.

Visst, denna bloggerska uttrycker sig gärna kraftfullt och menar väl inte exakt som jag tolkar det, men känner igen en del från några nyblivna mammor som lämnar ifrån sig sina barn (till barnvakt, ej pappan) efter två månader för att direkt festa osv. Men det är lustigt att hon känner att hon kvävs av bilden av den självuppoffrande modern, när jag själv känner att jag kvävs av bilden av den starka feministen som klarar allt.

Nyan Natt!

Min dumma sköldkörtelssjukdom förstör min hälsa och mitt humör. Hoppas det blir stabiliserat igen. Är rädd för att det ska bli kroniskt. Livrädd faktiskt. Ganska stor risk nu den andra gången :( Imorgon ska jag in för prover. Jobbigt och jag hoppas att jag får sova nu. Varit lite med sonen som får tänder och gråter. Men nu tror jag att han sover. Klockan är 0341 på morgonen... Och jag uppdaterar bloggen? Det är faktiskt för att jag avvaktar lite om han börjar vakna igen. Har lite svårt att slappna av.

Läste ett gööörbra citat i en gammal bekants blogg angående missunnsamma personer som inte gillar att hon skriver om glada saker. "Att jag trivs med livet bör ju rimligtvis inte innebära att någon annan måste vantrivas med sitt, det är ju inte ett byte "okej nu är en glad nu måste en vara ledsen", så funkar det ju inte."

Och det stämmer att folk verkar tänka så. Fan, nu är hon glad! Och JAG är ledsen? Om hon är ledsen då blir jag gladare... Hmm

Nu vrider sig bebisen och verkar ha ont igen. Stackars lilla kväkis!!!! Han ligger bredvid mig hela tiden och jag klappar. Skriver från sängen. Men nu ska jag sova.

Ni får bild på något gulligt!

Imorgon ska jag kanske träffa min gamla kompis J. Åratal sedan sist! Vi ska leka med vovvarna :) Då kanske detta sker!

Kandi von Kane i glasburen

Min gamla kompis (vi umgås tyvärr inte mycket mer, men hon är en mycket fin person) är numera burlesquedansös och var bjuden till Musikhjälpens glasbur för lite prat osv. Hon var färgglad och fin! Kolla klippet här på Sveriges Radios hemsida.

En sak som alltid stört mig lite när det gäller detta med glasburen är att JAG ringde SVT med idé om glasbur där en person skulle låsas in för allmän beskådan som ett slags konstprojekt på Gustaf Adolfs Torg. Detta år är t o m buren där! Det var 2005 eller 2006 jag ringde om min konstidé och de skulle höra av sig och en dag står en glasbur där...

Känner mig lite snuvad på idén faktiskt även om det kan vara ett sammanträffande såklart, men bra att pengar går till välgörenhet gällande glasburen så kan försöka sluta vara sur över att jag inte får cred över glasbursidén haha

Vem vet, kanske står det någonstans att det var min idé, har faktiskt inte kollat vem som står som upphovsman till grundidén. Kanske bara står "Någon knäppgök som ringde"!

Well, sak samma.

Idag har jag haft en vansinnigt dålig dag eftersom jag har haft magbesvär. Vi har iaf fått medicinen för Ns utslag på tungan så han mår direkt mycket bättre. Har så väldigt ont i magen dock. Bara svartnar för ögonen. Hoppas det inte blir värre eller håller i sig.

Imorgon kanske vi ska åka och kolla på en annan barnvagn. Den vi "fick" fungerade inte alls särskilt bra. Men det orkar jag inte gå in på här. Gjort mig väldigt ledsen i alla fall.

Har inatt beställt massa foton för fotoalbum jag ska fixa till mamma och pappa i julklapp. Köpte en del pysselsaker för att göra fina scrapbook-album igår också. Kanske inte blir klart till jul, men jag skickar när jag är klar. Jag ska göra jättefina album med bilder på deras lilla barnbarn.

Här kan ni förresten hitta Candys blogg. Hon gör en väldigt söt julkalender!

Bara min tanke

Jag börjar tycka att det är väldigt "stört", förlåt uttrycket (menar det inte i endast negativ bemärkelse eftersom många ofta är snälla men hittade inget bättre ord) hur en del människor lägger ut bilder och skriver små "uppsatser" om avlidna privatpersoner (gärna med för- och efternamn dessutom) på sina bloggar osv öppet på nätet som att de vore vänner och så visar det sig att de bara träffat dem en gång på en fest MAX liksom. Ibland har de inte ens pratat med dem, inte ens mailat, utan tycker att de känner dem för att de kollat deras bilder på Bilddagboken eller något. Så skriver de hur de sörjer, hur fin personen var osv. Förlåt, men förstår ni inte att det är konstigt? Plötsligt har de en massa åsikter om personer de inte ens känt, personer som inte ens är i livet för att säga något om det om någon skulle undra. Hur tror ni att det är för anhöriga med en massa främlingar som skriver om deras barn och vänner och lägger upp bilder och diskuterar?

Förr brukade man använda uttrycket "Låt de döda vila i frid" och det är inte så främmande kanske om ni gräver i minnet?

Man undrar hur dessa människor kommer att reagera när någon de känner på riktigt avlider, som t ex en granne, en kusin, en släkting eller någon annan som är dem riktigt nära. Ni kommer att drabbas av död omkring er förr eller senare tyvärr, det är inget man behöver jaga.

Jag menar inte att man inte ska bli berörd. Det är en annan sak. Klart att man blir berörd av dramatiska dödsfall och det är jättesorgligt för anhöriga mm, men det finns gränser för hur man bör uttrycka sig för att det ska vara passande.

T ex kan grundläggande vett- och etikettregler runt privatpersoners död vara:

- Inte lägga ut bilder på de avlidna utan anhörigas tillstånd.
- Inte skriva ut fullständiga namn
- Inte skriva om alltför personliga händelser som de inte kan försvara eller förklara längre
- Och verkligen inte skriva ut att personerna avlidit på sina bloggar och öppna Facebook mm om man inte är säker på att alla de närmsta anhöriga fått information om dödsfallet än. Det är inte kul att läsa om en släktings död via en blogg för första gången t ex.

Menar faktiskt inte att förringa att folk blivit berörda av människor som avlidit, men man måste försöka hejda sig med tanke på anhöriga även om man är ledsen. Tänk hur ledsna deras föräldrar, syskon mm måste vara om ni är ledsna som bara följt dem på Bilddagboken.

Stackars Ebba...

http://blogg.svt.se/ebba/2011/10/gott-mos/#comments

Haha, vafan? Inte konstigt att man är nervös för att få barn när folk totaltsågar en mamma för att hon "slösat tid" på att göra barnmat hemma och dessutom knutit rosetter runt burkarna (citat: "Inget fel men använd tiden till att umgås med barnen istället! Tror de blir gladare utav det o maten smakar nog inte bättre med band runtom") Shit alltså, kvinnan slösar tid på att knyta en rosett - ring soc!

Försöker sluta vara aggressiv

Ni som kanske följer min blogg (är alltid några få som läser direkt efter uppdatering) har kanske märkt att jag tar bort en del inlägg ganska snabbt efter att jag publicerat dem. Särskilt om jag varit ledsen eller arg över något.

Jag gör så för att jag ändrar mig, inte alltid i åsikten, men känns lite som att inget blir bättre över att jag sprider massa ledsenhet och hat. Finns tillräckligt många som gör det.

Jag vill i grunden ha en positiv blogg för att det får mig att må bra!

Visst smyger en del negativa och arga inlägg sig in, men jag är inte gjord av sten så lite får folk tåla. Och lite subjektivt personlig får man ju vara, tycker jag...

Ung mamma som bloggar alldeles för mycket för sitt eget bästa

Jag har följt denna blogg, micah.se rätt länge om en ung tjej (15 år) som fått barn tidigt och det gått fram och tillbaka med hennes pojkvän. Ärligt talat så tror jag att hon tar rätt bra hand om sitt barn. Hur ska jag veta något om det mer än det hon skriver? Men hon diskuteras på flashback och får ibland över 1000 kommentarer på varje inlägg, har 20 000+ läsare om dagen ibland osv och ändå så inser hon inte att hon måste lägga ner bloggen för att folk har så tuffa åsikter om henne. Hon har blivit anmäld till socialen av någon bloggläsare och precis som många andra unga föräldrar gör, vänt taggarna utåt och vägrat gå på möten och nu hotar de henne, enligt henne själv.

Men det är klart att de måste utreda anmälningar de tror kan ha en grund och det görs ofta utredningar ändå när föräldrarna är omyndiga, även utan anmälan. Tycker så synd om henne som är ung och bångstyrig och vägrar förstå att hon måste gå på möten. Så förstår jag verkligen inte var hennes mamma och pappa är. Mamman jobbar tydligen hårt, men hade jag en tonårsdotter som hade kris (har också varit inlägg om överfall, sjukdom, slagsmål med pojkvännen mm) så hade jag tagit ledigt för att hjälpa henne.

Hoppas verkligen att hon lägger ner bloggen. Hon verkar inte riktigt förstå allvaret i att skriva om allt när hon är så ung med barn (dvs redan har samhället ögon på sig). Hon verkar så väldigt snäll och rar och full av kärlek, men så tanklös på många vis. Hon ÄR omogen, hon är ju 15 år, men hoppas verkligen att hon slutar blogga snart. Jag blir orolig på riktigt nu.

Känslostorm

Jag kommer att stänga av kommentarfunktionen nu, tillfälligt. Det beror inte på att jag fått elaka kommentarer, snarare tvärtom. De som har skrivit till mig har varit välmenande, men när jag skriver om känsliga saker så får jag liksom ont i hela kroppen av nervositet (dålig sådan) när kommentarerna dyker upp för att godkännas, så jag ska stänga av möjligheten.

En del saker är jag mer känslig för än någon kan ana tror jag (mer än min man som har ganska bra koll på hur jag mår) och jag behöver skriva om det men vill inte ha några kommentarer och hade därför stängt av möjligheten under det inlägget men fick det ändå på andra inlägg. Vad man än (nästan) skriver som "goda råd" får det mig att bli ledsen och då gör jag såhär. jag vet att ingen menat något illa så förlåt verkligen om ni blir ledsna för det jag skriver nedan. Det är en känga till alla som kommit med sina åsikter under de åren jag inte kunnat bli gravid nu och förr och de psykologer jag redan pratat med för att jag inte hade någon ägglossning när jag var i tonåren och alla välmenande fyrbarnsmammor som är yngre än vad jag är, som gjort flertal aborter för att de blivit gravida till och med av misstag och ändå kommer med det fantastiska rådet att det bara är att slappna av. Det är till alla samlade. Inte någon enskild.

Måste säga att de som anser att man bara ska slappna av och bara ta det som det kommer när det gäller att bli gravid när man är ofrivilligt barnlös, det gör mig väldigt ledsen och jag blir upprörd pga okunskapen. Man lär inte bli gravid lättare om man bara skippar samlag före och under ägglossning för att det inte ska vara stressande att hoppas på att det tog den här gången. Det är inte så mycket annat man kan göra för att bli gravid förutom sluta använda preventivmedel, ha vaginalsex och försöka pricka in rätt dagar. Och när ska jag slappna av? Kanske sluta hoppas på att bli gravid så känns det bättre? tror ni att jag går runt hela dagarna och grinar över det här så jag får magsår eller hur stressad tror ni att jag är om stressen är så tuff så att den gör mig infertil? Hur tror ni att folk blir gravida under krig egentligen? Eller våldtäkt för den delen? För att de är så avslappnade? och nej, de gånger vi faktiskt inte tänkt på det utan bara knullat, jag har inte blivit gravid då heller.

Tror ni att jag var såhär ledsen för flera år sedan när det gällde att bli gravid? Nej, jag var inte det minsta ledsen eftersom jag inte ville ha ungar just då. Men man blir väldigt ledsen när man efter lång tid inser att det kanske aldrig kommer att hända och då är det inte så lätt att slappna av när man får minus på stickan och bara vill dö för att man kanske kommer att få vara utan avkomma och familj hela livet.

Eller som andra smarta råd jag fått. "Om du inte har ägg så kanske du kan åka till Danmark!" och vad ska man göra där om man inte producerat ett enda ägg i kroppen? Äta korv kanske?

Det är väldigt skönt för era kompisar att det löst sig för dem för att de slappnat av. Några sådana kompisar med förflutet som ofrivilligt barnlösa har inte jag. Däremot har jag en bekant som fortfarande 50+, som försökt sedan hon var 20, fått flera IVF och behandlats för allt man kan behandlas för, fortfarande är barnlös (ja, de slutade med behandlingen för ca 15 år sedan nu) och henne kan jag faktiskt ta till mig av råd om hur man ska försöka tänka eftersom hon vet hur det fungerar och hon vet hur det känns när det värsta har hänt redan och hur man ska försöka tänka och leva när man vet att man får tillbringa hela sitt liv med att bara titta på alla andras familjer. Hon lever det jag är rädd för och hennes råd angående det här och hur man skulle överleva om det visar sig vara katastrof, det är faktiskt de enda jag någonsin sett som värdefulla.

Till mina vänner som är föräldrar som läser det här (ni är inte så många) så vill jag säga att jag tycker att ni sköter det jättebra och jag vet ju att jag kan vara lite av en ego-pina när det gäller mina känslor, ni som vet att det är jobbigt, att vi får komma på era barns födelsedagar och ni hälsar på mm för jag älskar ju faktiskt barn och vill dela er glädje. Samtidigt förstår ni att det är lite jobbigt, särskilt den här tiden på månaden, när man får det negativa beskedet, och att ni inte ger massa åsikter och inte pratar en massa och ni bara finns utan att konstra och tänka för mycket. För ärligt talat, vad ska ni göra? Det är ju inget någon annan kan styra över. Tack. Jag älskar er!

Den nya designen:)

Jag inser att det kan vara rätt plågsamt med allt plotter men jag hade kul när jag gjorde det! Jag gjorde collaget med gratisprogrammet Shape Collage (googla så hittar du säkert för nedladdning) och headern gjorde jag först med att gullifiera bilderna en och en på puricute.com och sedan sätta ihop dem i ett headeranpassat collage i picnik.com . Jag är inte så bra på datagrejer så jag tycker det är kul när jag hittar enkla program och för mig som inte är bra är det roligt och fint!

Blev sedan glatt överraskad att blogspot har en massa nya roliga typsnitt man kan använda!

Har annars haft en bra dag med besök på Kawaii Shop och så har jag varit ute på långa hundpromenader. Har känt att det är något som skär på insidan av magen fortfarande och hoppas att inte något hänt, men blir det värre så får jag uppsöka läkare, antar jag. Haft lite ångest för att jag råkade tänka på en väldigt jobbig sak men det började släppa ganska snabbt när jag började pyssla.

Saknar min man och hans dotter som är i fjällen. Köpte henne en monchichi-badge på Kawaii Shop. Och en till mig också så vi kan matcha!

Puricute mm!

Min hund Lizzy!

En säl!

Jag när jag var liten!

Hittade via Fokis blogg en rolig sida som heter puricute där man kan göra gulliga bilder! Det mesta är helt gratis!

Idag har jag mått bra för det mesta. Var med mamma till centralstationen och lämnade av henne eftersom hon skulle flyga hem :( men annars var det bra och jag och min man var och åt veggomat på Andrum och jag fick en söt alla hjärtans dag/efter operationspresent som jag ska visa med foto senare! Jättesöt!

Imorgon har vi fertilitetsutredningssamtal. Jag är nervös. Men det ska nog gå bra.

Mår så sjukt bra nu efter operationen! Känns som att jag vaknat ur en dimma av smärta sedan 15 år typ!

Vinn smycken på PrinsessanCarros blogg!

PrinsessanCarro är en tjej som har en väldigt söt blogg och en designblogg och hon gör smycken som man nu kan vinna!

Här är tävlingen!

Jag vill nog helst vinna rosettörhängen om jag vinner! Eller Marioblomma-halsbandet om inte örhängena finns kvar!

Poké-BH!

Haha, hittade denna bild på bloggen Coventina som jag också tycker är en bra blogg med gulliga saker som tips. En pokémon-bh! Brösten är poké-bollar. Det är ju rätt kul:) Helgens pyssel kanske?

modcloth.com

När jag är lite mer trimmad och snygg och det blir dags att införskaffa en vårgarderob så ska jag handla lite på modcloth.com. Satan i gatan vad mycket snygga klänningar de har!






En liten blinkning till bloggerskan Lady Sarin för modetipset!