Blir ledsen. Man kan väl säga grattis åtminstone, även om man inte skulle mena det... Hon kanske tycker jag skulle bli en dålig mamma. Kanske inte så konstigt isf med tanke på hur jobbig jag var för några år sedan, men hmm, jag vet inte, hon verkar ju inte uppfatta mig så.
Funderade ett tag på att inte berätta för någon förrän barnet är fött så jag inte ska behöva reagera på en massa konstiga kommentarer. Särskilt ibland när de kanske inte ens menar något dumt med det de säger.
Är också livrädd för att få kommentaren "Är det planerat?"" Finns nog inte mycket som skulle få mig att bli mer ilsk.
Men nu ska jag tänka på bra saker! Bebisen t ex! Såhär står det på liberos sida om vecka 14 som jag är i nu!
Barnet:
Cirka 8-8.5 cm.
Det lilla barnet är inne i en intensiv tillväxtfas som sträcker sig fram till vecka 22. Den blir allt starkare och dess rörelser allt mer målmedvetna. Nu orkar barnet hålla upp sitt huvud en liten stund, Dess hand kan gripa, om än lite fumligt och foten kan sparka. Benen är längre än armarna och en del barn har hår på huvudet. Fostervattnet nybildas hela tiden fram till fullgången tid.
Ska försöka att inte vara så överkänslig, men har man levt hela livet med problem med mens osv (fick den först på riktigt när jag var 28 år) och man trott att man aldrig ska kunna bli gravid så känns det som ett mirakel och även om jag förstår att folk i min närhet kanske inte bryr sig ett dugg (konstiga kompisar isf tycker jag men ändå) så vadå, de kan väl låtsas iaf :) Är ju inte som att jag pratar om det hela tiden! (hoppas jag men tror inte det)Själv tycker jag att jag kan förstå den katolska prästens avighet, eftersom jag inte är gift och det är inte direkt något jag är stolt över, men min kompis ovan är inte ens troende eller något sådant.
Och kompis om du skulle läsa det här, jag är inte mega-arg på dig eller nåt! Men ja som du kanske uppfattade så blev jag lite förvirrad över det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar