Påminns plötsligt om brutna löften, lögner och drama och undrar om jag någonsin vill åka hem igen.
Känns som att allt är en sådan kamp där. Här är det bara jag och min son. Jag är lugnare och sover bättre. Jag känner mig yngre, friare och friskare. Lyckligare. Självständig. Jag känner mig bara som jag. Som JAG var innan allt dåligt. Jag gråter inte längre.
Jag längtar inte "hem". Jag längtar bara efter min man och saknar en och annan kompis. Men jag vill aldrig åka hem igen. Får ont i magen bara av att tänka på allt dåligt där. Trångboddhet, elaka människor, lögner, kompisar som svikit, våld, att jag är typ världens sämsta svärdotter och styvmamma.
Vill bara att det ska bli bra. Vill leva ett liv som jag får vara med och kontrollera. Jag är vuxen och det är mitt liv också. Jag är ingen docka som bara ska styras av andra. Jag ska inte "offra" mig för någon annan än min son och för honom är det inget offer eftersom jag VILL göra allt för honom. Jag vill bestämma mitt eget liv. Jag vägrar "kompromissa" längre på det sätt som innebär att alla andra ska få vara lyckliga förutom jag. Har gjort det alldeles för länge. Jag vill inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar