Känner mig ledsen. Ibland är det inte ens någon mening med att hoppas. Förstår inte varför det ska vara så svårt ibland. Känns emellanåt som att det skulle vara lättare t o m att leva med någon som inte ens talade samma språk som en själv. Då skulle man iaf inte leva i illusionen om att man blir förstådd när man pratar med varandra.
Är ledsen, trött. N somnade till slut om kl 3, min älskling. Kanske kan jag få sova lite nu jag också. Undrar egentligen hur det är att bo i en familj där man har gemensamt ansvar för barnen hela tiden. Hur det är att kunna förvänta sig att ens man ska vara med de yngre barnen även när han har sina barn från ett tidigare förhållande hemma. Eller tänk, kanske inte ens har några barn från ett tidigare förhållande. Hur ska jag förklara det här för mina söner när de blir äldre. Jag hoppas att jag lyckats lösa situationen så att jag inte behöver förklara något för dem. Jag skulle aldrig svika mina söner. Aldrig. Aldrig. Aldrig. De är ALLT för mig. ALLT.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar