Livet kan börja

Jag har haft ett ganska jobbigt förflutet, som jag har totalt klippt med för många år sedan nu. Har dessutom haft ganska stora problem med hälsan (ni som följt mig eller bloggen vet att jag opererades i magen förra året exempelvis och äter mediciner för en sköldkörtelssjukdom). Har isolerat mig, bara försökt läka, må bra, omge mig med de få människor som jag faktiskt litar rätt bra på (har problem med tillit). Det har varit lite ensamt.

Min son har på något sätt fått mig att vakna upp, fått mig att inse att jag faktiskt kan och vill leva med det jag varit med om, helt enkelt för att det finns där. De dåliga saker som inträffat mellan 2006-2009 kommer alltid att ha hänt. Det är bara att acceptera. Jag har gått vidare på alla sätt förutom helt och hållet i mitt eget psyke där jag fortfarande hela tiden tänker "tänk om jag inte hade" och ältat hur jag borde ha gjort för att ha undsluppit massa destruktiva och jobbiga saker.

Men jag kan inte göra något ogjort och jag kan inte fortsätta tänka att jag hade mått så mycket bättre om jag gått åt ett annat håll. Jag kan inte fortsätta hata mig själv för att jag inte visste när jag borde ha lagt benen på ryggen och sprungit för livet.

Jag måste vara stark och jag måste tillåta mig själv att vara lycklig. Jag skulle aldrig straffa någon annan med ett sådant hat som jag ibland känner mot mig själv. Och jag är så trött på att leva med en person jag hatar så ofta, dvs mig själv.

När jag har varit borta hemifrån nu har jag känt att jag börjar få distans och börjar sakta kunna sortera ut det som inte längre är viktigt. Jag kan inte hata mig själv längre för saker som hände för fyra år sedan och om andra gör det så måste de väl vara fria att göra det. Jag kan inte styra över hur andra känner. Det var inte jag som var förövaren. Det var jag som var offret. Även om även jag gjorde fel. Men jag är skyldig mig själv att vara lycklig nu.

Jag ska verkligen göra allt i min makt för att sluta älta och gå vidare. Jag hoppas verkligen att jag börjar bli redo nu.

Livet kan börja.

Förlorade år

Efter en diskussion i en kompis blogg (inget allvarligt, bara vanliga kommentarer) så vet jag att jag aldrig aldrig kommer att börja äta mediciner igen efter att jag började tänka på det (slutade med de flesta av mina mediciner i november 2008 och min Concerta i januari 2011). Inte med min bakgrund.

Jag är bra som jag är och om jag har det jobbigt någon gång igen i framtiden så blir jag inte bättre av att jag försöker bli någon annan. Kanske en stund, men för mig har det i längden bara blivit sämre. Jag har blivit någon annan och alltid någon jag inte tycker om och som andra inte heller tycker om. Det är väl därför jag ibland tänker att ingen känner mig för knappt mina föräldrar har sett mig som jag "ska vara" förrän det senaste året. När jag var hemma sist i maj så sa min mamma med tårar i ögonen att det är som att hon fått sina lilla flicka tillbaka, som jag ska vara, inte något kemiskt framkallat substitut.

Jag är så glad över att jag stod på mig, att jag mot min psykologs inrådan år 2008 bestämde mig för att inte längre ta Fluoxetin, Abilify, Lamotrigin, Lyrica dagligen och dessutom för "behov" Stesolid och Propavan. Säkert var det några till jag inte minns. Lustigt var att de inte hade en enda diagnos att vila dessa piller på. Inte en enda. (visst har jag ADHD vilket konstaterats i efterhand pga en utredning påbörjad 2002 men det var aldrig det jag behandlades för) Det var det ena en dag och något annan nästa, haft alla diagnoser på kartan i en kvart. När jag klagade på att jag inte mådde bra av pillren, t o m fick minnesluckor och svimmade, så skulle jag höja dosen för det var pga "min sjukdom". När jag sa att jag inte ville experimentera såhär mer så blev jag avstängd för att ha vägrat behandling utan ens möjlighet att trappa ner i normal takt, allt skulle ske på ca tre veckor max. Helt utan läkares uppsikt.Väldigt farligt med andra ord. Tur som var så gick det bra, men skulle aldrig rekommendera någon att trappa ner själv utan läkares uppsikt.

Tabletterna gjorde mig till någon annan. Jag gjorde val jag aldrig skulle ha gjort idag, inte ens direkt efter december 2008 då de värsta biverkningarna av medicinerna försvunnit ur min kropp. Jag var dålig mot mig själv innan dess och dålig för andra. Efter att jag slutade med medicinerna har mina "psykiska problem" endast handlat om att jag har svårt att förstå var jag tog vägen under dessa år och hur folk i min omgivning kunde se på och inte förstod. Förstod de inte vad som pågick och att jag var tvungen att bli fri från alla dessa receptbelagda tabletter? Men de kunde såklart inte veta, min familj och mina vänner. De kom säkert, precis som jag, inte längre ihåg vem jag var. En del har aldrig träffat mig såsom jag är på riktigt ens. Det började sakta komma igång på allvar 2003 och tog slut 2009 när nedtrappningen var över och jag hade börjat komma tillbaka sakta men säkert. Jag är så glad för att jag någonstans där emellan saknade den jag var på riktigt och plötsligt bestämde mig för att läkarna och psykologerna måste ha fel. För det hade de. De lekte med mitt liv. Hur kunde jag lita på dem och hur kunde de tro att de hjälpte mig?

Jag är så ledsen för de åren där emellan och hur det hela tiden blev värre och värre tills någonting inom mig sa stopp, även om jag inte riktigt visste hur eller varför. Jag var bara tvungen att få vara jag igen, utan en massa tillsatser. Förlorade år och fortfarande massvis av sår som måste läka.

Jag ska aldrig låta någon ta mitt liv ifrån mig igen. Jag är bra precis som jag är och jag ska inte låta alla hemska minnen från dessa år ta ifrån mig ännu mer av mitt liv. Mitt liv ska bli underbart. Det blir bara bättre och bättre faktiskt nu när det väl börjat gå uppåt. Ibland går det sakta, så jag blir galen av tristess och visst är det jobbigt ibland, men det blir bättre hela tiden. Allt som raserats tar tid att bygga upp.

Jag tänker aldrig ge upp och lämna mitt liv i händerna på någon annan, för de kan göra vad som helst med en, t o m de som menar väldigt väl kan göra väldigt fel.

Jag vet att många behöver sina mediciner och väldigt många får också bra vård, men ibland blir det inte rätt. Om ni tycker att något känns fel, om något inom er skriker "Nej, vad är det som händer med mig?" mer när ni får behandling än när ni inte får det, gör då allt ni kan för att sätta stopp för det. Det kan gå så fel, så fel. Rädda dig själv. Du är värd så mycket!

Det har gått många år nu och jag vill sällan prata om det för det är väldigt smärtsamt med allt som gick snett, men eftersom det fortfarande blir säkrare, stabilare, tryggare och bättre för mig i mitt liv, så vet jag idag att mitt val var det enda rätta. Jag vågar inte ens tänka på vad som hade hänt annars.

(bilden är från 1998, innan allt detta)

Anna Ternheim och 2004

Jag 2004:)

Dagens soundtrack

Alltid när jag blir förvirrad eller ledsen så längtar jag tillbaka till 2004. Kan inte greppa riktigt varför. Jag var inte jättelycklig då, men en hel del saker var enklare. Anna Ternheims Somebody Outside får vara mitt 2004-soundtrack idag, men i och för sig får det mig mer att bli ledsen, istället för att vara glad.

Jag saknar festerna och vännerna. Jag saknar mig själv. Jag saknar Umeå, men det jag saknar finns ändå inte kvar längre.

Bilder från enklare tider, sommaren 2005

Den här bilden gillar jag. Jag ser faktiskt ut som min mamma på den!

Med lilla Tweek. Här var jag lycklig. Håret vet jag inte med, men Gud att jag var lycklig här.

En väldigt bra midsommarafton!

Slottsskogen!

Universeum sommaren 2005. En dag jag minns som en av de lyckligaste i mitt liv.

Visst hade jag den här tiden också det väldigt jobbigt eftersom jag höll på att bli frisk från anorexi mm, men det var innan en massa jättehemska saker hade hänt. Blir alltid tårögd när jag ser bilder från den tiden. Jag var lycklig då på många vis. Nu är jag lycklig på andra vis. Men jag hade en annan syn av världen. Inte minst så var det här från innan jag hade börjat bli rädd för Göteborg. Då tyckte jag att det var den finaste staden i världen.

Bästa dagen!

Åh, jag är så glad! Det var en så bra dag. Jag var med min syster på bio och vi såg Narnia-filmen i 3D och jag tyckte filmen var jättebra och jag var så glad. Det var som förr, när allt var bra, när inget var hemskt, när inget hade varit hemskt och det var bara jag och min älskade syster som hade kul ihop. Hon verkade också glad!

Gick sedan och köpte sojachokladmjölk, tofuglass (jag är lite knasig eftersom jag trots att jag inte är vegan fortfarande föredrar dessa produkter framför komjölksprodukter) och juice och Pepsi Max och gick till min man som var med mina hundar helt frivilligt:), men han var sjuk fortfarande och så tog jag hundarna och gick ganska snabbt, men det var sent och han behövde sova. Bra att vara grannar.

En knasig sak är att jag när vi gick ut från bion så sa jag till min syster "Känns som Umeå!" och plötsligt runt hörnet rusar en kille förbi som är den första jag någonsin dejtat (för 13-14 år sedan) och hade ingen aning att han ens var i Göteborg. Var ju i Umeå jag dejtade honom vid 2-3 tillfällen, bara någon månad efter att jag flyttade dit. Konstigt att jag ens kände igen honom men en man i klänning drar blickarna till sig.

En fd brottsling!

Hittade idag bloggar, facebook osv på en kille som ett tag var efter mig (ca 2-3 år sedan), begick brott mot mig (inte han jag brukat prata om utan en annan) osv. Minns hans namn för att jag blev så förvånad med att han använde sitt efternamn och fick plötsligt för mig att googla mm.

Blev rädd när jag såg hans ansikte men började kolla. Han har sedan dess suttit över ett år i fängelse, slutat upp med massa dumheter och verkar jobba för bra saker i världen och verkar rätt lycklig och har en fin tjej och litet barn.

Blev jätteglad när jag såg det. Han verkar ha förstått att en del han gjort varit fel. Jag blev glad. En lycklig människa skadar inte, eller hur?

Ibland blir allt rätt. All lycka till honom och hans familj nu. Ibland blir man glatt överraskad.

MEN jag tycker man är lite korkad om man använder sitt efternamn i en miljard sammanhang när man gör olagliga saker:)