Känns som att jag har förlorat mig själv på så många vis. Försöker tänka att det beror på smärtorna, att när de har opererat mig så kan jag börja försöka leva igen. Jag går ingenstans längre, känns som att jag inte har intressen eller vänner direkt. Eller ja, jag har några fina kära vänner, men det har blivit så sällan man ses och jag har dragit mig undan också eftersom jag vet att jag är ganska dåligt sällskap nuförtiden, mest det jag menar. Så har jag förändrats också och många av mina gamla vänner och bekanta känner nog inte igen mig längre. En del tycker nog att jag utvecklats till det bättre, blivit vuxnare, mer ansvarstagande, och det är nog sant och bra. Men andra tycker bara att jag har blivit gammal, bitter, konservativ mm.
Jag önskar att jag kunde förklara vad jag vill. Jag önskar att jag kunde veta vad jag vill. Det känns som att jag inte har någon personlighet. Egentligen borde jag nu känna mig tryggare och lugnare än på länge, men av någon anledning så känner jag att all ork är borta. Jag vet inte vem jag är eller vad jag vill.
Jag vill vara positiv, målmedveten och lycklig. Jag ska försöka bita ihop ett tag till. När de opererat mig den 9 februari så kanske allt blir annorlunda. Det kanske slutar göra ont då.
Nu blir hela tiden mitt huvud helt dunkelt av alla smärtor och kräkningar. Det kanske snart är över.
Jag har blivit en jobbig flickvän, hysterisk styvmamma, gnällig dotter till mina föräldrar och jobbig syster, dålig anställd, egocentrisk kompis...
Jag hoppas att det snart är över. Då kanske jag kan börja bygga upp mitt liv igen. Kan ju inte sitta här och ruttna för evigt. Blir mest impulsiva känslor, smärtor och allmänt navelskåderi och inte minst förvirring över allt konstigt jag läser på nätet...
Kanske kan det bli bra snart. Jag har några flyktiga planer för mitt nya liv efter den 9 februari och konvalescensveckorna såklart:).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar