Nu rasar jag mot feminister (en del av dem) igen. Brukar läsa en feministblogg, en kvinna som har en dotter och en yngre son och hon tycker väldigt mycket om att skriva hur hennes dotter måste kompenseras gentemot sonen för att han i samhället alltid kommer att ha högre status i o m att han är man. Och ja, det är Sverige hon bor i. Sverige, landet där svenskfödda män inte ens får söka vissa arbeten för att det måste kvoteras in kvinnor eller invandrare, där det talas om att sortera bort skolämnen som pojkarna är bättre än flickorna på för att det är "orättvist" (inget snack om tvärtom). Landet där feministerna (däribland även bloggerskan) tycker att män aktivt ska ta sin kollektiva skuld för att kvinnor blir våldtagna och misshandlade istället för att se bortom kön och behandla folk som individer som själv får stå för sin egen skuld och sina egna brott.
Tyvärr så tar de snälla killarna åt sig av dessa kvinnors åsikter. Hur sjukt är det inte att XXXX (ja jag tänker på någon särskild nu) som haft det säkert trettio gånger jobbigare än många av de kvinnor som tycker att han är en av de som ska stå med skammen bara pga att han är född med manligt könsorgan, att han faktiskt sitter och mår dåligt över sin existens bara för att han låtit folk pränta in kollektiv skuld-tänkandet hos honom? Han har aldrig skadat någon och ja, det vet jag, för XXXX är inte som andra, men tänker inte hänga ut hans sjukdomar, liv och hur han är fånge i sin egen ångest här.
Tycker verkligen att de feminister som tänker såhär borde tänka om. Särskilt ni som har söner. Inte minst för att ni har fel om samhället. Det är inte så flott att vara man heller alla gånger. Särskilt inte när t o m ens mamma tycker att man ska vara kollektivt ansvarig för att människor man aldrig träffat våldtar någon annan eller att man som man glatt ska acceptera låg lön på jobbet (där kvinnorna får högre, ja de jobben finns) bara för att han bidrar till att jämna ut löneluckorna ute i samhället. Dvs bli behandlad som en jävla dörrmatta.
Jag länkar medvetet inte till den bloggerska eftersom hon är så fruktansvärt blind och jag ogillar henne väldigt, särskilt eftersom hon verkar lida av en svår empatistörning. Roligt är att så fort man säger ifrån så kallar hon en "genus-o-medveten" och kommer med boktips jag läst redan för tio år sedan. Jag har t o m läst genusvetenskap på universitetsnivå med bra resultat och hemska genusgurun Tiina Rosenberg som lärare. Att jag många år senare insåg att det är totalt vansinne, gör mig inte mindre genusmedveten. Jag håller bara inte med. Tror att det var Rosenberg som började få mig att inse genusteoriernas brister faktiskt.
söndag 31 juli 2011
Överlevare vs "överlevare". Blir förvirrad av begreppen.
Jag har rasat mycket de senaste dagarna och jag fortsätter rasa lite till. Nu rasar jag mot att så många människor tycker om att kalla sig själva för "överlevare" och ibland t o m "överlevare mot alla odds". När man börjar läsa om vad de har överlevt så är det oftast t ex att de varit deprimerade och haft självmordstankar, vilket är väldigt beklagligt och såklart fruktansvärt för dem och deras anhöriga, men jag tycker det är konstigt när man skriver om sig själv som "överlevare mot alla odds" för att man har en personlighetsstörning t ex.Överlevare får mig mer att tänka på folk som har överlevt Hitlers förintelseläger, som Benny Grünfeld t ex eller någon som Gianna Jensen som överlevde sin egen mors abort, särskilt eftersom t o m sköterskan som valde att rädda hennes liv bröt mot reglerna genom att låta henne leva. Där kan man snacka mot alla odds. Eller Josef Fritzls barn kanske. Anna Marie Davis/West kanske?
Tycker det är konstigt om man kallar sig för överlevare mot alla odds för att man enligt klassiska självdestruktiva manéer överlevt sina egna överdoser och självmordsförsök. Men visst är det jättehemskt när folk är så sjuka så de vill dö, inte det jag menar något om. Det är illa nog att vara svårt psykiskt sjuk och deprimerad. Tycker att det är konstigt om man vill få det att se ännu värre ut med att skriva om det som att man överlevt fångläger till råga på allt.
Tycker allmänt att det är konstigt med detta införskaffande av "offerpoäng" som att det vore något positivt. Ett offer är man om man blir utsatt för ett brott, då ÄR man ett offer, inget snack om den saken, men det är ju inte någon titel man bär med sig i alla sammanhang eller en inställning till livet, som en del tycks uppfatta det. Fattar inte ert samhälle. Ingen vill ju vara ett offer, ibland är man tyvärr bara det.
Påminner mig lite om denna scen ur Curb Your Enthusiasm :), när en Robinson-deltagare möter en förintelseöverlevare i debatt vid fin middag:
lördag 30 juli 2011
Försöker vara nyttig!
Har redan gått upp ca 8 kg under denna graviditet som bara är snart i vecka 23 så försöker sakta ner viktökningen lite med att vara nyttigare. Eftersom illamåendet avtog i vecka 17 så har jag glufsat rätt bra sedan dess... Inte direkta "cravings" utan bara glufsande pga att jag tyckt det varit gott. Skulle ju vara inte så roligt om jag började väga ungefär 100 kg med mina dåliga ben och så kan man ju få graviditetsdiabetes osv...
Så har handlat ca 20 kg frukt och grönt och ikväll gjort en hippiesoppa:
Hippiesoppa:
Jag orkar inte skriva ut exakta mått. Har på det stora hela bara hackat/skurit grönsakerna och rotfrukterna i bitar och hällt i och låtit koka och sedan sjuda i ca 40 min.
Häll i ca 1 liter vatten i en stor kastrull och slå på plattan. Släng tidigt i 5-6 lagerblad.
2 dl gula linser
2 dl röda linser
2 dl kålrot
6 morötter
2 gullök
3 dl vitkål
2 dl rotselleri
3 dl blomkål
2 burkar krossade tomater
2 grönsaksbuljongtärningar
0,5 dl torkade nässlor
salt
svartpeppar
vitlök
Koka och låt sedan sjuda i ca 40 min. Smaka av kryddorna. ÄT när det svalnat lite!
Tänkte att jag skulle försöka äta lite mer näringsrik mat för bebisens skull och ja, lite för min skull också.
Jag åt med misopasta till. Väldigt gott. Hoppas min känsliga mage fixar det bara. Det brukar inte göra det. Nu har jag så ont i revisarna så jag inte orkar sitta här mer.
Ovan: En av de godaste misopasta jag testat. Clearspring Organic Japanese. Brukar kosta runt 100 kr burken men räcker i en evighet även efter att man öppnat burken.
Så har handlat ca 20 kg frukt och grönt och ikväll gjort en hippiesoppa:
Hippiesoppa:
Jag orkar inte skriva ut exakta mått. Har på det stora hela bara hackat/skurit grönsakerna och rotfrukterna i bitar och hällt i och låtit koka och sedan sjuda i ca 40 min.
Häll i ca 1 liter vatten i en stor kastrull och slå på plattan. Släng tidigt i 5-6 lagerblad.
2 dl gula linser
2 dl röda linser
2 dl kålrot
6 morötter
2 gullök
3 dl vitkål
2 dl rotselleri
3 dl blomkål
2 burkar krossade tomater
2 grönsaksbuljongtärningar
0,5 dl torkade nässlor
salt
svartpeppar
vitlök
Koka och låt sedan sjuda i ca 40 min. Smaka av kryddorna. ÄT när det svalnat lite!
Tänkte att jag skulle försöka äta lite mer näringsrik mat för bebisens skull och ja, lite för min skull också.
Jag åt med misopasta till. Väldigt gott. Hoppas min känsliga mage fixar det bara. Det brukar inte göra det. Nu har jag så ont i revisarna så jag inte orkar sitta här mer.
Ovan: En av de godaste misopasta jag testat. Clearspring Organic Japanese. Brukar kosta runt 100 kr burken men räcker i en evighet även efter att man öppnat burken.
Mirrormask
Var på ön idag och fick skjuts hem och hemma såg jag på Mirrormask (Dave McKean, 2005) som är en fantasyfilm om en tonårstjej (Helena som spelas av Stephanie Leonidas) som hamnar i en drömvärld efter att hennes mamma under ett uppträdande på familjens cirkus blir akut sjuk.Filmen var rätt allvarlig och även om den säljs i box tillsammans med Labyrinth och är från sju år så är den nog inte för de väldigt små. Men filmen är väldigt vacker och gripande emellanåt med bra skådespeleri, enligt mig.
Ville fylla på med lite extra bilder för att filmen var så fin! Även musiken är rätt bra. Värd att se!
torsdag 28 juli 2011
Bortskämda vuxna, ni är pinsamma!
De bekanta jag har som är vuxna och ständigt tycker att det är nödvändigt att ösa hat över spädbarn som skriker på allmänna platser, i lägenheter osv, platser där ni själva väljer att befinna er, jag vill bara säga detta:
Knappast en enda människa tycker att spädbarnsskrik är mysigt eller gulligt. Okej? Spädbarnsskrik är för djävligt och är barnets sätt att kontakta sina föräldrar. Tror inte det finns någon som tycker att det är mysigt.
Man kan inte automatiskt FÅ ett spädbarn att sluta skrika. De skriker. Ibland är det enkelt som att mata t ex, men inte alltid. En unge som t ex sitter på tåget när det är kvavt, det barnet skriker för barnet fattar inte vad som händer och varför det är obekvämt. Vad skulle ni själva göra? Resonera med barnet? Förklara att ni är hemma om 2 h och 45 min och det är inte såååå länge? Det funkar inte helt enkelt. Vilken tolvåring som helst fattar det.
Om ni är ute så får ni leva med att andra människor inklusive barn finns ute. Nu menar jag inte femåringar som käkar ur godishyllorna på ICA och föräldrarna skiter i det, utan jag menar spädbarn som skriker så stackars ni 25+are och vuxna människor har det så jobbigt i sin egovärld.
Förstår att en del av er är av åsikten att alla föräldrar ska stanna inne med sina barn konstant för att inte störa, att barn inte ens ska få leka ute på lekplatserna. Jag förstår att era föräldrar måste ha fostrat er så eftersom ni inte verkar ha några sociala förmågor överhuvudtaget och inte har fått lära er att visa medmänsklighet, empati och hänsyn ens för små spädbarn.
Barn lär sig att bli fungerande individer genom att vistas ute. De lär sig att inte gråta på spårvagnen för att de vant sig vid att åka spårvagn. De lär sig att bete sig och ha tålamod i affärer genom att vara i affärer.
Om ni inte kan ta hänsyn till småbarn så ta jämförelsen med en hund då. En hund som aldrig tränas i att vara ensam, KAN inte vara ensam för då skäller den och ylar och har ångest hela tiden. Hunden måste ENSAMHETSTRÄNAS.
Ni har också varit små och ni har också retat gallfeber på folk, inklusive era föräldrar och säkert era syskon, med ert ihärdiga skrikande och det finns inget i världen som man på ett magiskt sätt kan göra (lagligt) för att en bebis ska hålla käft för att någon bortskämd vuxen prinsessa tycker att hon äger hela kollektivtrafiken, hyreshuset eller annat ställe, kan göra. På fik kan man gå ut med barnet efter en stund, såklart, men det kan man t ex inte göra om man sitter på ett kvavt tåg.
Dessutom retar ni fortfarande folk med ert skränande, era nattklubbar, festivaler, parkfyllor osv. Tänk på det. Ni är vuxna, de är SPÄDbarn. Väx upp lite någon gång. Det är inte charmigt att som vuxen bete sig som en tioåring.
Och särskilt ni som dessutom tycker att ni är extra häftiga genom att säga saker som att ni ska döda barnen, hälla syra på dem, misshandla dem för att de är ledsna osv. Ni är äckligt pinsamma. Jag undrar verkligen vad man har för slags störning när man som vuxen säger sådana saker. Fortsätt med terapin och använd för Guds skull kondom om ni nödvändigtvis ska kopulera sinsemellan.
Knappast en enda människa tycker att spädbarnsskrik är mysigt eller gulligt. Okej? Spädbarnsskrik är för djävligt och är barnets sätt att kontakta sina föräldrar. Tror inte det finns någon som tycker att det är mysigt.
Man kan inte automatiskt FÅ ett spädbarn att sluta skrika. De skriker. Ibland är det enkelt som att mata t ex, men inte alltid. En unge som t ex sitter på tåget när det är kvavt, det barnet skriker för barnet fattar inte vad som händer och varför det är obekvämt. Vad skulle ni själva göra? Resonera med barnet? Förklara att ni är hemma om 2 h och 45 min och det är inte såååå länge? Det funkar inte helt enkelt. Vilken tolvåring som helst fattar det.
Om ni är ute så får ni leva med att andra människor inklusive barn finns ute. Nu menar jag inte femåringar som käkar ur godishyllorna på ICA och föräldrarna skiter i det, utan jag menar spädbarn som skriker så stackars ni 25+are och vuxna människor har det så jobbigt i sin egovärld.
Förstår att en del av er är av åsikten att alla föräldrar ska stanna inne med sina barn konstant för att inte störa, att barn inte ens ska få leka ute på lekplatserna. Jag förstår att era föräldrar måste ha fostrat er så eftersom ni inte verkar ha några sociala förmågor överhuvudtaget och inte har fått lära er att visa medmänsklighet, empati och hänsyn ens för små spädbarn.
Barn lär sig att bli fungerande individer genom att vistas ute. De lär sig att inte gråta på spårvagnen för att de vant sig vid att åka spårvagn. De lär sig att bete sig och ha tålamod i affärer genom att vara i affärer.
Om ni inte kan ta hänsyn till småbarn så ta jämförelsen med en hund då. En hund som aldrig tränas i att vara ensam, KAN inte vara ensam för då skäller den och ylar och har ångest hela tiden. Hunden måste ENSAMHETSTRÄNAS.
Ni har också varit små och ni har också retat gallfeber på folk, inklusive era föräldrar och säkert era syskon, med ert ihärdiga skrikande och det finns inget i världen som man på ett magiskt sätt kan göra (lagligt) för att en bebis ska hålla käft för att någon bortskämd vuxen prinsessa tycker att hon äger hela kollektivtrafiken, hyreshuset eller annat ställe, kan göra. På fik kan man gå ut med barnet efter en stund, såklart, men det kan man t ex inte göra om man sitter på ett kvavt tåg.
Dessutom retar ni fortfarande folk med ert skränande, era nattklubbar, festivaler, parkfyllor osv. Tänk på det. Ni är vuxna, de är SPÄDbarn. Väx upp lite någon gång. Det är inte charmigt att som vuxen bete sig som en tioåring.
Och särskilt ni som dessutom tycker att ni är extra häftiga genom att säga saker som att ni ska döda barnen, hälla syra på dem, misshandla dem för att de är ledsna osv. Ni är äckligt pinsamma. Jag undrar verkligen vad man har för slags störning när man som vuxen säger sådana saker. Fortsätt med terapin och använd för Guds skull kondom om ni nödvändigtvis ska kopulera sinsemellan.
Pandaprodukter
Jag har beställt 40 nya olika produkter till min butik nyss. 15 av dem hade panda-tema! Nu ska jag försöka sova. Mår skit. Har migrän (rätt lindrig men ändå) och ont i revisarna. Väldigt ont i dem. Stackars vovvar får inte sin nattpromenad:( Brukar vara ute med dem på nätterna för det är inte folk ute då.
onsdag 27 juli 2011
Poeten, tjocksomocken och Gackt
Jag tycker ändå att jag är ganska rolig som avslutar en hel dags riktigt jobbigt grälande med att skicka ett sms med texten: Eelskar dej hej dååå helsningaar Dampsson Mycket lyckad sluta fred-formulering om jag får säga det själv. Nog för att det är ganska konstigt att vi började gräla i flera timmar bara för att jag var ledsen för att de skulle åka bort flera dagar utan mig. Det är ju på ett sätt en komplimang att jag blir så ledsen för jag ville vara med dem.
Och nu köpte jag precis som alla andra blivande tjockisar skräpmat för att trösta min stackar själ och migränhjärna. Två paket dyrglass (Ben & Jerry's Cookie Dough och Strawberry Cheesecake) och godis och ostkaka från Frödinge som jag ska nomma. Vet att det inte är bra för mig eller barnet med en massa socker men märk väl ni FL:are, inte en chans att jag skulle äta all glass idag.
Är glad för det kanske löst sig med hundvakten när jag och syrran ska till Stockholm och se Gackt. Jag hade tagit fel på datum förut. Vi kanske kan ta med hundarna och bo hos mitt ex (vi skulle ändå hälsa på honom) och han kan vara med hundarna när vi är på Gackt och så ska vi spela spel och sånt! Han verkade inte ha något emot det!
Och nu köpte jag precis som alla andra blivande tjockisar skräpmat för att trösta min stackar själ och migränhjärna. Två paket dyrglass (Ben & Jerry's Cookie Dough och Strawberry Cheesecake) och godis och ostkaka från Frödinge som jag ska nomma. Vet att det inte är bra för mig eller barnet med en massa socker men märk väl ni FL:are, inte en chans att jag skulle äta all glass idag.
Är glad för det kanske löst sig med hundvakten när jag och syrran ska till Stockholm och se Gackt. Jag hade tagit fel på datum förut. Vi kanske kan ta med hundarna och bo hos mitt ex (vi skulle ändå hälsa på honom) och han kan vara med hundarna när vi är på Gackt och så ska vi spela spel och sånt! Han verkade inte ha något emot det!
Isshi från Kaggra har avlidit 32 år gammal
Gravidgnäll inlägg
Har inte direkt skrivit många gnällinlägg om att vara gravid, men nu ska jag göra det för att folk inte ska inbilla sig att jag har en helt problemfri graviditet och har sådan himla tuuuuuur. Även om man vill ha barn så kan man ha det jävligt jobbigt när man är gravid. Jag hade t ex inte någon aning om att det ska göra så ont i revbenen från vecka 19 ungefär och bli värre och värre så det känns som att jag bara vill lägga sig ner och dö. Jag har så ONT ONT ONT. Känns som när de är brutna. Kan bero på att de skurit där under operationen i februari, har ingen aning varför det inte står överallt att man ska ha svårt att andas och knappt kan röra på överkroppen under över halva graviditeten. Har bara läst om foglossning, illamående osv. Hade inte någon aning alls om att revbenen skulle gå sönder. Jag tycker synd om alla gravida som har rörliga arbeten och inte kan välja vilka tider de kan sitta vid datorn och jobba och när de behöver lägga sig ner och sedan har chefer och pojkvänner som fint påpekar att vara gravid inte är en sjukdom.
Liksom fattar inte vad man ska göra åt det heller. Man kan ju inte ta smärtstillande eller operera sig så finns inte ett jävla dugg att göra åt det. Antar att det är nackdelen med att inte vara en av de som har en jättestor gravidmage redan, att barnet trycker på organen som fan istället för att synas utåt.
Jag har så ont. Jag kan inte ens tänka klart. Måste tvinga mig ut med hundarna direkt alltid när det känns bättre.
Enda jag garanterat vet är att det antagligen kommer att göra mer och mer ont i ungefär 4 månader till tills barnet tänkt komma ut. Hoppas att de inte går av bara. Har brutit revbenen fyra gånger i mitt liv så de är inte så jättestabila.
Men det hjälper ju inte att gnälla så nu skiter jag i det. Blir bara less när folk tror att det inte gör ont bara för att jag inte gnäller konstant.
Lite mer gnäll: Och ja, jag kissar nog ca 35 gånger per dygn också, kissar på mig ibland pga inkontinens och när jag blir kissnödig gör det så ont så det svartnar för ögonen. Även efter att jag har kissat. Och när jag skiter gör det så ont så jag skriker rakt ut och tarmarna är också tryckta så jag får göra ca 5 lavemang i veckan eftersom en del av tarmen ligger intryckt under nedre bröstkorgen och allt fastnar där och är smärtsamt utav bara helvete.
Och jag hade konstant illamående dygnet runt fram till vecka 17.
Nu vet ni det. HEJ DÅ
Liksom fattar inte vad man ska göra åt det heller. Man kan ju inte ta smärtstillande eller operera sig så finns inte ett jävla dugg att göra åt det. Antar att det är nackdelen med att inte vara en av de som har en jättestor gravidmage redan, att barnet trycker på organen som fan istället för att synas utåt.
Jag har så ont. Jag kan inte ens tänka klart. Måste tvinga mig ut med hundarna direkt alltid när det känns bättre.
Enda jag garanterat vet är att det antagligen kommer att göra mer och mer ont i ungefär 4 månader till tills barnet tänkt komma ut. Hoppas att de inte går av bara. Har brutit revbenen fyra gånger i mitt liv så de är inte så jättestabila.
Men det hjälper ju inte att gnälla så nu skiter jag i det. Blir bara less när folk tror att det inte gör ont bara för att jag inte gnäller konstant.
Lite mer gnäll: Och ja, jag kissar nog ca 35 gånger per dygn också, kissar på mig ibland pga inkontinens och när jag blir kissnödig gör det så ont så det svartnar för ögonen. Även efter att jag har kissat. Och när jag skiter gör det så ont så jag skriker rakt ut och tarmarna är också tryckta så jag får göra ca 5 lavemang i veckan eftersom en del av tarmen ligger intryckt under nedre bröstkorgen och allt fastnar där och är smärtsamt utav bara helvete.
Och jag hade konstant illamående dygnet runt fram till vecka 17.
Nu vet ni det. HEJ DÅ
Gamla minnen :) Gamla bilder från glada tider!
Augusti 2005 när Tweek var liten. Jag var också rätt liten då. Hade en del ätstörningar, men inte så farligt som man kanske kan tro. Mådde rätt bra och var rätt glad då!
Mysiga sovrummet i första lägenheten i Göteborg! 2005.
Älskade lilla Tweek när han bara var en bebis!
Krokko läser nyheterna! (Rubriken lyder Glupsk jättekrokodil fast i nät) I Umeå runt 2003 kanske:)
Jag har vunnit min första lilla tiger på Djungelhjulet på Liseberg.
Jag är söt, färggrann och påväg hem i Umeåvintern runt 2004:)
Jag spelar Nintendo DS innan den ens kommit ut i Sverige i min favoritlägenhet någonsin i Umeå!
Jag pysslar med chinchillaburen i min favvolägenhet runt 2003-4.
Älskade lilla Bella!
Min favoritlägenhet i Umeå eller någonsin! Jag önskar jag kan göra min lägenhet så jag trivs i den igen. Det är ju inte samma lägenhet jag har nu. Sängen blev för gammal... Den gick inte att ha kvar:(
Jag är söt runt 2003 :)
Min gulliga lilla chinchilla!
Jag är med mina kompisar på Norrlandsoperan där Nikolaj Dunger spelade och jag har aldrig blivit så chockad i mitt liv över hur dålig musik kan vara. Han var verkligen kass... Undrar om han alltid är så kass?
Jag på en Umeå-kultur-pretto-klubb i Umeå som hette Kamenski. Var typ stammisstället runt 2002. Där jag var en lebbmagnet. Var bara tjejer som stötte på mig där. Visst såg jag ut som Karin Boye osv men ändå! Haha undrar varför?
Hem ljuva hem
Känner mig jätteensam och ledsen. Jag hatar den här dumma lägenheten och att jag inte kan bo normalt med min man för att vi inte får huslån för att jag har en dum betalningsanmärkning som dessutom var en BLUFFräkning. Vi skulle spara flera tusen per månad om vi kunde bo ihop. Orkar inte flytta runt mer från den ena skabbiga lägenheten till den andra i väntan på ett riktigt hem, som jag haft det hela mitt liv sedan jag var dum nog att flytta ifrån mina föräldrar (det måste väl ske någongång men ändå). Vill ha det stabilt. Har flyttat så många gånger...
1979-1998 Hos mamma och pappa och syskonen i världens finaste hus. Flyttade för att jag skulle studerna.
1998-1999 I en trea i Carlshem i Umeå. Hade ett tag en knäpp kille som inneboende men så slängde jag ut honom för han klagade på mina Zelda-spel och lyssnade på reggae när jag ville sova. Var underbart att bo där ensam. En av de bästa perioderna i mitt liv. Flyttade för att jag hade tänkt flytta från stan och hade planerat in en resa till Asien men så träffade jag en kille...ehh
1999 maj-juli- Hos min dåvarande pojkvän och hans kompis tills kompisen ledsnade på mig
1999 juli-september hos KFUM i Umeå efter att de tog mig till sig när jag annars skulle fått bo på busstationen. Var väldigt tillfälligt boende eftersom de egentligen bara hade gymnasieelever där.
1999 september-januari 2001 Lägenhet på Haga i Umeå med dåvarande pojkvännen och senare med min syster och senare med min syster och hennes pojkvän (tror det var den tiden, det var när Hagamannen rände omkring, polisen sprang i trappen hela tiden iaf). Var okej tills min pojkvän var dum och sedan gjorde slut. Var jättekul att bo där med min syster men inte att bo där med henne och hennes pojkvän för de förstod inte då att man måste få sova på dagarna om man jobbar på nätterna... Lämnade sedan lägenheten som inte var "min" längre till dem. Hade också innan haft mycket problem med den privata hyresvärden som inte insåg att det var onormalt att tvinga en hyresgäst leva utan dusch och toalett i tre månader. Kändes väldigt laddat mellan mig och hyresvärden även efter att det var fixat. Det var den knäppa hyresvärden jag skrivit om förr också som kunde komma in utan förvarning precis när som helst. Hade jag varit smart så hade jag anmält henne.
Januari 2001-maj 2003 ungefär - Bodde "ofrivilligt" (det stod ingenstans i Bostaden Umeås annons att det var ett kollektiv utan stod att det var egen lägenhet på 36 kvadrat men var istället rum i ett kollektiv på 11 kvadrat) i ett tjejkollektiv med eget rum. De flesta av tjejerna var jättefina men det påverkar mig fortfarande dagligen att ha bott i ett kollektiv jag inte valt själv. Man visste aldrig vem som var hemma hos en, när det skulle vara fester osv. Fy fan vad jag hatade det. Plus att jag genomgick en svår fysisk sjukdom och nästan bodde på Onkologen på Umeå Universitetssjukhus. Fruktansvärt att tvingas bo med festande studenter då.
Maj 2003-maj2005 - En underbar tvåa på Carlshem som jag älskade så oerhört. Jag gjorde den verkligen till min och trots att det var en jobbig period på många vis så var den tiden fortfarande den bästa. Var så fantastiskt att bara få bestämma själv. Underbar lägenhet. Underbart område.
Maj 2005-November 2009 - En fyra i en förort i Göteborg. Jag flyttade dit tillsammans med min dåvarande pojkvän. Var ett underbart boende och trivdes fantastiskt bra i denna hatade förort fram tills att jag och denna pojkvän gjorde slut och mitt liv blev kaos en period och jag var väldigt nere och hade inte heller råd att ha denna lägenhet helt själv. Bodde fortfarande kvar där ett bra tag och var särbo med min nuvarande make (då pojkvän) som jag träffade i slutet av 2008.
November 2009-Feb 2010 - En tvåa i centrala stan tillsammans med min nuvarande make och hans dotter på deltid. Var en väldigt jobbig period och kunde inte ens gå ut för den senila grannen ringde hyresvärden och klagade på att hunden ylat ensam hela dagen när jag jobbat när sanningen var att jag bara gått och lämnat tillbaka en film och varit borta max 30 min t ex. Hon ringde en gång t o m på nätterna när jag sov (var ensam hemma) och skrek hur hunden störde henne (den sov bredvid mig). Grannarna slog i taket när hundar skällde på parkeringen liksom. Var en totalt vidrig lägenhet, enligt mig, och fruktansvärt att bo där. Var ett oerhört stort misstag att flytta dit. Tack Gud så lyckades jag övertala min pojkvän om att det inte funkade mer. Vantrivdes så jag fortfarande är helt sjuk av rädsla för galna grannar. Har nog aldrig i mitt liv mått så dåligt i ett boende. Inte ens i kollektivet, tack vare de jävla hundhatande grannarna.
Feb 2010-Okt/Nov 2010 En trea i ungefär samma område. Fungerade okej emellanåt tills jag blev riktigt sjuk och väntade på bukoperation pga magproblem jag redan haft i tretton år och den lät dröja så jag fick flytta ifrån mannen och hans dotter eftersom jag helt enkelt hade för ont. Kändes som att jag förstörde livet för dottern genom att vara sjuk hela tiden och jag orkade inte. Var oerhört deprimerad i flera månader av att dividera med läkare för att få min operation. Var konstant sjuk och låg i smärtor hela tiden. Fick den feb 2011 för er som inte hängt med. Var ändå för litet eftersom både jag och dottern behövde eget rum.
Oktober/November 2011 - Jag och hundarna bodde i min systers gamla lägenhet väldigt tillfälligt medan den stod tom eftersom hon flyttat till hus.
November 2011 - nu - Jag bor granne med min make och hans dotter som bor kvar i trean. Jag och hundarna bor i en tvåa. Kommer att bo här med barnet tills vi hittar ett BRA gemensamt hem, dvs ett hus utanför stan som vi kan bo kvar i tills vi typ DÖR, och min man och hans dotter får vara här så mycket som går sedan (min man bor väl här mer eller mindre när han inte har dottern, hon har inte direkt sovplats här för det är för litet heller). Hoppas verkligen det inte dröjer för länge innan vi får ett bra hem, ett riktigt hus, där hundarna har hundgård och barnen kan leka ute utan att man behöver oroa sig för att det springer runt en massa löst folk (dvs alla man inte känner). Här hänger det ju fyllon på lekplatserna. Är ganska drygt att bo i separata lägenheter också eftersom det kostar jättemycket.
Skulle ge så mycket för att kunna ha ett bra stabilt hem. Att ha flyttat så mycket har faktiskt krossat min känsla av trygghet helt och hållet. Känns som att bara hemma hos mamma och pappa är hemma. Jag hatar alla dessa lägenheter och alla dessa tillfälliga grannar. Så fort jag flyttar in så känns det som att jag snart ska flytta ut igen. Jag vill bara ha lugn och ro. Känns väldigt ofta som att jag aldrig kommer att hitta ett hem. Ibland kommer jag på mig själv med att hata folk som har hem sedan flera år som de trivs bra i för att jag blir så avundsjuk.
Tänker aldrig flytta igen om jag inte VET att jag ska bo kvar riktigt länge och vill bo där. Tänker verkligen inte flytta runt såhär när jag har barn. Tycker så väldigt synd om barn som måste flytta precis hela tiden. Också en av orsakerna till att jag inte vill flytta ihop till någon gemensam tillfällig lägenhet bara för att flytta igen. Bebisen skulle inte riktigt märka att den flyttade, tror jag, men styvdottern behöver väl också ha ett stabilt hem. Tror inte att det är bra för någon att flytta hela tiden, aldrig känna sig säker.
Vill inget annat i världen än att ha ett bra hem, ett stabilt och bra hem där det inte finns några grannar, där man inte är i vägen om man har ont osv.
Nu ska jag gå ut med hundarna innan de spöar mig :)
tisdag 26 juli 2011
Jävla idiotjävlar
Så jävla sjukt av en sida som Babyvärlden (som är en ganska trevlig sida annars) att tycka att det är en bra idé att skriva en artikel med titeln Vad folk ljuger om när det handlar om att få barn (eller nåt sådant) och skriver om hur fruktansvärt jävligt det är att föda barn och att man aldrig återhämtar sig psykiskt eller fysiskt och att lustgasen inte hjälper ett dugg osv och kroppen aldrig blir bra igen mm.
Allvarligt talat, jävla fittor som tycker att det är en bra idé att skriva sådana saker i en nättidning där ALLA läsare nästan är gravida och de flesta redan livrädda för att föda barn. Är ni helt jävla sjuka i huvudet?
Och ja, jag skrev denna åsikt till dem direkt också, även om jag då valde att inte kalla dem för "jävla fittor". Där kallade jag dem "jävla nyförlösta uppsliceade demolerade gravidfittor" istället (nej, jag skojar bara).
Tack för att ni förstörde resten av min sömn under den här graviditeten. Jävla idioter.
Allvarligt talat, jävla fittor som tycker att det är en bra idé att skriva sådana saker i en nättidning där ALLA läsare nästan är gravida och de flesta redan livrädda för att föda barn. Är ni helt jävla sjuka i huvudet?
Och ja, jag skrev denna åsikt till dem direkt också, även om jag då valde att inte kalla dem för "jävla fittor". Där kallade jag dem "jävla nyförlösta uppsliceade demolerade gravidfittor" istället (nej, jag skojar bara).
Tack för att ni förstörde resten av min sömn under den här graviditeten. Jävla idioter.
Vecka 22!!!
Jag är nu i vecka 22! Nu ska barnet enligt statistik ligga ganska säkert hos mig! Barn som är födda redan vecka 25 har jag läst har 97% chans att överleva. Läste det i en bok jag fick låna av min kompis Polly! Vart fjärde barn som föds för tidigt i vecka 22 räddas i norden.
Vecka 22
En liten utforskare
Barnets sinnen mognar och utvecklas för varje dag. Det känner med sina händer över ansiktet och kroppen. Smaklökarna på tungan utvecklas. Ögonlocken är fortfarande slutna. Du kanske upplever att barnet är mest aktivt när du själv vilar. Det är vanligt att barnet vaggas till sömns när du rör dig. När barnet är fött kanske ni upplever att barnet har kvar sin egen dygnsrytm. Det kan ta ett par månader för den nyfödda att anpassa sig och ställa om sig till er sovrytm. Barnet har nu lite hår och nackvirveln syns tydligt. Dess hjärta slår ungefär dubbelt så fort som ditt. De små öronen är mjuka men färdigformade och det hör allt mer av sin omgivning. Många menar att barnet har en fömåga att minnas röster och speciella musikstycken om man spelar de ofta under graviditeten. Huden är fortfarande tunn och rödaktig på grund av de ytligt liggande blodkärlen och att det inte lagt på sig något underhudsfett än.
Från liberos infosida.
Om alla hemska saker som händer och varför jag sällan skriver om mina känslor kring dem
Jag brukar försöka undvika alla nyheter så mycket som möjligt för att jag helt enkelt inte klarar av att hantera alla saker som händer i världen. Alla andras lidande är lika mycket lidande som mitt och därför klarar jag inte av det. Jag klarar inte av att hela tiden behöva bearbeta att andra människor (och även djur) lider och dör och torteras hela tiden. Jag tänker ändå på det tusen gånger per dag. Hela min vakna tid går åt att mota bort katastrofer och oro från hjärnan för att kunna fungera normalt bland min familj och med mina anhöriga. Jag måste undvika nyheter om allt hemskt för att inte bara lägga mig ner och dö och ge upp allt.
Det handlar inte alls om att jag blundar för verkligheten, som vissa verkar tro. Jag orkar bara inte hantera andras lidande mer än jag redan gör. Folk tycker visst att det är någon fint i att bombardera känsliga människor med krig, mord, våldtäkter och tortyr precis hela tiden. Jag bryr mig redan precis hela tiden. Det dör och torteras människor hela tiden, hela hela tiden. Det är hela tiden i världen någon som blir torterad och barn som mördas. Jag vet det. Att jag vägrar prata om det slentrianmässigt betyder inte att jag inte bryr mig utan för att jag psykiskt inte klarar av att hela tiden tänka på hur rädda de som skulle mördas var eller hur allas familjer mår mm! Jag tänker på sådant i åratal, om inte hela livet för vissa saker har jag tänkt på flera gånger per dag sedan jag fick mina första minnen av nyhetsrapporteringar. För vissa går det över på en vecka och vissa bryr sig inte alls, t o m hånar de avlidna innan kropparna ens har kallnat.
Och naturligtvis skriver jag om detta pga det som hänt i Norge. Och pga att det faktiskt är människor som dödas precis hela tiden. Jag tar in allt jag läser om våld och känner precis lika mycket för dem som det rapporteras om i tidningarna som om det hänt folk i min närhet. Alla människor är någons familj, någons barn. T o m mördarna. Ingen är en människa mer än någon annan. Ingen.
Ni behöver inte pränta in en massa mord i mitt huvud. Det är tillräckligt med oro och sorg för världen som rör sig där redan. Jag klarar inte att debattera som andra gör och prata om det som om det bara vore på tv. Jag klarar det inte. Det är på riktigt precis hela tiden. Varenda person som blir mördad, våldtagen, misshandlad, torterad. Varenda människa är någon som känner och tänker, precis som jag gör och som är lika rädd som jag skulle ha varit.
Vi är alla Guds barn och alla lika värda. Och t o m det hatar folk mig för, att jag som kristen valt att älska min nästa såsom mig själv för att det varit det enda sättet jag kunnat psykiskt överleva en del saker. Helt enkelt för att jag anser att det är sanningen, att alla är människor och har rätt till sina liv och är lika mycket värda.
Andras intensiva hat kan jag aldrig vänja mig vid. Jag är rädd för människorna.
Ondskan i världen blir inte mer eller mindre verklig för att man försöker tvinga andra att tänka på den och prata om den precis hela tiden på egen befallning.
Det handlar inte alls om att jag blundar för verkligheten, som vissa verkar tro. Jag orkar bara inte hantera andras lidande mer än jag redan gör. Folk tycker visst att det är någon fint i att bombardera känsliga människor med krig, mord, våldtäkter och tortyr precis hela tiden. Jag bryr mig redan precis hela tiden. Det dör och torteras människor hela tiden, hela hela tiden. Det är hela tiden i världen någon som blir torterad och barn som mördas. Jag vet det. Att jag vägrar prata om det slentrianmässigt betyder inte att jag inte bryr mig utan för att jag psykiskt inte klarar av att hela tiden tänka på hur rädda de som skulle mördas var eller hur allas familjer mår mm! Jag tänker på sådant i åratal, om inte hela livet för vissa saker har jag tänkt på flera gånger per dag sedan jag fick mina första minnen av nyhetsrapporteringar. För vissa går det över på en vecka och vissa bryr sig inte alls, t o m hånar de avlidna innan kropparna ens har kallnat.
Och naturligtvis skriver jag om detta pga det som hänt i Norge. Och pga att det faktiskt är människor som dödas precis hela tiden. Jag tar in allt jag läser om våld och känner precis lika mycket för dem som det rapporteras om i tidningarna som om det hänt folk i min närhet. Alla människor är någons familj, någons barn. T o m mördarna. Ingen är en människa mer än någon annan. Ingen.
Ni behöver inte pränta in en massa mord i mitt huvud. Det är tillräckligt med oro och sorg för världen som rör sig där redan. Jag klarar inte att debattera som andra gör och prata om det som om det bara vore på tv. Jag klarar det inte. Det är på riktigt precis hela tiden. Varenda person som blir mördad, våldtagen, misshandlad, torterad. Varenda människa är någon som känner och tänker, precis som jag gör och som är lika rädd som jag skulle ha varit.
Vi är alla Guds barn och alla lika värda. Och t o m det hatar folk mig för, att jag som kristen valt att älska min nästa såsom mig själv för att det varit det enda sättet jag kunnat psykiskt överleva en del saker. Helt enkelt för att jag anser att det är sanningen, att alla är människor och har rätt till sina liv och är lika mycket värda.
Andras intensiva hat kan jag aldrig vänja mig vid. Jag är rädd för människorna.
Ondskan i världen blir inte mer eller mindre verklig för att man försöker tvinga andra att tänka på den och prata om den precis hela tiden på egen befallning.
söndag 24 juli 2011
Storlien 2011
Jag orkar tyvärr inte skriva så mycket om veckan i Storlien nu, men det var kul och trots att jag som gravid inte vågade med forsränning, glidflygning och ridning så blev det en del roligt med fjällpromenader, fiske osv. Hundarna och kaninen hade nog det väldigt bra! Och så klappade jag älgar och matade dem! Tama älgar, inte vilda såklart :)!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)