Hem ljuva hem

Känner mig jätteensam och ledsen. Jag hatar den här dumma lägenheten och att jag inte kan bo normalt med min man för att vi inte får huslån för att jag har en dum betalningsanmärkning som dessutom var en BLUFFräkning. Vi skulle spara flera tusen per månad om vi kunde bo ihop. Orkar inte flytta runt mer från den ena skabbiga lägenheten till den andra i väntan på ett riktigt hem, som jag haft det hela mitt liv sedan jag var dum nog att flytta ifrån mina föräldrar (det måste väl ske någongång men ändå). Vill ha det stabilt. Har flyttat så många gånger...

1979-1998 Hos mamma och pappa och syskonen i världens finaste hus. Flyttade för att jag skulle studerna.

1998-1999 I en trea i Carlshem i Umeå. Hade ett tag en knäpp kille som inneboende men så slängde jag ut honom för han klagade på mina Zelda-spel och lyssnade på reggae när jag ville sova. Var underbart att bo där ensam. En av de bästa perioderna i mitt liv. Flyttade för att jag hade tänkt flytta från stan och hade planerat in en resa till Asien men så träffade jag en kille...ehh

1999 maj-juli- Hos min dåvarande pojkvän och hans kompis tills kompisen ledsnade på mig

1999 juli-september hos KFUM i Umeå efter att de tog mig till sig när jag annars skulle fått bo på busstationen. Var väldigt tillfälligt boende eftersom de egentligen bara hade gymnasieelever där.

1999 september-januari 2001 Lägenhet på Haga i Umeå med dåvarande pojkvännen och senare med min syster och senare med min syster och hennes pojkvän (tror det var den tiden, det var när Hagamannen rände omkring, polisen sprang i trappen hela tiden iaf). Var okej tills min pojkvän var dum och sedan gjorde slut. Var jättekul att bo där med min syster men inte att bo där med henne och hennes pojkvän för de förstod inte då att man måste få sova på dagarna om man jobbar på nätterna... Lämnade sedan lägenheten som inte var "min" längre till dem. Hade också innan haft mycket problem med den privata hyresvärden som inte insåg att det var onormalt att tvinga en hyresgäst leva utan dusch och toalett i tre månader. Kändes väldigt laddat mellan mig och hyresvärden även efter att det var fixat. Det var den knäppa hyresvärden jag skrivit om förr också som kunde komma in utan förvarning precis när som helst. Hade jag varit smart så hade jag anmält henne.

Januari 2001-maj 2003 ungefär - Bodde "ofrivilligt" (det stod ingenstans i Bostaden Umeås annons att det var ett kollektiv utan stod att det var egen lägenhet på 36 kvadrat men var istället rum i ett kollektiv på 11 kvadrat) i ett tjejkollektiv med eget rum. De flesta av tjejerna var jättefina men det påverkar mig fortfarande dagligen att ha bott i ett kollektiv jag inte valt själv. Man visste aldrig vem som var hemma hos en, när det skulle vara fester osv. Fy fan vad jag hatade det. Plus att jag genomgick en svår fysisk sjukdom och nästan bodde på Onkologen på Umeå Universitetssjukhus. Fruktansvärt att tvingas bo med festande studenter då.

Maj 2003-maj2005 - En underbar tvåa på Carlshem som jag älskade så oerhört. Jag gjorde den verkligen till min och trots att det var en jobbig period på många vis så var den tiden fortfarande den bästa. Var så fantastiskt att bara få bestämma själv. Underbar lägenhet. Underbart område.

Maj 2005-November 2009 - En fyra i en förort i Göteborg. Jag flyttade dit tillsammans med min dåvarande pojkvän. Var ett underbart boende och trivdes fantastiskt bra i denna hatade förort fram tills att jag och denna pojkvän gjorde slut och mitt liv blev kaos en period och jag var väldigt nere och hade inte heller råd att ha denna lägenhet helt själv. Bodde fortfarande kvar där ett bra tag och var särbo med min nuvarande make (då pojkvän) som jag träffade i slutet av 2008.

November 2009-Feb 2010 - En tvåa i centrala stan tillsammans med min nuvarande make och hans dotter på deltid. Var en väldigt jobbig period och kunde inte ens gå ut för den senila grannen ringde hyresvärden och klagade på att hunden ylat ensam hela dagen när jag jobbat när sanningen var att jag bara gått och lämnat tillbaka en film och varit borta max 30 min t ex. Hon ringde en gång t o m på nätterna när jag sov (var ensam hemma) och skrek hur hunden störde henne (den sov bredvid mig). Grannarna slog i taket när hundar skällde på parkeringen liksom. Var en totalt vidrig lägenhet, enligt mig, och fruktansvärt att bo där. Var ett oerhört stort misstag att flytta dit. Tack Gud så lyckades jag övertala min pojkvän om att det inte funkade mer. Vantrivdes så jag fortfarande är helt sjuk av rädsla för galna grannar. Har nog aldrig i mitt liv mått så dåligt i ett boende. Inte ens i kollektivet, tack vare de jävla hundhatande grannarna.

Feb 2010-Okt/Nov 2010 En trea i ungefär samma område. Fungerade okej emellanåt tills jag blev riktigt sjuk och väntade på bukoperation pga magproblem jag redan haft i tretton år och den lät dröja så jag fick flytta ifrån mannen och hans dotter eftersom jag helt enkelt hade för ont. Kändes som att jag förstörde livet för dottern genom att vara sjuk hela tiden och jag orkade inte. Var oerhört deprimerad i flera månader av att dividera med läkare för att få min operation. Var konstant sjuk och låg i smärtor hela tiden. Fick den feb 2011 för er som inte hängt med. Var ändå för litet eftersom både jag och dottern behövde eget rum.

Oktober/November 2011 - Jag och hundarna bodde i min systers gamla lägenhet väldigt tillfälligt medan den stod tom eftersom hon flyttat till hus.

November 2011 - nu - Jag bor granne med min make och hans dotter som bor kvar i trean. Jag och hundarna bor i en tvåa. Kommer att bo här med barnet tills vi hittar ett BRA gemensamt hem, dvs ett hus utanför stan som vi kan bo kvar i tills vi typ DÖR, och min man och hans dotter får vara här så mycket som går sedan (min man bor väl här mer eller mindre när han inte har dottern, hon har inte direkt sovplats här för det är för litet heller). Hoppas verkligen det inte dröjer för länge innan vi får ett bra hem, ett riktigt hus, där hundarna har hundgård och barnen kan leka ute utan att man behöver oroa sig för att det springer runt en massa löst folk (dvs alla man inte känner). Här hänger det ju fyllon på lekplatserna. Är ganska drygt att bo i separata lägenheter också eftersom det kostar jättemycket.

Skulle ge så mycket för att kunna ha ett bra stabilt hem. Att ha flyttat så mycket har faktiskt krossat min känsla av trygghet helt och hållet. Känns som att bara hemma hos mamma och pappa är hemma. Jag hatar alla dessa lägenheter och alla dessa tillfälliga grannar. Så fort jag flyttar in så känns det som att jag snart ska flytta ut igen. Jag vill bara ha lugn och ro. Känns väldigt ofta som att jag aldrig kommer att hitta ett hem. Ibland kommer jag på mig själv med att hata folk som har hem sedan flera år som de trivs bra i för att jag blir så avundsjuk.

Tänker aldrig flytta igen om jag inte VET att jag ska bo kvar riktigt länge och vill bo där. Tänker verkligen inte flytta runt såhär när jag har barn. Tycker så väldigt synd om barn som måste flytta precis hela tiden. Också en av orsakerna till att jag inte vill flytta ihop till någon gemensam tillfällig lägenhet bara för att flytta igen. Bebisen skulle inte riktigt märka att den flyttade, tror jag, men styvdottern behöver väl också ha ett stabilt hem. Tror inte att det är bra för någon att flytta hela tiden, aldrig känna sig säker.

Vill inget annat i världen än att ha ett bra hem, ett stabilt och bra hem där det inte finns några grannar, där man inte är i vägen om man har ont osv.

Nu ska jag gå ut med hundarna innan de spöar mig :)