Min son har på något sätt fått mig att vakna upp, fått mig att inse att jag faktiskt kan och vill leva med det jag varit med om, helt enkelt för att det finns där. De dåliga saker som inträffat mellan 2006-2009 kommer alltid att ha hänt. Det är bara att acceptera. Jag har gått vidare på alla sätt förutom helt och hållet i mitt eget psyke där jag fortfarande hela tiden tänker "tänk om jag inte hade" och ältat hur jag borde ha gjort för att ha undsluppit massa destruktiva och jobbiga saker.
Men jag kan inte göra något ogjort och jag kan inte fortsätta tänka att jag hade mått så mycket bättre om jag gått åt ett annat håll. Jag kan inte fortsätta hata mig själv för att jag inte visste när jag borde ha lagt benen på ryggen och sprungit för livet.
Jag måste vara stark och jag måste tillåta mig själv att vara lycklig. Jag skulle aldrig straffa någon annan med ett sådant hat som jag ibland känner mot mig själv. Och jag är så trött på att leva med en person jag hatar så ofta, dvs mig själv.
När jag har varit borta hemifrån nu har jag känt att jag börjar få distans och börjar sakta kunna sortera ut det som inte längre är viktigt. Jag kan inte hata mig själv längre för saker som hände för fyra år sedan och om andra gör det så måste de väl vara fria att göra det. Jag kan inte styra över hur andra känner. Det var inte jag som var förövaren. Det var jag som var offret. Även om även jag gjorde fel. Men jag är skyldig mig själv att vara lycklig nu.
Jag ska verkligen göra allt i min makt för att sluta älta och gå vidare. Jag hoppas verkligen att jag börjar bli redo nu.
Livet kan börja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar