Efter en diskussion i en kompis blogg (inget allvarligt, bara vanliga kommentarer) så vet jag att jag aldrig aldrig kommer att börja äta mediciner igen efter att jag började tänka på det (slutade med de flesta av mina mediciner i november 2008 och min Concerta i januari 2011). Inte med min bakgrund.
Jag är bra som jag är och om jag har det jobbigt någon gång igen i framtiden så blir jag inte bättre av att jag försöker bli någon annan. Kanske en stund, men för mig har det i längden bara blivit sämre. Jag har blivit någon annan och alltid någon jag inte tycker om och som andra inte heller tycker om. Det är väl därför jag ibland tänker att ingen känner mig för knappt mina föräldrar har sett mig som jag "ska vara" förrän det senaste året. När jag var hemma sist i maj så sa min mamma med tårar i ögonen att det är som att hon fått sina lilla flicka tillbaka, som jag ska vara, inte något kemiskt framkallat substitut.
Jag är så glad över att jag stod på mig, att jag mot min psykologs inrådan år 2008 bestämde mig för att inte längre ta Fluoxetin, Abilify, Lamotrigin, Lyrica dagligen och dessutom för "behov" Stesolid och Propavan. Säkert var det några till jag inte minns. Lustigt var att de inte hade en enda diagnos att vila dessa piller på. Inte en enda. (visst har jag ADHD vilket konstaterats i efterhand pga en utredning påbörjad 2002 men det var aldrig det jag behandlades för) Det var det ena en dag och något annan nästa, haft alla diagnoser på kartan i en kvart. När jag klagade på att jag inte mådde bra av pillren, t o m fick minnesluckor och svimmade, så skulle jag höja dosen för det var pga "min sjukdom". När jag sa att jag inte ville experimentera såhär mer så blev jag avstängd för att ha vägrat behandling utan ens möjlighet att trappa ner i normal takt, allt skulle ske på ca tre veckor max. Helt utan läkares uppsikt.Väldigt farligt med andra ord. Tur som var så gick det bra, men skulle aldrig rekommendera någon att trappa ner själv utan läkares uppsikt.
Tabletterna gjorde mig till någon annan. Jag gjorde val jag aldrig skulle ha gjort idag, inte ens direkt efter december 2008 då de värsta biverkningarna av medicinerna försvunnit ur min kropp. Jag var dålig mot mig själv innan dess och dålig för andra. Efter att jag slutade med medicinerna har mina "psykiska problem" endast handlat om att jag har svårt att förstå var jag tog vägen under dessa år och hur folk i min omgivning kunde se på och inte förstod. Förstod de inte vad som pågick och att jag var tvungen att bli fri från alla dessa receptbelagda tabletter? Men de kunde såklart inte veta, min familj och mina vänner. De kom säkert, precis som jag, inte längre ihåg vem jag var. En del har aldrig träffat mig såsom jag är på riktigt ens. Det började sakta komma igång på allvar 2003 och tog slut 2009 när nedtrappningen var över och jag hade börjat komma tillbaka sakta men säkert. Jag är så glad för att jag någonstans där emellan saknade den jag var på riktigt och plötsligt bestämde mig för att läkarna och psykologerna måste ha fel. För det hade de. De lekte med mitt liv. Hur kunde jag lita på dem och hur kunde de tro att de hjälpte mig?
Jag är så ledsen för de åren där emellan och hur det hela tiden blev värre och värre tills någonting inom mig sa stopp, även om jag inte riktigt visste hur eller varför. Jag var bara tvungen att få vara jag igen, utan en massa tillsatser. Förlorade år och fortfarande massvis av sår som måste läka.
Jag ska aldrig låta någon ta mitt liv ifrån mig igen. Jag är bra precis som jag är och jag ska inte låta alla hemska minnen från dessa år ta ifrån mig ännu mer av mitt liv. Mitt liv ska bli underbart. Det blir bara bättre och bättre faktiskt nu när det väl börjat gå uppåt. Ibland går det sakta, så jag blir galen av tristess och visst är det jobbigt ibland, men det blir bättre hela tiden. Allt som raserats tar tid att bygga upp.
Jag tänker aldrig ge upp och lämna mitt liv i händerna på någon annan, för de kan göra vad som helst med en, t o m de som menar väldigt väl kan göra väldigt fel.
Jag vet att många behöver sina mediciner och väldigt många får också bra vård, men ibland blir det inte rätt. Om ni tycker att något känns fel, om något inom er skriker "Nej, vad är det som händer med mig?" mer när ni får behandling än när ni inte får det, gör då allt ni kan för att sätta stopp för det. Det kan gå så fel, så fel. Rädda dig själv. Du är värd så mycket!
Det har gått många år nu och jag vill sällan prata om det för det är väldigt smärtsamt med allt som gick snett, men eftersom det fortfarande blir säkrare, stabilare, tryggare och bättre för mig i mitt liv, så vet jag idag att mitt val var det enda rätta. Jag vågar inte ens tänka på vad som hade hänt annars.
(bilden är från 1998, innan allt detta)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar