Livet kan börja

Jag har haft ett ganska jobbigt förflutet, som jag har totalt klippt med för många år sedan nu. Har dessutom haft ganska stora problem med hälsan (ni som följt mig eller bloggen vet att jag opererades i magen förra året exempelvis och äter mediciner för en sköldkörtelssjukdom). Har isolerat mig, bara försökt läka, må bra, omge mig med de få människor som jag faktiskt litar rätt bra på (har problem med tillit). Det har varit lite ensamt.

Min son har på något sätt fått mig att vakna upp, fått mig att inse att jag faktiskt kan och vill leva med det jag varit med om, helt enkelt för att det finns där. De dåliga saker som inträffat mellan 2006-2009 kommer alltid att ha hänt. Det är bara att acceptera. Jag har gått vidare på alla sätt förutom helt och hållet i mitt eget psyke där jag fortfarande hela tiden tänker "tänk om jag inte hade" och ältat hur jag borde ha gjort för att ha undsluppit massa destruktiva och jobbiga saker.

Men jag kan inte göra något ogjort och jag kan inte fortsätta tänka att jag hade mått så mycket bättre om jag gått åt ett annat håll. Jag kan inte fortsätta hata mig själv för att jag inte visste när jag borde ha lagt benen på ryggen och sprungit för livet.

Jag måste vara stark och jag måste tillåta mig själv att vara lycklig. Jag skulle aldrig straffa någon annan med ett sådant hat som jag ibland känner mot mig själv. Och jag är så trött på att leva med en person jag hatar så ofta, dvs mig själv.

När jag har varit borta hemifrån nu har jag känt att jag börjar få distans och börjar sakta kunna sortera ut det som inte längre är viktigt. Jag kan inte hata mig själv längre för saker som hände för fyra år sedan och om andra gör det så måste de väl vara fria att göra det. Jag kan inte styra över hur andra känner. Det var inte jag som var förövaren. Det var jag som var offret. Även om även jag gjorde fel. Men jag är skyldig mig själv att vara lycklig nu.

Jag ska verkligen göra allt i min makt för att sluta älta och gå vidare. Jag hoppas verkligen att jag börjar bli redo nu.

Livet kan börja.

Misshandel på förskola i åratal

Det har nyligen kommit ut ett fall där två pedagoger på förskola misshandlat barn i flera år och de har även erkänt. Ni kan läsa mer här. Borås tidning: Förskolebarn tvångsmatades.

Här har en av mammorna som anmält skrivit om detta i denna blogg.

Utdrag:
Om barnen inte vill svälja sin mat då tvingar dom in vatten i munnen på dom och håller för näsan ( för då måste de ju svälja!) Om ett barn inte sitter ordentligt på stolen (enligt deras tycke) då får de stå upp och äta.Nu senast denna vecka så var det en liten flicka på 20 månader som inte ville äta upp sin banan till mellanmålet, då tog en av dem halva banen ( det som var kvar) och tröck in den i flickans mun tills hon kräktes. Veckan innan dess så var det en pojke som råkade kissa på sig då han inte fick upp skötrumms dörren och kunde inte gå på toaletten. När personalen upptäckte detta skrek hon med fulla lungor "STÅR DU HÄR OCH PINKAR PÅ DIG FY FAN VA DU ÄR ÄCKLIG" och så öppnar hon dörren till skötrummet och bokstavligen lyfter upp honom och kastar in honom. Om barnen inte äter i ett bra tempo ( igen efter deras tycken) då tar dom maten, vad det än är, och pressar in den i munnen på barnen med våldsam kraft och om barnen skulle spotta ut då trycker dom in det igen. Skulle detta barn kräkas då så får dom en ordentlig utskällning och den vanliga kommentaren " fy fan vad jävla äcklig du är". 

När man kollar en av kvinnornas loggar på Facebook så verkar hon inte trivts på arbetet direkt. Varje dag nästan räknar hon ner till helgen och tigger sympatier från sina bekanta för jobbets skull så förvånar mig inte om det är sant.

Blir så förbannad så jag knappt vet vad jag ska ta mig till. Värsta är att kvinnorna jobbat ca 25 år så de har hunnit förstöra många barn. Föreståndaren har sagt upp sig. så vidriga människor.

Kommer aldrig att låta någon annan ta hand om min son när han är för liten för att tala för sig själv. vet att det inte är såhär på alla förskolor, men fy fan, Till er föräldrar som har barn på förskolor och barnen verkar må dåligt, snälla ta er magkänsla på allvar! Tänk att det finns sådana här hemska människor som jobbar som pedagoger. Man vill inte tro det ens. Så vidrigt.


Mamman skriver:


Våra barn blir så nervösa när en annan personal ställer en fråga tilld om för dom vet inte vad som är det "rätta" svaret, man ser i deras ögon att dom tänker : "Säger jag ja så får jag en utskällning, säger jag nej får jag en utskällning" Så vad ska jag säga, vad är det rätta svaret? För det är dom vana vid. Det går inte att skoja med barnen för dom vet inte om det är skoj eller allvar, för dessa två kvinnor skojjar friskt med barnen för att sedan direkt efter ge dom en ordentlig avhyvling när barnen skrattar eller ler. Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Förskolechefen gör inget, facket vill men kan inget göra,TROTS att personalen har berättat, föräldrar klagar och barnen berättar så gott dom kan, så händer ingenting. Allt skylls på att barnen är små och inte vet vad dom säger eller upplever.

Folk har tydligen försökt få stopp på detta i åratal men pga byråkrati har man låtit det fortsätta. Hur kan lagen vara så viktig att man låter barn fara illa?

Förskolan är förskolan Humlan i Botkyrka. Namn på förövarna finns i en av länkarna.

Ha respekt för andra!

Föreningen för bl a cosplay kallad Doyoubikai hade häromdagen en cosplayparad där många ungdomar, även en del barn, deltog. En del i publiken hade trakasserat och slängt bl a mat och skräp på deltagarna och också allvarligare trakasserier.

Jag förstår att en del inte gillar människor som sticker ut på det ena eller andra sättet, men hur kan man vara så illa funtad att man ger sig på tillställningar där barn och ungdomar är en del av det hela? Antagligen samma typer av människor som tycker att det är en bra idé att spränga bomber på dagis. Blir så arg!

Det finns ingen mening med sådant här! Sluta skada andra, särskilt barn och ungdomar!

(de små cosplayarna på bilden har inte med inlägget att göra i övrigt, de var nog inte där)

Saknad

Det är sorgligt just nu men finns nog en ljusning inte så långt borta. Jag älskar min man och hans barn så mycket. Vill inte leva utan dem. Men det är svårt. Hoppas de kan sy ihop min mage snart. Att jag kan få lugn och ro så vi kan vara en lugn och avslappnad familj, att mina företagsplaner går bra och vi alla blir lyckliga.

Sitter i min systers tomma lägenhet med en madrass, lite grejer, filtar, kuddar och datorn. Hundarna sover intill mig. Jag önskar att jag hade kunnat få ta över den här lägenheten. Jag trivs i den.

Jag är rädd för Göteborg ändå. Kvinnan som blivit mördad, Per som blev mördad i februari, våld våld våld och ändå tycker vuxna män att det är smart att mordhota främlingar på spårvagnen för att de råkat knuffa till dem med väskan (igår kväll runt 1930 när jag åkte hit).

Jag är så glad att mina hundar är hos mig. Hoppas att min sambo tar hand om min kanin bra de dagar jag sover här. Jag städade buren, gav hö, vatten och mat, klappade och klippte klorna lite just innan jag åkte. Men ska nog in i morgon också! Saknar dem redan. Men har ont och är så stressad. usch vad det känns hemskt. Känner mig så vidrig.

Men det ska nog bli bra. Hoppas att han inte tröttnar på mig. Jag älskar dem så. Jag är så rädd för att den lilla flickan ska fara illa eller tro att jag inte vill vara med henne.