Känslostorm

Jag kommer att stänga av kommentarfunktionen nu, tillfälligt. Det beror inte på att jag fått elaka kommentarer, snarare tvärtom. De som har skrivit till mig har varit välmenande, men när jag skriver om känsliga saker så får jag liksom ont i hela kroppen av nervositet (dålig sådan) när kommentarerna dyker upp för att godkännas, så jag ska stänga av möjligheten.

En del saker är jag mer känslig för än någon kan ana tror jag (mer än min man som har ganska bra koll på hur jag mår) och jag behöver skriva om det men vill inte ha några kommentarer och hade därför stängt av möjligheten under det inlägget men fick det ändå på andra inlägg. Vad man än (nästan) skriver som "goda råd" får det mig att bli ledsen och då gör jag såhär. jag vet att ingen menat något illa så förlåt verkligen om ni blir ledsna för det jag skriver nedan. Det är en känga till alla som kommit med sina åsikter under de åren jag inte kunnat bli gravid nu och förr och de psykologer jag redan pratat med för att jag inte hade någon ägglossning när jag var i tonåren och alla välmenande fyrbarnsmammor som är yngre än vad jag är, som gjort flertal aborter för att de blivit gravida till och med av misstag och ändå kommer med det fantastiska rådet att det bara är att slappna av. Det är till alla samlade. Inte någon enskild.

Måste säga att de som anser att man bara ska slappna av och bara ta det som det kommer när det gäller att bli gravid när man är ofrivilligt barnlös, det gör mig väldigt ledsen och jag blir upprörd pga okunskapen. Man lär inte bli gravid lättare om man bara skippar samlag före och under ägglossning för att det inte ska vara stressande att hoppas på att det tog den här gången. Det är inte så mycket annat man kan göra för att bli gravid förutom sluta använda preventivmedel, ha vaginalsex och försöka pricka in rätt dagar. Och när ska jag slappna av? Kanske sluta hoppas på att bli gravid så känns det bättre? tror ni att jag går runt hela dagarna och grinar över det här så jag får magsår eller hur stressad tror ni att jag är om stressen är så tuff så att den gör mig infertil? Hur tror ni att folk blir gravida under krig egentligen? Eller våldtäkt för den delen? För att de är så avslappnade? och nej, de gånger vi faktiskt inte tänkt på det utan bara knullat, jag har inte blivit gravid då heller.

Tror ni att jag var såhär ledsen för flera år sedan när det gällde att bli gravid? Nej, jag var inte det minsta ledsen eftersom jag inte ville ha ungar just då. Men man blir väldigt ledsen när man efter lång tid inser att det kanske aldrig kommer att hända och då är det inte så lätt att slappna av när man får minus på stickan och bara vill dö för att man kanske kommer att få vara utan avkomma och familj hela livet.

Eller som andra smarta råd jag fått. "Om du inte har ägg så kanske du kan åka till Danmark!" och vad ska man göra där om man inte producerat ett enda ägg i kroppen? Äta korv kanske?

Det är väldigt skönt för era kompisar att det löst sig för dem för att de slappnat av. Några sådana kompisar med förflutet som ofrivilligt barnlösa har inte jag. Däremot har jag en bekant som fortfarande 50+, som försökt sedan hon var 20, fått flera IVF och behandlats för allt man kan behandlas för, fortfarande är barnlös (ja, de slutade med behandlingen för ca 15 år sedan nu) och henne kan jag faktiskt ta till mig av råd om hur man ska försöka tänka eftersom hon vet hur det fungerar och hon vet hur det känns när det värsta har hänt redan och hur man ska försöka tänka och leva när man vet att man får tillbringa hela sitt liv med att bara titta på alla andras familjer. Hon lever det jag är rädd för och hennes råd angående det här och hur man skulle överleva om det visar sig vara katastrof, det är faktiskt de enda jag någonsin sett som värdefulla.

Till mina vänner som är föräldrar som läser det här (ni är inte så många) så vill jag säga att jag tycker att ni sköter det jättebra och jag vet ju att jag kan vara lite av en ego-pina när det gäller mina känslor, ni som vet att det är jobbigt, att vi får komma på era barns födelsedagar och ni hälsar på mm för jag älskar ju faktiskt barn och vill dela er glädje. Samtidigt förstår ni att det är lite jobbigt, särskilt den här tiden på månaden, när man får det negativa beskedet, och att ni inte ger massa åsikter och inte pratar en massa och ni bara finns utan att konstra och tänka för mycket. För ärligt talat, vad ska ni göra? Det är ju inget någon annan kan styra över. Tack. Jag älskar er!