Att vara mamma?

Blir ibland förvirrad över min egen mammaidentitet. Läste i den populära feministbloggen Lady Dahmer. Hon är ofta rolig och har många goda poänger, även om jag inte delar hennes åsikter i mycket. Men detta var så tvärtom från hur jag själv känner mig och "pressen" runt att vara mamma. Det är just detta som gör att jag inte känner mig hemma bland så många andra moderna mammor. Hon skrev ett inlägg om hur hon inte alltid älskar att vara mamma fastän hon älskar sina barn och många kände likadant.

Men jag gör det inte. Inte än iaf. Men kanske om några år...

Detta citat från hennes blogg var slående: Shit, jag hatar mina ungar emellanåt och jag hatar att vara morsa lika ofta. Men så får man ju inte känna. Och absolut inte uttala högt! Iallafall inte om man ska tro på familjelivsmorsorna som härjar i alla vrår. Myten om den självuppoffrande modern som ÄLSKAR att just självuppoffra är det dags att vi skrotar. Den kväver och dödar oss och får oss att känna oss otillräckliga och DÅLIGA.

För mig är det inte så. Däremot så har jag hundratals gånger känt den omvända pressen, att jag ska vilja så mycket annat än att ha en familj. Jag bör vara intresserad av karriär, "finna mig själv", vilja jobba på heltid, gå ut och säga att det minsann inte alls är några problem för mig med barnvakt från typ dagen från BB, planera förskola redan innan barnet blivit ett halvår. 

För mig är all tid jag har med mitt barn inte alltid LÄTT men det är den bästa tid jag har. Hela tiden. Jag har aldrig känt mig irriterad, arg eller något liknande på mitt barn. Däremot kan situationer vara irriterande och uttröttande. 

Jag VILL inget annat än mitt barn. Allt annat gör jag nästan för att jag måste. Hela mitt liv hittills har jag överlevt bara för att få ha honom.

Jag må vara osjälvständig då, men jag ser inte heller något fel i att min identitet i första hand är att vara just mamma. Jag var förlorad ända tills jag fick min familj. Det låter hemskt men det är sant och underbart för mig att få vara just det jag älskar att vara.

Den självuppoffrande modern är liksom inte en myt på alla vis. Vissa av oss är såhär enkelriktade. Som kor som råmar efter sina kalvar hela nätterna. 

Mår barnet bra så mår mamman bra.

Till skillnad från dagens vanliga dänga: Mår mamman bra så mår barnet bra.

Visst, denna bloggerska uttrycker sig gärna kraftfullt och menar väl inte exakt som jag tolkar det, men känner igen en del från några nyblivna mammor som lämnar ifrån sig sina barn (till barnvakt, ej pappan) efter två månader för att direkt festa osv. Men det är lustigt att hon känner att hon kvävs av bilden av den självuppoffrande modern, när jag själv känner att jag kvävs av bilden av den starka feministen som klarar allt.