Vila i frid, Marion Loo Lönnroth

Loo har slutligen skrivit sitt sista inlägg i sin blogg. Hon skrev det på sjukhuset och hennes syster valde att publicera det för oss. Jag varnar för att det är oerhört sorgset. Bloggen utvecklades från en vanlig, smart men problemtyngd ung kvinnas blogg, till att handla om Loos kamp mot cancern.

Det är så jävla sorgset. Jag känner mig väldigt tung i hjärtat och känner väldigt stort medlidande för hennes familj, däribland hennes lille son.

Vila i frid, älskade Loo.

Jag hoppas att det är okej att jag använde denna vackra bild på Loo och hennes son.

Jag ska inte ta livet förgivet. Jag ska inte. Men det är svårt ibland. Du visste hur jag kände bättre än många andra, Loo, trots att vi tappade kontakten med åren.

Lite problem med det ena och det andra

Har haft problem med datorn. Stora problem. Batteriet lade av helt igen, tangentbordet tappade kontakt med datorn, musen tappade kontakt, fläkten trasig, mycket slö mm. Den gav helt enkelt bara upp. Så igår åkte jag och mannen till Siba och han köpte en ny till mig på avbetalning (jag kan ju tyvärr inte göra det själv) men jag ska betala så mycket jag kan på den. Tack tack tack älskling. Är glad över den! Kan äntligen titta på The Office på cucirca.com streamat helt gratis (även Desperate Housewives och annat) utan att datorn försöker sprängas! Känns helt overkligt att kunna skriva också med ett HELT tangentbord! Det har inte varit helt på väldigt länge! Ca 2-3 år! Har alltid fått sitta och rätta ihjäl mig när det ens fungerat.

Naturligtvis har både jag och min sambo varit väldigt ledsna över att jag inte var gravid när vi trodde det. Vi ville så gärna så vi trodde det fast det väl antagligen inte kunde vart så. Jag var helt otröstlig några dagar. Apatisk. Kunde inte äta. Bara grät och satt och stirrade framför mig när jag ibland inte ens kunde gråta. Vi har inte försökt SÅ länge, det har vi inte, men jag har en del orsaker att misstänka att jag kan vara trasig så jag inte kan bli gravid och det är det som gör mig väldigt rädd. Vågar inte heller ta reda på hur det är. Han är också ledsen. Det är inte bara jag som är ledsen över detta.

Min man är med sitt barn nu och de är borta i några dagar nu så jag är ensam hemma. Tråkigt, men jag ska städa och fixa. Vi har renoverat klart och det är jättefint! Men vilket jobb! Gick åt nio liter spackel!!! De kommer troligtvis på torsdag och det ska bli jättekul! Saknar hans lilla unge:). Önskar att hon kunde vara med oss oftare. Tänker ofta på detta men vill inte skriva för mycket om det då jag inte vill vara respektlös mot t ex hennes mor. Jag känner ju inte henne så bra och tar det säkra före det osäkra, helt enkelt.

Helvete.

Nu kom mensen igen. Vill inte längre. Vill inte.

Negativt test men ingen mens!

Borde fått min mens för SEX dagar sedan, testade negativt för tre dagar sedan, fortfarande inget. Kan ju bero på att OM jag lyckats bli gravid, att hormonnivån inte är tillräckligt hög än för ett test, då jag har så tät menstruationscykel.

Andra tecken på graviditet?

Har känt mig JÄTTEdeprimerad. Riktigt illa, värre än när jag var kliniskt deprimerad för tio år sedan. Vid matbordet stirrade jag bara tomt på maten och tårarna rann fast jag inte ens grät egentligen. Min stackars man.

Lite ilningar/hugg inuti, men det kan jag ha annars också.

Ingen aptit.

Men det kan ju bero på annat också.

Ska testa igen om några dagar. Hoppas!

Hoppas, men går väl bara sönder av det :(

Jag trodde att jag fick mens i förrgår men det var bara några droppar och så var den borta. Har inte varit något idag, borde ha fått den den 19e mars, med min cykel (intresseklubben noterar, som man brukar säga:)) och nu är det den 22 och ingenting. Troligtvis är det bra sparsamt i början. Brukar vara det, men ändå inbillar jag mig att det är ett litet barn som har bestämt sig för att äntligen börja växa inuti mig. Vi blir så ledsna båda två varje gång, när det inte blir något.

Visst finns det fortfarande möjlighet i framtiden annars. Så länge har vi inte försökt tillsammans. Men hatar när folk säger "Du är ju fortfarande så ung!" även om jag vet att de bara vill vara snälla och ge mig hopp. De glömmer att jag inte alls är ung. Jag bara ser yngre ut än vad jag är. Jag hade en kvinna i min hemstad som var mormor vid min ålder.

Att försöka vara positiv i en oserviceminded värld

Ibland låtsas jag vara tuff och kaxig och sådant. Det är väl när jag är arg. I sanning så är jag inte det minsta tuff. Visst skulle jag kunna slåss och försvara mig och dylikt, men jag är extremt känslig och tänker alltid på alla andra. Därför blir jag väl väldigt arg ibland, eftersom folk inte är så artiga och omtänksamma mot mig. Blev väldigt ledsen när jag och min sambo var på Hornbach igår t ex och två av de kvinnliga anställda var väldigt ohjälpsamma. Då blev jag först väldigt arg och sedan ledsen. Har själv jobbat mycket i butik och förstår verkligen inte hur man kan vara så oserviceminded. Blir kanske annorlunda när det inte är ett eget företag. Då påverkas ju inte lönen av hur man behandlar kunderna, om inte den dåliga attityden blir upptäckt av chefen. En yngre kvinna var mycket snäll och hjälpsam dock och blandade till oss en underbar turkos nyans som vi ska ha i det lilla rummet. Jag är bara otrevlig ibland i bloggen och på nätet mot folk jag inte känner, när jag tycker att de varit otrevliga mot mig först och det är väl inte bra heller, men orkar inte vara snäll mot alla när det vissa dagar känns som att andra behandlar mig som skit. Men förstås vet jag att jag inte borde låta mig knäckas av det och istället visa upp den positiva attityden jag själv vill se hos andra. Jag vet. Men ibland blir det fel.

Ledsen

Varit extremt nere med (antagligen) PMS, till och med grälat på min man och sagt att jag vill dö, fast jag lovat att jag aldrig skulle vara så löjligt dramatisk igen. Är naturligtvis extra ledsen för att det är PMS eftersom det då inte finns något barn i mig.

Känguru till middag!

Idag skulle jag och min man till Saluhallen för att köpa oss strutsfiléer men det var stängt! Skandal! Men istället åkte vi till Ica Focus och blev glatt överraskade! Där hade de alla sorters spännande kött, jag som trodde att jag skulle få nöja mig med ren eller hjort, funderade ett tag även på lammbiffar, men de hade struts, känguru, krokodil och om jag inte minns helt fel så tyckte jag mig se mig antilop också, men är inte säker (från deli-ostrich). I frysdisken naturligtvis. Visst har det funnits strutsfarm i Haparanda,om jag minns rätt, men krokodil är knappast färskvara i Sverige.

Vi har ju aldrig tillagat känguru förut så vi tyckte att ett paket kängurumedaljonger, två stycken á 125 gram styck, för 79 kronor endast, passade oss! Det var mannen som tillagade köttet, eftersom jag är lite osäker med kött då jag var vegan och vegetarian alldeles för länge. Det tinades upp och stektes lite blodigt, kryddat med endast salt och peppar. Så blev det kokta grönsaker och en god vitvinssås (pressad vitlök, hackad gullök, köttbuljong, spad från känguruköttet, tomatpuré, salt, svartpeppar, basilika, vitt vin, matlagningsgrädde) samt en kokt majskolv till. Det var min älskling som lagade maten idag. Jag satt i telefon och skvallrade.

Broccoli hackas!

Kängurumedaljongerna blöder!

Slutresultatet! En mycket god och näringsrik middag!

På baksidan av känguruköttet fanns ett recept som jag ska skriva ner här för att minnas det. Det är inte mitt recept alltså, det är från Deli-Ostrich och finns säkert på hemsidan!

Känguru med apelsin och körsbär

Fyra portioner, tillagningstid 30 min

Ingredienser:

750 gram kängurukött 2 apelsiner 20 körsbär 5 del torrt, vitt vin 1 msk körsbärsvinäger 150 gram smör 2 teskedar socker salt och peppar

Gör såhär:

Värm försiktigt hälften av körsbären och sockret. Tillsätt vinäger, det vita vinet och en halv skivad apelsin. Låt sjuda en stund. När såsen blivit tjock, sålla försiktigt. Håll såsen varm. Smält smöret i en djup stekpanna och stek köttet i den, tills den är mediumstekt. Servera med resterande apelsinskivor, resten av körsbären och ät med såsen till.

(Har ingen aning om detta recept är gott, men det var ett charmigt recept som jag tror att jag ska testa till en bjudning någon gång.)

Alltså, kängusar är ju sjukt söta, så fick lite ont i hjärtat när jag letade bild på en till detta inlägg, men det är knappast värre att äta gulliga djur än läskiga. Och jag gillar att testa alla slags djur efter för(?) många vegan-år.

Loo

Om någon anhörig tar illa vid sig av min text på något sätt, så meddela mig.

För längesedan (ca 10 år sedan) brukade jag skriva på ett gammalt skrivforum som hette elakpistol. Jag blev efter det bekant med den, enligt mig, duktigaste skribenterna där, Loo Lönnroth. Vi var nätbekanta från och till efter det via msn, helgon och liknande forum. Jag såg alltid upp till henne på ett sådant fånigt sätt som jag själv blir förvånad över när någon annan sett så på mig under mitt liv. Vågade knappt kontakta henne ibland för att hon var bättre än jag, tyckte jag, och så hade hon fått barn också. Och jag skämdes över att jag tänkte så, att hon var bättre. Jag var ju faktiskt till och med äldre:).

För ca ett halvår sedan hittade jag hennes blogg igen för att upptäcka att hon fått cancer och det var så sorgligt, hon har redan haft ett så jobbigt liv. Ville kontakta henne men tänkte på något sätt att jag störde mitt i hennes sjukdom. Tänkte samtidigt att mina egna problem, som ändå var rätt allvarliga, var riktigt futtiga om man jämför med hennes. Visste inte vad jag skulle skriva till henne. Tror att jag skrev någon rad i kommentatorsfältet för längesedan.

Senaste uppdateringarna har kommit med informationen om att hon är döende och när jag läste det grät jag och grät och grät. En mamma med ett så litet barn, har slagits för ett värdigt liv så oerhört länge och när det äntligen börjar bli bättre så drabbas hon av denna sjukdom. Det vrider om i hela mig att läsa om hennes ångest för att lämna sitt barn ensam, hennes oro.

Jag har senaste tiden känt att jag verkligen aldrig mer ska ta något förgivet, inte ens när jag har mina ADHD-ångestattacker eller mina mardrömmar om människor som skadat mig, inte en enda gång igen ska jag säga att jag önskar att jag vore död, såsom jag ibland brukat säga.

Jag ska vara tacksam för mitt liv. Inte ta det för givet och verkligen inte önska bort det när jag har det svårt.

Jag tänker på dig, Loo. Jag tänker på din son.

På denna blogg http://mrsgonzo.blogspot.com/ kan ni följa hennes historia.

Sällsynt utekväll och Final Fantasy XIII-införskaffande!

Eftersom jag inte varit ute och druckit öl på över ett år, så tänkte jag igår att det skulle vara kul. En kompis skulle dj:a på Flygarns Haga på någon homokväll eller något (det var regnbågsflaggor överallt iaf, jag tror att tillställningen kallas Pop the Cherry) och jag drack en Pina Colada, Strawberry Mojito (vanlig Mojito är godare tror jag), två öl och en cider och träffade en eller annan gammal bekant och några nya, men alla är så unga nuförtiden! Trevligt nog så trodde en ytligt bekant att jag var 21 år gammal, så det var faktiskt lite roligt. Någon trodde att jag var Berny Pålsson, vilket jag artigt förklarade var helt uppåt väggarna. Kände mig lite utanför där. Jag är inte ung längre. Jag är vuxen. Verkar så i alla fall.

Var idag extremt bakfull. Mådde så dåligt med fylle-migrän så har mest legat i soffan. Tänkte igår, när jag söp till, att om jag ska bli gravid en dag så är det bra om jag fått ta en sista fylla på ett bra tag. Men det var inte så kul för jag fick sådan dagen efter-ångest trots att inget hände.

Två söta tjejer stötte på mig så jag lyckades lite! Jag har det fortfarande! Men de verkade bli lite avtända när jag började prata om familjeplanerande:).



Införskaffade Final Fantasy XIII till Xbox 360 igår och det var dyrt, men jag har väntat på spelet i ca 3 år så denna gången fick det vara det. Har inte spelat det än eftersom jag varit för bakfull och då känns det inte bra i huvudet att spela. Jag tycker liksom att man slösar bort upplevelsen man väntat på i flera år om man spelar samtidigt som man mår så illa så man vill försvinna.

Mojito's drinkrecept

4 - 6 cl Ljus rom
2 cl Limejuice (ca en halv limefrukt)
2 tsk Strösocker (eller ett par msk sockerlag)
Ett par kvistar Färsk mynta
Sodavatten

Vad som skall göras

Häll limejuicen i ett högt glas, tillsätt sockret och rör om tills det löser sig. Lägg därefter i den färska myntan, och krossa alltsammans med en muddler. Häll på romen, tillsätt iskuber och fyll upp med sodavaten - rör slutligen om och garnera med någon myntakvist.

Receptet hämtade jag från den fina sidan dricka.se

Internationella kvinnodagen

Jag ogillar verkligen internationella kvinnodagen. Vore väl bra om man använde dagen till att uppmärksamma utsatta kvinnor runtom i världen (inklusive Sverige), men jag tycker mer att det är en dag för otrevliga attackfeminister att hävda sin idioti om hur utsatta DE är pga sitt kön, när deras utsatthet mer beror på att de är otrevliga och avdankade rödvinsproggare som inte kan se ett enda fel hos sig själv men tusen fel hos andra.

Feminister och könsbyte

Jag förstår inte hur feminister kan ha så stor förståelse för att folk vill göra könsbyte. Alla feminister är ju inte av uppfattningen att män och kvinnor är lika, det finns ju feminister som är biologister samtidigt, men menar de som inte är det. Hur kan man känna sig som man eller kvinna om det inte är någon skillnad? Bara det jag menar.

Själv har jag velat vara man/pojke hela mitt liv, men gav upp tanken på det när jag insåg att det är lika troligt som att jag kommer att bli en tiger. Man blir inte man för att man opererar sig till en på ytan även om det vore rätt behändigt. Så nu försöker jag bara göra det bästa av situationen. Och varför är jag då så tjejig av mig? För att jag helt enkelt är bög.

Pussar!

Okej, nu har en del jag känner fått adressen till den här bloggen, men jag ska ändå försöka skriva utan att tänka på andra. Inte för att jag tror att jag skrivit taskiga saker om någon, men känner ändå att jag känt mig som jag är. Försöker bara vara jag. Det är inte lätt alltid. Inte alltid svårt heller! Hoppas ni som väl fått adressen tycker att något är glatt och kul eller iaf intressant att läsa!

Grrr

Har ätit en del idag som inte var meningen. Blir arg på mig själv. Alltså jag blir aldrig på smällen med övervikt! Och blir jag det så lär ju benen vika under mig och jag får rulla fram till BVC.

Normal?

Jag vill ha en bebis nu. NU NU NU! Har försökt förbereda mig i 12 år för det, väntat på rätt tillfälle, rätt inkomst osv. Gick på lögnen om att leva livet innan och det blev bara fel. Mitt liv ska vara i lugn och ro med min man och våra barn i vårt hem.

Känner mig så lycklig när jag tänker på det. Jag är inte som andra kvinnor. Jag vill ha det så. Tänka sig. Hade det varit på 50-talet så hade det varit karriäristerna som var de onormala:(.

Tänk vilken tur jag har att jag har en man som älskar mig som jag är. Och han vet verkligen vem jag är också.

Jag har blivit för känslig...

Hade hört att skräckfilmen Eden Lake (2008, James Watkins) skulle vara bra, men ärligt talat, den var mindre hoppingivande än I Spit On Your Grave (1978, Meir Zarchi), även om den inte var lika otäck riktigt. Tydligen ska det göras en remake av den senare. Känns rätt onödigt.



Tillbaka till Eden Lake. Alltså, man vill ju att något bra ska hända någonsin i filmen, men tydligen har jag fått lite för mycket dos av verkligheten i mitt liv, för att tycka att det är underhållande längre. Trist. Blev bara ledsen. Kanske inte så märkligt när folk man känner till blivit mördade nyligen heller. Det är liksom inte kul bara med ett lyckligt par som blir omotiverat mördade, utan vändningar alls. Bara meningslöst och deprimerande.

SÅ försökte gaska upp mig med familjeserien Dårfinkar och Dönickar (1989, Rumle Hammerich) och det var roligare, men blev ledsen för att Simones hund försvinner i början! Väntar ju själv nu på att tiden ska gå lite så att det inte är mitt i natten, så kan jag gå ut med min söta hund. Han vill nog det. Jag älskar verkligen hundar.

Känner mig sorgsen. Känns ofta att jag inte passar in i livet. Är hungrig under diet och har migrän. Borde nog sova bredvid min älskade man.

Diet-tankar Dag 1

Kör med pulverdiet. Idag första dagen. Har ca 10 kg övervikt. Är rätt snygg ändå, men grejen är ju lite att jag och min man vill skaffa barn och då brukar man ju gå upp i vikt. Vill ju inte börja väga runt 100 kg eller MER direkt, när det redan är tungt för knäna och höfterna med ca 80 kg. Vet inte exakt vad jag väger. Har ingen våg. Men sist var det därikring och jag har inte gått ner direkt. Vill gärna gå ner till 60, men iaf 65-70.

Mår bra nu. Haft lite migrän. Såg en tjock gubbe med en massa pizzor och jag tänkte att nä HAN är säkert 40 kg tjockare än jag och ska käka 3 pizzor, då får väl jag också! Men så garvade jag bara. Knäpp tanke slog mig i morse när mannen gick till jobbet. Om jag äter nu när han inte ser så kan jag ljuga så vet han inte! Haha, som att det ger något! Han har inte ens sagt att jag ska gå ner i vikt. Han har inte med det beslutet att göra även om han verkar tycka att det är en bra idé pga gravidplanerna och att graviditeten blir lättare då, när jag redan mår dåligt av min vikt. Vad skulle jag vinna på att smygäta? Att min sambo tycker att det är så synd om mig som bantar och tränar och inte går ner i vikt, eller? Nja, skulle väl knappast kännas bra det heller om jag faktiskt frossar så fort han vänder ryggen till:).

Men. Vad jag menar är väl, de tankarna beror på att jag vill glufsa. Så lite jobbigt är denna dag 1!