Kontrollultraljudet!

Och allt såg bra ut för vår älskade lilla bebis 2! Oerhört lättande eftersom min hälsa faktiskt varit totalt i botten. Med denna underbara nyhet för min familj åker jag nu, med både glädje och sorg i hjärtat, iväg till Norrbotten/Finland i över en månad! Kommer att sakna min make väldigt väldigt mycket. Även om det kanske inte alltid verkar så när jag är nere, så älskar jag honom galet mycket.

SÅ söt kattservis!

Åh, vilken oerhört gullig servis! Jättefin! Undrar om den går att köpa relativt lätt? Supersöt! Tänk att sitta med sina gosiga ungar på verandan en sommardag och fika med dessa koppar! Eller mysa i soffan på vintern!

Edit: Efter lite uppdateringar fick jag veta att det är en servis från ca 1960. Kanske svår att hitta då... Men något liknande borde man kunna finna!

Vardag, graviditet och Pennies From Heaven

Min son var igår själv med sin pappa och hälsade på hos sin farmor och farfar och jag var hemma och hade planerat massvis av saker jag skulle göra! Han har aldrig åkt iväg utan mig förr. Själv var jag på Ullared en gång men det var inte ens lika länge. Igår var han borta mellan 10-21! Jag hade tänkt att jag skulle shoppa, träna hunden massvis, gå på Liseberg, fika, träffa en kompis osv, men jag bara sov och vaknade 20.25 :) Iofs hade jag inte sovit alls under natten pga busig son så somnade först kl 11, men behövde väl det i så fall. Min sjukdom gör mig ganska trött också.

På tisdagmorgon åker jag, vovven och sonen till Norrland ett tag. Min man har lovat att ägna en del av tiden han är själv till att försöka hitta ett bättre boende till oss. Det är ganska trångt här och jag får nästan aldrig sova. Börjat bli lite utbränd faktiskt eftersom sambolivet gjort att jag sover ca 3-4 timmar mindre per natt, dvs ungefär hälften och jag är sjuk dessutom. Så tar lite semester. Dessutom var det lovat att jag skulle fira jul i norr i år och åker man inte i tid så finns det ingen chans att få biljetter för hund, barn, person som hjälper att bära och sedan åker tillbaka osv, för mindre än 10 000 kr. Nu gick det på ca 3000. Ska stanna till efter nyår iaf för då slipper hunden raketerna!

Tycker det är ganska tråkigt att åka eftersom jag kommer att sakna min man mycket. Missar kontrollultraljudet i vecka 18, men får göra det när jag kommer tillbaka. Jag trodde att man gjorde kontrollultraljud för att kunna bota bebisen om den visar sig ha skador, men tydligen gör man det bara för att man ska hinna göra abort innan det blir förbjudet. Och abort skulle jag aldrig göra ändå.

Mår lite bättre nu. Fostret har börjat tillverka sina egna sköldkörtelhormoner ungefär nu, vilket väl betyder att han/hon slutat glufsa i sig mina. Då kanske jag kan få lite ordning på mina nivåer. Hoppas det.

Vet att mina inlägg blir rätt tråkiga nu, men det är lite så när jag är sjuk. Hinner inte göra så mycket roligt!

Tittade på tv-serien Pennies From Heaven, men tycker att filmen som kom senare (1981) är mycket mycket bättre. Tydligen finns det en film från 30-talet också, men den har jag inte sett.

Ovan en bild från tv-serien från 1978.

Ovan från filmen från 1981. Bernadette Peters gör en mycket mer sympatisk roll än vad kvinnan i den andra filmen gör. Båda är bra skådespelerskor men karaktärerna i 80-talsfilmen är betydligt mer sympatiska helt enkelt. I tv-serien från 1978 kändes det som att jag faktiskt struntade helt i hur det gick för dem, eftersom de var elaka och själviska båda två. Det är de inte i den senare filmen. Nu måste jag ju se originalet också!

Feminist eller inte, utseendet har faktiskt ingen vikt

Jag var feminist i många många år innan jag slutade vara det. Påläst sådan. Har läst feminism på universitetsnivå under Tina Rosenberg med goda betyg, stort sett alla "stora" böcker i ämnet och det är ett viktigt ämne. Den svenska feminismen har dock tagit en vändning jag inte kan stå för och insåg för ca 4 år sedan att jag inte var feminist längre, eller inte kunde identifiera mig av den nya bild av feminism som jag fått. Jag står inte ens för jämställdhet i alla lägen. Jag är en klassisk biologist. Kanske kan man kalla sig feminist ändå, men det är inte vad folk förväntar sig när de hör ordet feminism. Vad biologism är kan jag ta i ett annat inlägg. (men nej, biologister anser inte att alla könsnormer är medfödda)

Men ibland blir man väldigt nedslagen av alla rötägg. Sverige är ett upplyst land, där folk får fler chanser än i de flesta länder på jorden. Läste feministen Lady Dahmers blogg där hon bl a länkade till en lång skvallertråd om henne.

I inlägg efter inlägg så sitter folk och diskuterar hennes utseende? Om hur ful hon är. På riktig lågstadienivå. Hur kan man sitta och skriva i en tråd som vänder sig mot feminism och sedan skriva saker som är bevis för att feminismen tydligen behövs väldigt mycket i dagsläget även i ett upplyst jämställt land som Sverige? Om det nu är vuxna röstberättigade människor som sitter och skriver dessa saker.

Vem bryr sig om utseende på allvar, brukar jag faktiskt undra? Vem dömer på riktigt ut en människa pga hur den ser ut? Har träffat några få, men det har varit riktiga stolpskott. Sådana som inte kan vara kompisar med någon som är tjock typ. Dessa människor kommer jag ihåg som ett skämt.

Det är verkligen det jag avskyr med internet. Att fega människor kan sitta och spy galla och trycka ner folk de inte känner hur som helst. Och med dumma argument som handlar om exempelvis att deras utseende gör dem till dåliga föräldrar?

Tror du som person verkligen att utseendet har en djupt väsentlig roll i livet (om du inte jobbar som exempelvis fotomodell), så väsentlig att man kan använda argumentet "Du är ful och fet" som svar på något en person sagt som något helt annat, då borde du faktiskt tänka om. Kanske ställa dig själv frågan HUR utseendet faktiskt spelar roll. Det spelar ingen roll öht när det gäller allt annat än direkt attraktion. Ens åsikter är inte mer korrekta för att man är snygg. Trodde faktiskt att alla människor förstod det. På riktigt. Åsikter och utseende är inte sammanlänkade. Fattar inte hur vuxna människor kan leva i denna tragiska villfarelse.

Flygproblem och körsbär

Idag försökte vi köpa flygbiljetter till Norrland men det gick inte så bra pga att jag bytt efternamn så måste boka biljetten i mitt gamla efternamn för att kunna flyga. Lite konstigt att de kräver pass med tanke på att det är inrikes. Det gjorde de inte förra gången. Gammalt pass, nytt namn och inrikes. Hoppas vi kan boka imorgon. Vi får köpa en extra biljett till min make så han kan åka med och bära hunden för man kan inte bära både en bebis och hund samtidigt! Eller om jag bär hunden och han sonen. Man får planera sin resa i tid, särskilt om man ska hem till jul! Måste också fixa så jag kan ta prover och förhoppningsvis göra ett kontrollultraljud där. Det är inte så enkelt när det är olika län. Märkligt nog fungerar det visst att ta proverna i Finland, så ska kanske åka dit för att ta dem!

Och så ett litet shoppingtips! Jag är väldigt förtjust i smoothies och bär med bara lite socker på eller som isbitar i saft osv. Idag när vi handlade så köpte jag frysta körsbär från lågprismärket Garant! Faktiskt inte sett frysta körsbär i vanliga butiker (Coop) förut så blev glatt överraskad. Ok pris också. 19,90 tror jag!

Bli förälder/omtanke om andra barn

Tänkte lite på hur jag förändrats sedan jag blev mamma. Att jag blev sjuk efter graviditeten och därmed lite bitter är inte det jag menar nu, utan hur jag ser på världen. Jag har alltid fått höra hur man när man fått barn blir "en bättre människa". Hur folk säger att de börjar gråta och bli illa berörda när de ser t ex skadade barn på tv osv efter att de fått egna barn osv.

Mina personliga reflektioner kring dessa vanliga uttalanden:

Jag har inte blivit en bättre människa, jag har blivit en mamma bara. Som ett hål i själen blivit uppfyllt av en ständig saknad. När jag vaknar på morgonen känner jag inte en tomhet på det sätt jag gjort förr för jag vet exakt vad min plikt är, varför allt alltid varit värt det. Jo, för mitt barns skull. Mitt allt. Visst gör jag kanske bättre saker. Man gör ju knappast någon skada när man bara leker med sin bebis. Mindre ytlig har jag blivit också. Bryr mig inte så mycket alls om hur andra ser ut och hur de går klädda (om de inte går på Nobelmiddag i mysbyxor t ex) eller alla diskussioner om hurdana kläder man ska ha och olika stilar osv. Kanske kommer det intresset tillbaka, men hoppas aldrig att känslan att vilja säga att andra klär sig fult kommer tillbaka. Jag tycker helt enkelt bara att det är väldigt omoget att påpeka sådana saker. Alla gör sin egen lycka. Vill man ha "fula kläder" så får man... Inte min sak att döma.

Jag har alltid mått lite illa när folk säger att de sedan de fick barn blir berörda när andra barn dör. Seriöst, har ni inte blivit berörda förut och inte tänkt på sådana saker, då undrar jag spontant vad som är fel på er. GÅR det att se folk bli mördade, torterade och inte bry sig och särskilt svaga som barn? Jag kan inte ens se djur plågas, aldrig kunnat. Om folk bara kunnat kolla på nyheterna och se döende barn och med god aptit sitta och käka då är det fel på en. Rättas det till efter att man fått barn så är det väl tur, men varför man ens kommer på tanken att skaffa barn då, det är en gåta. Tänk om man skulle förbli totalt empatilös. Alla människor är lika mycket individer som en själv och man kan inte rädda alla men att inte ens känna något för den som lider, då behöver man hjälp. Som nyblivna unga mammor som sitter på Facebook t ex och delar länkar filmer och bilder på barn som misshandlas (bara det i sig är att upprepa övergreppet så snälla folk sluta omedelbart med att frossa i barns olycka om ni bryr er om dem och bli medlemmar i UNICEF t ex istället) och skriver om hur hemskt det är och hur de tänker på "sin lilla plutt". Då undrar jag spontant, vad tänkte ni innan ni fick en egen "plutt" att jämföra med? Inte alls?

Världen är för djävlig. Helvetet finns på jorden och har alltid funnits, men reagerar man inte som medmänniska så har man nog stora emotionella problem. Det gäller väl att inte bry sig för mycket, så att man inte går ner sig utan orkar leva och försöka vara glad för sin vardag för ingen tjänar ju egentligen på att man är olycklig och ledsen, utan bara om man lyckas hjälpa.

Länk till UNICEF

Babypresenter osv

Ska försöka rycka upp mig lite nu, även om det är dumt att säga så. Man blir obeskrivligt matt när hypon tar över och mina värden hade ju problem för 1-2 veckor sedan, men hoppas att det ska börja stabilisera sig nu. Mått lite bättre igår så det tyder på det. Och mår jag bra fysiskt så mår jag bra psykiskt och oron för kväkis 2 i magen blir inte lika stor.

Min lille son har två nya favoriträtter! Blodpudding och melon, inte samtidigt kanske, men det är två saker han älskar! Och blodpudding är ju riktig mat så det känns bra. Har varit väldigt svårt att få i honom mat med protein i. Min linssoppa gillade han också. Har fryst in en del så han ska få det imorgon.

Än märks inget utåt alls av graviditeten. Jag har inte gått upp alls, ligger +/-0 efter att ha legat på minus ett tag pga hälsan. Men är bara i vecka 13 så det är inte så konstigt. Men har äntligen vågat börja glädjas åt detta efter att ha hört hjärtljuden förra veckan.

Nu är styvdottern här denna vecka och jag hoppas att jag inte kommer att vara så trött som förra gången. Sist hon var här var mina värden skitkassa och jag kunde inte sova, var yr och lättretlig, trött, stressad och så var det annat som gjorde mitt liv ganska dåligt då. Plus att jag var orolig att något hänt barnet i magen pga hälsan. Hoppas att jag ska orka vara mer med henne denna gång.

Förra veckan var jag och köpte presenter till N (som fyller ett år snart) på IKEA. Dessa saker köpte jag bland annat!

Krossade drömmar osv

Som mina läsare insett så är jag något deppig nu. Det är till stor del pga att jag är sjuk och har blivit totalt beroende av vården och provtagningar varannan vecka och läkare som ska justera mina mediciner. Jag kan inte ens åka till mina föräldrar en längre tid eftersom jag måste hem och ta prover och kunna göra det akut om jag plötsligt mår dåligt/kollapsar osv. Det är verkligen inte något jag skulle önska någon. Är livrädd dessutom för att min sjukdom ska ta död på bebisen jag har i magen. Skulle min kropp göra det mot mig så skulle jag helt enkelt må väldigt dåligt. Är väldigt rädd för att något ska gå fel.

Har också varit ledsen för att hus efter hus vi tittar på åker bort av någon anledning. Nu senast, ett hus vi skulle hyra, till ockerhyra dessutom bara för att få större och ändå så var det någon annan som gick före och jag är så trött på det, att hoppas gång på gång, åka och titta på hus/radhus och försöka vara positiv, vänlig och ändå är det något som går snett i sista sekund. Man slutar hoppas.

Vi började åka på husvisningar och försöka hitta större boende när jag var gravid förra gången och vi har inte kommit långt direkt, snarare tvärtom, det känns som det bara går sämre och sämre. Dåligt för nerverna är det dessutom att bo ihop i en trång lägenhet, men vi försökte tänka positivt och på alla pengar vi sparar till huset om vi bor ihop. Problemet är väl bara att vi antagligen inte kommer att hitta något större (ja, har letat lägenheter också i flera år, inte bara hus) när nästa barn är fött heller och jag blir så trött för det är verkligen inte kul alls att bo såhär trångt, med flyttkartonger överallt och inte plats att packa upp saker och att jag måste slänga möbler jag vill spara för att förrådet är fullt.

Jag vet att en del barnfamiljer bor i lägenhet hela livet och tycker att det är ok, men jag gör inte det. Mina barn ska helt enkelt inte behöva bo trångt, gå på varandra hela tiden, vara rädda för att leka för att grannarna ska bli störda, inte ens ha en gård med en gunga på. Jag tycker att det är hemskt och dessutom i en storstad med galna pundare runt hörnet. Nej tack. Bort iväg. Fort.