Krossade drömmar osv

Som mina läsare insett så är jag något deppig nu. Det är till stor del pga att jag är sjuk och har blivit totalt beroende av vården och provtagningar varannan vecka och läkare som ska justera mina mediciner. Jag kan inte ens åka till mina föräldrar en längre tid eftersom jag måste hem och ta prover och kunna göra det akut om jag plötsligt mår dåligt/kollapsar osv. Det är verkligen inte något jag skulle önska någon. Är livrädd dessutom för att min sjukdom ska ta död på bebisen jag har i magen. Skulle min kropp göra det mot mig så skulle jag helt enkelt må väldigt dåligt. Är väldigt rädd för att något ska gå fel.

Har också varit ledsen för att hus efter hus vi tittar på åker bort av någon anledning. Nu senast, ett hus vi skulle hyra, till ockerhyra dessutom bara för att få större och ändå så var det någon annan som gick före och jag är så trött på det, att hoppas gång på gång, åka och titta på hus/radhus och försöka vara positiv, vänlig och ändå är det något som går snett i sista sekund. Man slutar hoppas.

Vi började åka på husvisningar och försöka hitta större boende när jag var gravid förra gången och vi har inte kommit långt direkt, snarare tvärtom, det känns som det bara går sämre och sämre. Dåligt för nerverna är det dessutom att bo ihop i en trång lägenhet, men vi försökte tänka positivt och på alla pengar vi sparar till huset om vi bor ihop. Problemet är väl bara att vi antagligen inte kommer att hitta något större (ja, har letat lägenheter också i flera år, inte bara hus) när nästa barn är fött heller och jag blir så trött för det är verkligen inte kul alls att bo såhär trångt, med flyttkartonger överallt och inte plats att packa upp saker och att jag måste slänga möbler jag vill spara för att förrådet är fullt.

Jag vet att en del barnfamiljer bor i lägenhet hela livet och tycker att det är ok, men jag gör inte det. Mina barn ska helt enkelt inte behöva bo trångt, gå på varandra hela tiden, vara rädda för att leka för att grannarna ska bli störda, inte ens ha en gård med en gunga på. Jag tycker att det är hemskt och dessutom i en storstad med galna pundare runt hörnet. Nej tack. Bort iväg. Fort.