Tänkte lite på hur jag förändrats sedan jag blev mamma. Att jag blev sjuk efter graviditeten och därmed lite bitter är inte det jag menar nu, utan hur jag ser på världen. Jag har alltid fått höra hur man när man fått barn blir "en bättre människa". Hur folk säger att de börjar gråta och bli illa berörda när de ser t ex skadade barn på tv osv efter att de fått egna barn osv.
Mina personliga reflektioner kring dessa vanliga uttalanden:
Jag har inte blivit en bättre människa, jag har blivit en mamma bara. Som ett hål i själen blivit uppfyllt av en ständig saknad. När jag vaknar på morgonen känner jag inte en tomhet på det sätt jag gjort förr för jag vet exakt vad min plikt är, varför allt alltid varit värt det. Jo, för mitt barns skull. Mitt allt. Visst gör jag kanske bättre saker. Man gör ju knappast någon skada när man bara leker med sin bebis. Mindre ytlig har jag blivit också. Bryr mig inte så mycket alls om hur andra ser ut och hur de går klädda (om de inte går på Nobelmiddag i mysbyxor t ex) eller alla diskussioner om hurdana kläder man ska ha och olika stilar osv. Kanske kommer det intresset tillbaka, men hoppas aldrig att känslan att vilja säga att andra klär sig fult kommer tillbaka. Jag tycker helt enkelt bara att det är väldigt omoget att påpeka sådana saker. Alla gör sin egen lycka. Vill man ha "fula kläder" så får man... Inte min sak att döma.
Jag har alltid mått lite illa när folk säger att de sedan de fick barn blir berörda när andra barn dör. Seriöst, har ni inte blivit berörda förut och inte tänkt på sådana saker, då undrar jag spontant vad som är fel på er. GÅR det att se folk bli mördade, torterade och inte bry sig och särskilt svaga som barn? Jag kan inte ens se djur plågas, aldrig kunnat. Om folk bara kunnat kolla på nyheterna och se döende barn och med god aptit sitta och käka då är det fel på en. Rättas det till efter att man fått barn så är det väl tur, men varför man ens kommer på tanken att skaffa barn då, det är en gåta. Tänk om man skulle förbli totalt empatilös. Alla människor är lika mycket individer som en själv och man kan inte rädda alla men att inte ens känna något för den som lider, då behöver man hjälp. Som nyblivna unga mammor som sitter på Facebook t ex och delar länkar filmer och bilder på barn som misshandlas (bara det i sig är att upprepa övergreppet så snälla folk sluta omedelbart med att frossa i barns olycka om ni bryr er om dem och bli medlemmar i UNICEF t ex istället) och skriver om hur hemskt det är och hur de tänker på "sin lilla plutt". Då undrar jag spontant, vad tänkte ni innan ni fick en egen "plutt" att jämföra med? Inte alls?
Världen är för djävlig. Helvetet finns på jorden och har alltid funnits, men reagerar man inte som medmänniska så har man nog stora emotionella problem. Det gäller väl att inte bry sig för mycket, så att man inte går ner sig utan orkar leva och försöka vara glad för sin vardag för ingen tjänar ju egentligen på att man är olycklig och ledsen, utan bara om man lyckas hjälpa.
Länk till UNICEF
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar