Tankar om ätstörningar och förr och nu

Det är egentligen ganska intressant att ingenting med utseendefixering är logiskt egentligen. Jag fattar det inte. Jag hade själv anorexi och bulimi i femton år, indirekt framkallat av att jag fick gallstensanfall efter nästan varje måltid och att det dröjde till februari förra året innan det blev fixat. jag gjorde det aldrig för att vara snygg och kände mig rent ut sagt kränkt när folk trodde att jag behandlade mig själv så illa för att se bra ut i andras ögon. Nej. Men däremot hade jag ett stort hat mot min kropp, smärtan och varje gång jag misslyckades med svälten eftersom det innebar smärtor jag faktiskt trodde att alla hade och klarade av. Hade också en del problem med att acceptera att min kropp skulle bli vuxen och en kvinnas. Stora problem eftersom det skrämde mig. Så en del psykiskt var det och jag var faktiskt väldigt sjuk. Vad var hönan och vad ägget? Det vet jag dock inte längre.

Helt vansinnigt egentligen. Men vad ska man tro när läkare efter läkare säger att man inbillar sig att man har ont? Varför kollade de aldrig under dessa år?

Jag är idag chockad över att inse att en del har anorexi och dylikt för att de vill se ut som fotomodeller.Jag trodde att tjejerna i min anorexigrupp var undantagsfall.

Det här var ca sju år sedan nu. Men jag förstår det fortfarande inte.

Utseendet är i grunden inte det minsta viktigt. Faktiskt. Ingen kommer att tacka dig för att du tar ihjäl dig själv för att vara snygg och smal. Jag kan inte tro att folks ätstörningsproblem ligger bara i utseendet och tankar kring det, jag kan inte det. För vem är det så viktigt att någon annan är vacker så att man vill se dem dö?

Har jag bara glömt? Är jag frisk då? Jag tror att jag nog var sjukare än vad jag minns, men jag minns att jag inte kände pressen från omgivningen alls. Tvärtom.

(angående bilden: mina tankar gick till Richey James Edwards när jag skrev det här)

Fotomodeller, anorexi, min subjektiva åsikt

Jag har alltid blivit förvånad över det ständiga tjatet om hur mediernas bilder påverkar tjejer att få anorexi bla bla. Jag förstår verkligen inte. Jag hade anorexi i över tio år men det var knappast för att jag ville se ut som en fotomodell. Seriöst. Hur många svälter sig nästan till döds och förstör sina liv för att de vill vara snygga? Fattar inte. Varför jag svalt mig själv? I korta drag för att jag varken ville vara kvinna eller bli vuxen pga allt ansvar. Hade inte ett dugg med att se ut som en fotomodell att göra. Tvärtom. När folk sa att jag såg utmärglad och ful ut så blev jag glad och nöjd för det betydde att jag inte var sexig eller såg vuxen ut. Jag ville vara så totalt osexig som möjligt så att ingen skulle vilja ha mig. Som ett skydd mot verkligheten. Men det gick inte hur länge som helst eftersom jag blev sjuk, halvblind och infertil (något jag fick hjälp med till slut som märks) och en familj ville jag ha.

Önskar att folk kunde sluta skriva överallt att tjejer får anorexi av fotomodeller. Okej, vissa kanske får det, men det kan väl knappast vara standard att man vill ta livet av sig för att någon annan är snygg. Det värsta var när psykologerna jag hade utgick ifrån det. De visste inte riktigt vad de skulle svara när jag påpekade att jag väl ändå knappast bryr mig ett skit i om fotomodeller är snyggare än vad jag är. Påverkar knappast mitt liv hur någon annan är snygg. Ser jag en snygg modell, ja, kul för henne som är vacker tänker jag då. Att jag skulle koppla hennes utseende till mitt eget såpass att jag får ångest, nja, så känslig var jag inte ens som armkarvande 14-åring.

Jag valde att börja äta igen och bli frisk fysiskt eftersom jag skulle förlora för mycket annars. Det betyder inte att jag trivs med att vara den jag är, bara att jag insett att man får välja. Man kan inte äta kakan och ha den kvar (haha passande ordspråk)

Vad som fick mig att reagera inatt var bland annat detta inlägg och diskussionen under från UnderbaraClaras blogg (som jag ofta håller med, är ingen motståndare till kvinnan alls) och detta inlägg från LadyDahmer (som jag nästan aldrig håller med öht men detta var ett ganska normalt inlägg)

Men liksom jag har dålig självkänsla men förstår ändå inte hur främlingars utseende kan påverka mitt eget även om jag förstår resonemanget. Kanske är jag bara korkad för att inse att jag blir fulare och då tydligen mindre värd när andra är snygga. Jag jämför bara med mig själv om jag inte har helt galna hormondagar, men då varar det också bara tre sekunder om jag tänker att jag måste bli snygg för att en modell på någon modesida är det.

Jag vet en del om ätstörningar, jag också

Bild från 2005 där jag var ganska smal. Ca 45 kg. Dra av några (upp till tio) kilo till på det så fattar ni bättre hur jag var ofta.

Det här får bli det "ytliga" inlägget, eftersom F idag sa att jag var så ytlig... GRRR

Kommenterade i en annan blogg nyss där det diskuterades ätstörningar och jag vet att en del människor inte tror att jag vet något om det. Jag har själv haft ätstörningar i ca 20 år. Jag förstår att folk som läser denna blogg har missat det för det känns inte som en stor grej längre. Jag har accepterat det och då har jag inte så mycket ångest av det.

Jag har haft väldigt mycket ätstörningar. Fick bulimi som varvades med självsvält när jag var ca 10 år och så har det hållit på. Var anorektisk ner till ca 35 kg som värst (två omgångar) och några gånger ner till ca 43-45. 48 var under stor tid min normalvikt. Vågade inte gå ut om jag vägde mer än 50. Då var jag FET, enligt mig själv (är 176 cm lång)

Har gått upp i vikt också i rasande fart ibland. Som mest runt 86 kg, vilket ser väldigt illa ut på mig som är klent byggd annars och inte ens kan gå ordentligt när jag väger så mycket.

Jag gör idag det mesta för att inte tänka på sådant här men jag har väldigt mycket problem än. Det beror tyvärr till stor del på gallstenarna för jag kan inte äta normalt när jag får skräck för attacker och får attacker nästan varje gång jag ätit. Det är svåra smärtor. Det finns ingen chans i världen för mig att kunna bli frisk från ätstörningarna om de inte opererar bort gallblåsan. Jag kräks ju av allt. Ibland pga smärta, ibland pga att det bara kommer upp utan varning, ibland helt enkelt bara för att jag VET att en attack kommer om jag inte kräks.

Det har över tio år känts som att jag är allergisk mot mat. Alla psykologer jag gick hos fram till 2006 ungefär sa alltid att smärtorna försvinner bara jag äter varje dag och regelbundet. Nu har jag gjort det varje dag sedan dess och har varje dag haft intensiva smärtor som skapar en annan slags ätstörning. Rädslan för mat för att det känns som att någon hugger mig i flera timmar om jag äter.

Det sjuka är att jag fortfarande tycker att jag var ca 3000 gånger snyggare då än vad jag är nu när jag tvingar mig att äta trots att jag får ont, för att jag vill leva, bli frisk och bli mamma. Kräks tyvärr fortfarande kanske 10-15 ggr i veckan, men ni får räkna med i det att jag har gallsten. Inte för att jag vill vara smal.

Det plågar mig väldigt att jag kanske sabbat mina chanser att bli mamma pga att jag strävat efter att plåga mig själv så mycket som möjligt för att jag kände att jag var tvungen att kontrollera mig själv. Jag önskar att jag hade tänkt efter före.

Även ni som inte vill ha barn, man kan ändra sig! Ta hand om era kroppar, fina människor! Vet att jag är lite dubbelmoralisk och inte alltid tar hand om mig själv heller, men försök ni ändå iaf!