Jag vet en del om ätstörningar, jag också

Bild från 2005 där jag var ganska smal. Ca 45 kg. Dra av några (upp till tio) kilo till på det så fattar ni bättre hur jag var ofta.

Det här får bli det "ytliga" inlägget, eftersom F idag sa att jag var så ytlig... GRRR

Kommenterade i en annan blogg nyss där det diskuterades ätstörningar och jag vet att en del människor inte tror att jag vet något om det. Jag har själv haft ätstörningar i ca 20 år. Jag förstår att folk som läser denna blogg har missat det för det känns inte som en stor grej längre. Jag har accepterat det och då har jag inte så mycket ångest av det.

Jag har haft väldigt mycket ätstörningar. Fick bulimi som varvades med självsvält när jag var ca 10 år och så har det hållit på. Var anorektisk ner till ca 35 kg som värst (två omgångar) och några gånger ner till ca 43-45. 48 var under stor tid min normalvikt. Vågade inte gå ut om jag vägde mer än 50. Då var jag FET, enligt mig själv (är 176 cm lång)

Har gått upp i vikt också i rasande fart ibland. Som mest runt 86 kg, vilket ser väldigt illa ut på mig som är klent byggd annars och inte ens kan gå ordentligt när jag väger så mycket.

Jag gör idag det mesta för att inte tänka på sådant här men jag har väldigt mycket problem än. Det beror tyvärr till stor del på gallstenarna för jag kan inte äta normalt när jag får skräck för attacker och får attacker nästan varje gång jag ätit. Det är svåra smärtor. Det finns ingen chans i världen för mig att kunna bli frisk från ätstörningarna om de inte opererar bort gallblåsan. Jag kräks ju av allt. Ibland pga smärta, ibland pga att det bara kommer upp utan varning, ibland helt enkelt bara för att jag VET att en attack kommer om jag inte kräks.

Det har över tio år känts som att jag är allergisk mot mat. Alla psykologer jag gick hos fram till 2006 ungefär sa alltid att smärtorna försvinner bara jag äter varje dag och regelbundet. Nu har jag gjort det varje dag sedan dess och har varje dag haft intensiva smärtor som skapar en annan slags ätstörning. Rädslan för mat för att det känns som att någon hugger mig i flera timmar om jag äter.

Det sjuka är att jag fortfarande tycker att jag var ca 3000 gånger snyggare då än vad jag är nu när jag tvingar mig att äta trots att jag får ont, för att jag vill leva, bli frisk och bli mamma. Kräks tyvärr fortfarande kanske 10-15 ggr i veckan, men ni får räkna med i det att jag har gallsten. Inte för att jag vill vara smal.

Det plågar mig väldigt att jag kanske sabbat mina chanser att bli mamma pga att jag strävat efter att plåga mig själv så mycket som möjligt för att jag kände att jag var tvungen att kontrollera mig själv. Jag önskar att jag hade tänkt efter före.

Även ni som inte vill ha barn, man kan ändra sig! Ta hand om era kroppar, fina människor! Vet att jag är lite dubbelmoralisk och inte alltid tar hand om mig själv heller, men försök ni ändå iaf!