Tankar om ätstörningar och förr och nu

Det är egentligen ganska intressant att ingenting med utseendefixering är logiskt egentligen. Jag fattar det inte. Jag hade själv anorexi och bulimi i femton år, indirekt framkallat av att jag fick gallstensanfall efter nästan varje måltid och att det dröjde till februari förra året innan det blev fixat. jag gjorde det aldrig för att vara snygg och kände mig rent ut sagt kränkt när folk trodde att jag behandlade mig själv så illa för att se bra ut i andras ögon. Nej. Men däremot hade jag ett stort hat mot min kropp, smärtan och varje gång jag misslyckades med svälten eftersom det innebar smärtor jag faktiskt trodde att alla hade och klarade av. Hade också en del problem med att acceptera att min kropp skulle bli vuxen och en kvinnas. Stora problem eftersom det skrämde mig. Så en del psykiskt var det och jag var faktiskt väldigt sjuk. Vad var hönan och vad ägget? Det vet jag dock inte längre.

Helt vansinnigt egentligen. Men vad ska man tro när läkare efter läkare säger att man inbillar sig att man har ont? Varför kollade de aldrig under dessa år?

Jag är idag chockad över att inse att en del har anorexi och dylikt för att de vill se ut som fotomodeller.Jag trodde att tjejerna i min anorexigrupp var undantagsfall.

Det här var ca sju år sedan nu. Men jag förstår det fortfarande inte.

Utseendet är i grunden inte det minsta viktigt. Faktiskt. Ingen kommer att tacka dig för att du tar ihjäl dig själv för att vara snygg och smal. Jag kan inte tro att folks ätstörningsproblem ligger bara i utseendet och tankar kring det, jag kan inte det. För vem är det så viktigt att någon annan är vacker så att man vill se dem dö?

Har jag bara glömt? Är jag frisk då? Jag tror att jag nog var sjukare än vad jag minns, men jag minns att jag inte kände pressen från omgivningen alls. Tvärtom.

(angående bilden: mina tankar gick till Richey James Edwards när jag skrev det här)