Hur kan Aftonbladet publicera så dumdristigt naiva krönikor?

Blir ARG när jag jag läser krönikor som är såhär pinsamma som denna gällande abortfrågan av Jennifer Wegerup. Det är nog den pinsammaste krönika jag läst i hela mitt liv. För det första det vanliga tjatet om att abort handlar om "kvinnans rätt till sin egen kropp" och hon helt verkar missa att abortdiskussionerna i Sverige den senaste tiden handlat om att folk vill sänka gränsen (22 veckor) eftersom det flertalet gånger har hänt att barn överlevt fr o m vecka 21 och att folk börjar tycka att det är lite sjukt att kvinnans rätt till sin egen kropp ska vara såpass att hon ska få välja att döda det barn som är stort nog att överleva utanför hennes kropp.

Citat ur hennes krönika:

Här, på Europas västra kant, med blicken riktad mot det till synes ändlösa havet, är det lätt att tänka stort, vilja erövra världen.

Så som de stora männen gjort, de som fria fått korsa haven och skrivit in sina namn i världshistorien.

Kvinnorna, de blev kvar hemma i den lilla världen, bundna till hem och hushållsplikter.

Drömde de annat, ville de också upptäcka nya länder och hamna i historie­böckerna hellre än skura golv och tvätta kläder var det fåfänga drömmar, dömda att slockna.

Tror denna kvinna på allvar att männens liv ute på fält och i krig var enkla liv? Det var inte alls hemskt för dem att tvingas ut, bort från barn, hem, släkt och fru, för att åka ut på hårda arbetarresor eller ut i krig som de inte ens visste om de skulle komma tillbaka levande från? Det var alltså något de valde, likt en kryssning, för att det var så jäääävla tråkigt hemma? Som en tolvårig kille som tycker att det är coolt att gå ut i krig? Hon kanske ska sluta läsa Harlequins historiska serie på kafferasterna och utbilda sig lite. (Nu har jag ingen aning om vad hon har för bildning men den behöver fyllas på i dessa ämnen i alla fall)

Och snacka om att förringa vikten av klassiska "kvinnosysslor". Det är vad jag tycker är mest pinsamt med allt. Skulle denna typ av människor som Jennifer Wegerup försöka vara lite mer vakna inför sitt eget kvinnohat och den avsmak de känner för den betydelse kvinnor haft i historien, så skulle det kanske gå att ta dem lite mer på allvar. Varför är det bättre att sitta och dö på någon arbetsbåt ute på havet eller dö i krig än att vara hemma i trygghet, ta hand om sina barn, sitt hem, sin gård osv? Undrar vad majoriteten av männen ute på fälten hade valt om någon hade frågat dem vad de ville? Leva hemma i trygghet eller att anonymt dö för fosterlandet? För de flesta män som dött har verkligen inte blivit tackad i några historieböcker trehundra år senare, vad nu det egentligen är värt när livet rinner ur en.

Att hon sitter och inbillar sig att majoriteten av männen var fria att göra precis hur de ville, påminner mig om hur jag själv tänkte om världen när jag var elva år...

Barnfattigbloggen?

Aftonbladet har en blogg som heter Barnfattigbloggen, där det skrivs om fattiga barn i Sverige. Ett citat:

Sofia skriver till Barnfattigbloggen:

"Jag är 19 år och tar studenten om knappt två veckor. Det gör ont att veta att min mamma, min underbara mamma, som sparat 1000 kronor i månaden sedan augusti inför min student, inte själv har en säng att sova i pga. det."

Sofia är 19 år, inte längre ett barn, för det första, och tar väl studenten nu ungefär. Hennes mamma har inte ens en säng att sova i men har sparat 10 000 kr för att Sofia ska kunna klä sig i en dyr klänning och dricka champagne sina kompisar. Här handlar det om en fet felprioritering, anser jag. Hur kan en 19-åring (vuxen) ens ta emot 10 000 i festpengar av sin mamma samtidigt som mamman måste sova på golvet för att hon inte har en säng att sova i?

Ett annat inlägg från en tjej (tydligen gammal nog att ta körkort iaf) med mamma som lever på sjukpenning:

"Jag hatar att vara fattig. Eller rättare sagt, jag hatar att mamma är det. Hon är ensamstående och har en enda inkomst som ska räcka till tre barn, hus, bil och diverse ting. Grejen är den att jag och mina syskon får precis allt hon har, denna månad fick hon skjuta upp flera räkningar för att hon valde att köpa studentskylt och studentpresenter till mig. Jag vill inte att min mamma ska hamna hos kronofogden, men samtidigt vet jag att även om jag ber henne kommer hon inte sluta ge oss allt. Hon vet hur det är att vara utanför pga fattigdom och vill inte sätta oss barn i samma sits hon var i som liten, men samtidigt går hon runt med hål i tänderna, 20 år gamla glasögon och second hand kläder. Jag står inte ut. Jag kan inte se henne gå under pga mig, men samtidigt kan jag inte styra hennes ekonomi och säga åt henne vad hon ska köpa.

Jag vill såklart att hon ska ge saker till mina småsyskon, för de har fått utstå så mycket pga pengabristen. Nu när min lillebror ska ha moped och körkort till det som kommer gå på över 10.000 mår jag illa av hur många räkningar hon kommer lägga undan för att ha råd med detta.

Jag är van att leva på havregrynsgröt och hembakt bröd på vatten och mjöl, men jag önskar att min mamma hade så hon kunde ge sig själv saker också. Som kläder, glasögon, gå till tandläkaren och laga alla hål och kanske gå till frisören och bli fin. Hon brukade alltid ta hand om sig innan skilsmässan, men efteråt blev hon tvungen att lägga sig själv åt sidan och lägga alla pengar på oss. Det svider att ta emot pengar från henne till mitt körkort, jag önskar bara att jag kunde få det där förbannade körkortet så att hon skulle slippa betala för körlektioner á 800kr flera gånger i månaden. Mamma har aldrig med sig matlåda till jobbet, hon svälter sig själv för att ha råd att ge oss gröt på kvällen.

Jag ser egentligen inte mig själv som fattig, men ibland inser jag att vi är nog det. Den här månaden har vi 1 500 kr till mat, kläder, hygienartiklar och bensin. Jag önskar att jag kunde bidra mer, men studiebidraget räcker knappt till busskort och hundmat..

Många inser inte att bara för att föräldrarna arbetar betyder inte det att man kan äta sig mätt varje dag."

Är de verkligen fattiga enligt svenska mått mätt? Dåliga på att prioritera kanske.

Hus, bil, moped för 10 000 kr, mopedkörkort, körkort till dottern också med körlektioner för 800 kr styck flera gånger per månad, studentpresenter. Samtidigt som mamman svälter sig själv på jobbet för att kunna ge barnen GRÖT på kvällen. De skulle kunna äta sig mätta om de inte köpte moped för 10 000 t ex.

Betyder fattig att inte kunna köpa allt man vill ha nuförtiden? En 18-19-åring kan väl ändå säga ifrån till sin mamma gällande ekonomi och säga att hon hellre vill ha mat än körkort.

Vem fan får mopeder och studentfirande för tiotusen om man inte är RIK?

Länk till bloggen.