Hur kan Aftonbladet publicera så dumdristigt naiva krönikor?

Blir ARG när jag jag läser krönikor som är såhär pinsamma som denna gällande abortfrågan av Jennifer Wegerup. Det är nog den pinsammaste krönika jag läst i hela mitt liv. För det första det vanliga tjatet om att abort handlar om "kvinnans rätt till sin egen kropp" och hon helt verkar missa att abortdiskussionerna i Sverige den senaste tiden handlat om att folk vill sänka gränsen (22 veckor) eftersom det flertalet gånger har hänt att barn överlevt fr o m vecka 21 och att folk börjar tycka att det är lite sjukt att kvinnans rätt till sin egen kropp ska vara såpass att hon ska få välja att döda det barn som är stort nog att överleva utanför hennes kropp.

Citat ur hennes krönika:

Här, på Europas västra kant, med blicken riktad mot det till synes ändlösa havet, är det lätt att tänka stort, vilja erövra världen.

Så som de stora männen gjort, de som fria fått korsa haven och skrivit in sina namn i världshistorien.

Kvinnorna, de blev kvar hemma i den lilla världen, bundna till hem och hushållsplikter.

Drömde de annat, ville de också upptäcka nya länder och hamna i historie­böckerna hellre än skura golv och tvätta kläder var det fåfänga drömmar, dömda att slockna.

Tror denna kvinna på allvar att männens liv ute på fält och i krig var enkla liv? Det var inte alls hemskt för dem att tvingas ut, bort från barn, hem, släkt och fru, för att åka ut på hårda arbetarresor eller ut i krig som de inte ens visste om de skulle komma tillbaka levande från? Det var alltså något de valde, likt en kryssning, för att det var så jäääävla tråkigt hemma? Som en tolvårig kille som tycker att det är coolt att gå ut i krig? Hon kanske ska sluta läsa Harlequins historiska serie på kafferasterna och utbilda sig lite. (Nu har jag ingen aning om vad hon har för bildning men den behöver fyllas på i dessa ämnen i alla fall)

Och snacka om att förringa vikten av klassiska "kvinnosysslor". Det är vad jag tycker är mest pinsamt med allt. Skulle denna typ av människor som Jennifer Wegerup försöka vara lite mer vakna inför sitt eget kvinnohat och den avsmak de känner för den betydelse kvinnor haft i historien, så skulle det kanske gå att ta dem lite mer på allvar. Varför är det bättre att sitta och dö på någon arbetsbåt ute på havet eller dö i krig än att vara hemma i trygghet, ta hand om sina barn, sitt hem, sin gård osv? Undrar vad majoriteten av männen ute på fälten hade valt om någon hade frågat dem vad de ville? Leva hemma i trygghet eller att anonymt dö för fosterlandet? För de flesta män som dött har verkligen inte blivit tackad i några historieböcker trehundra år senare, vad nu det egentligen är värt när livet rinner ur en.

Att hon sitter och inbillar sig att majoriteten av männen var fria att göra precis hur de ville, påminner mig om hur jag själv tänkte om världen när jag var elva år...