Jag är jättejättejätteförkyld. Jag hostar så bröstkorgen nästan går sönder, nyser så jag nästan ramlar omkull, näsan rinner hela tiden och jag är yr och svettas och BLÄ vad dåligt det är. Barnen har klarat sig bättre men är krassliga de också. Min man och hans dotter har också varit hemma för alla har varit sjuka.
Vet inte alls hur jag ska göra med begravningen om en vecka. Kan jag ens förlåta mig själv om jag inte kommer iväg? Det är över 200 mil och min man ska iväg dagen därpå så jag fattar inte hur man ska väva ihop saker. Min morfar sa att jag egentligen hellre kan komma när vi är friska, när alla kan följa med och vi kan hälsa på länge så han slipper vara ensam, men vill både och. Min mormor är inte bara "nån släkting" för mig. Hon och morfar betyder så oerhört mycket för mig. Så oerhört mycket.
Jag och N skulle gå till kyrkan och tända ljus för mormor idag men vågade inte pga feministaktivister. Seriöst, hur kunde mina "egna" bli mina fiender? När jag fortfarande kallade mig feminist så skulle aldrig någonsin hyllas av andra feminister om galna tanter sprang runt och störde folk i sorg och skrämde barn. Men det stärker mig om något betydligt mer i min katolska tro. Vi måste stå enade mot folk som vill skada oss kristna.
Kvällstidningarna skriver gärna om de stackars feministerna som stöter på motstånd när de attackerar folk i kyrkan men när femtio kristna bränns till döds pga sin tro i Nigeria, då är det tyst.
http://www.christianpost.com/news/fifty-christians-burned-alive-in-pastors-home-in-nigeria-78303/
Men visst, det är säkert vi som är de onda i sammanhanget. Att bränna ihjäl kvinnor och barn är väl nästa steg. De försöker utrota oss, men vi vet var vi står. Ni vinner aldrig.