Min åsikt om offentlig amning och amningsmotståndare

Jag har själv aldrig ammat offentligt eftersom jag hade problem med amningen då min son föddes med litet nackfel. Pumpade mjölk men mina hormoner blev så kassa av mjölkproduktionen så jag bara satt i ett hörn och grät hela dagarna. Två dagar efter att jag fick rådet att sluta pga detta så blev jag normal. Min hormonnivå blev oavsett så skadad av hela graviditeten så jag fortfarande får äta Levaxin. 175 mikrogram i dagsläget. Blir nog aldrig frisk. Men amning hjälpte inte direkt.

Det var min historia. Kommer inte (efter en del om och men) att amma den här gången heller pga just de hormonella störningarna och medicineringen.

Oavsett. Jag blir djupt provocerad av att folk pratar om hur äckligt det är med offentlig amning enligt dem. Jag antar att man då bortser från folk som medvetet flashar brösten så mycket som möjligt för att reta upp sin omgivning (aldrig sett det själv, men måste ju finnas folk till allt). Hur fan kan man känna sig kränkt av att en nybliven mor ger sitt spädbarn mat? Tror ni att världen kretsar runt er? Ni är en jävla piss i havet för de mammor som ammar. De föder inte barn och matar dem för att störa er. Hur egocentrisk kan man vara om man inte inser det?

Tror folk på allvar att andra matar sina ungar för att kränka dem? Och amning ÄR den bästa maten för spädbarn. Ersättning är dessutom extremt krångligt på många vis. Det är liksom inte bara att köpa en tetra. Är ersättningen någon grad fel hit eller dit så får bebisen kolik och gråter i ett dygn. Och gråtande bebisar på stan de duger inte de heller. Jag löste det med att stanna inne väldigt mycket för att jag inte ville ha fel temperatur på ersättningen. Men det är helt sjukt att folk tycker att man SKA stanna hemma för att man fått barn. Inte för att man måste, utan för att NI blir äcklade av att småbarn behöver mat (mammas bröst).

Ni amningsmotståndare är fan sjuka i huvudet. Jobba med er själva och inse att nyblivna mammor sätter sin avkomma före främmande människor som tror att allt folk gör kretsar kring dem. De ser inte till att deras barn får äta sig mätta för att störa er utan för att deras barn ska må bra och bli friska och nöjda individer.

Skämmes!

Nervös och rädd

Det är bara åtta dagar kvar tills bebis2 kommer via planerat snitt och jag får jämna bryt för att jag är rädd, för att jag inte vill lämna N hemma över natten med barnvakt, för att saker ska gå fel på BB som förra gången och vi kanske inte har så tur så vi får med oss en frisk bebis hem, för att jag ska dö och aldrig få se N eller den andra bebisen heller för den delen, för att N ska vara otröstlig när han sover utan sin mamma en hel natt för första gången, för att jag kommer att tvingas stanna på BB jättelänge om något händer.

Jag är väldigt rädd denna gång. Sedan jag fick barn är jag mer rädd för att dö. Jag måste ju leva för mina söner. Jag är helt enkelt skiträdd den här gången och jag har aldrig riktigt skrivit eller pratat om varför det blev så hemskt förra gången och kommer knappast att göra det på bloggen heller. Allt slutade ju bra och det gör det inte för alla direkt, så man ska inte klaga. Men jag är rädd ändå.

Och jag är dessutom rädd för att de av någon anledning ska neka mig snittet trots att det redan är beviljat för även om jag pga förra gången var mer redo att föda "vanligt" denna gång än förra, så var det inte ens ett alternativ den här gången pga att jag är försvagad av sjukdom. Jag vet ju inte hur man gör liksom.

Det är naturligt att vara rädd, men det är inte roligare för det.

Äntligen riktigt internet!

Nu har vi äntligen fått riktigt internet till huset! Det mobila jag haft från och till var extremt slött emellanåt, typ 1-3kb/sek som värst. Hade t o m bättre till vår första dator 1996 (56kb/sek) vilket väl säger en del. Man kan inte direkt streama filmer då. Nu ska det vara 30mb/sek och det är ganska mycket bättre!

Min mamma har kommit ner för att hjälpa mig fram till bebisen föds och för att N ska känna sig bekväm med henne som barnvakt när vi ska in till BB! Vi har haft ganska kul här tillsammans. Hon vill fixa grejer hela tiden så idag har hon t ex sytt mina gulliga älg-tyger till gardiner för vardagsrummet och det blev väldigt fint. Vi har fixat i trädgården en del. Odlat lite saker, som grönkål, spenat, gräslök, styvmorsviol och blåklint och tittat på vad det finns för slags buskar och träd på gården. Verkar som att vi har både päron- och plommonträd! Tänk om det blir fin frukt på dem!

Vi är ute med N och busar så mycket vi orkar om dagarna. Ringo och Tweek springer runt på gården.

Ringo vid dammen, spanar på gäss.

Tweek under en gran!

Hittills har jag sett Kanadagäss (de bor vid dammen utanför vårt hus), en räv (de skriker läskigt på nätterna), rådjur, paddor, harar, gräsänder och en massa andra fåglar som talgoxar, blåmes (tror jag), domherre osv! Det är kul med så mycket djur överallt. Tyvärr är det mycket myror också, men det går nog att få bort med myrgift.

Nu när internet funkar ska jag börja blogga och lägga upp bilder mer igen! Vi har målat om och fixat en hel del, så ska visa bilder senare!

Imorgon är det exakt 2 veckor tills bebisen kommer!

21 dagar kvar

21 dagar kvar tills vår andre son beräknas komma ut i världen med planerat snitt. Denna gången var det inte ens någon diskussion kring snittet eftersom jag dessutom är sjuk och svag. Känns som att han är på väg lite för tidigt dock. Hoppas det går som det ska. Jag är ganska rädd faktiskt. Min mamma är här för att vara barnvakt då. Hon är bra med N och vill gärna hjälpa. Hon är väldigt moderlig av sig mot honom (lite för mycket ibland t o m) så det ska nog gå bra. Men det känns hemskt att åka in och lämna honom i flera dagar kanske (min man åker väl hem efter ca ett dygn) och jag är rädd för att om något händer mig så får jag aldrig se honom igen. Eller om något händer barnet i magen såklart, men det är man ju alltid rädd för när man är gravid och ska till BB, antar jag.

Mår inte så bra nu under graviditeten faktiskt, men känns väldigt nära nu. Ska bli skönt när graviditeten är över, men har fortfarande lite svårt att förstå att bebisen kommer. Jag har haft ganska svårt att förstå det hela tiden. Men det hade jag förra gången också och det gick bra. Idag har vi fått upp alla spjälsängar!

Imorgon får vi besök på dagen av min jättefina kompis med familj! Bäst att försöka hinna sova lite. Hon är alltid uppe i gryningen och jag har en son som inatt somnade ordentligt först 02.45...

Inte som andra döttrar - Deborah Spungen (boken om Nancy Spungen)

Kom plötsligt att tänka på en bok jag läst två, tre gånger. Som betydde en del för mig under min självdestruktiva period som 14-åring. Jag läste om den när jag var runt 25 och upplevde då boken på ett helt annat sätt. Boken är Inte som andra döttrar av Deborah Spungen och handlar om hennes dotter, den beryktade Nancy Spungen (som blev dödad av Sex Pistols-basisten/sin pojkvän Sid Vicious).

Jag var ganska jobbig som barn. Ofta sjuk, var lite svår, tidigt deprimerad, ätstörd mm. ADHD hjälpte knappast. Var väldigt hyperaktiv med svårt humör, helt enkelt. Ofta ensam mm. Mycket av det mina föräldrar berättat om min barndom (då jag inte minns själv) och det jag själv minns påminner en del om det beteende Nancy hade i boken, enligt sin mor. Något svår, helt enkelt och kände alltid att jag var en stor besvikelse för mina föräldrar. Men det är egentligen inte viktigt att gå in på nu.

Många har identifierat sig med bilden av Nancy i denna bok. Hon har blivit en slags ikon för problemungdomar, alternativa tjejer osv. Trots att hon väl mest bara var olycklig och något störd (antagligen), misstänkt schizofreni tydligen (enligt mamman iaf).

Men det jag tänkt mest på sedan jag som vuxen läste om boken är tyvärr vilket fruktansvärt dåligt stöd hon hade hos sina föräldrar. Kanske särskilt sin mamma eftersom det var mamman som valde att ta största ansvaret för henne och valde att sedan skriva boken med det språk hon använt.

Jag förstår, som förälder, ingenstans i min själ och i mitt hjärta hur man som förälder kan kontinuerligt skämmas så förbannat över sitt eget barn. Hela boken är en radda av beskrivningar av hur svårt det var för resten av familjen när Nancy var "konstig". Hur lättade de var när hon gjorde "rätt" enligt dem. Allt från hennes vikt till hennes klädval, musikval osv. Hur allt hon gjorde alltid skulle tolkas som antingen normalt eller konstigt. Jag känner nästan ingenstans, när jag läst boken, att de verkligen försökt stötta henne utan nästan endast deras rädsla för att hon ska skämma ut dem med antingen det ena eller det andra. Saker som andra familjer kanske kunnat uppfatta som konstnärlig utveckling t ex, uppfattar Deborah som trots och problem. Hela tiden beskrivs bilden av hur hon skämde ut dem genom att vara "fel".

Redan när jag var 14 år tyckte jag att vissa saker var konstiga som mamman skrev om sin egen dotter och när jag var 25 år tyckte jag att mycket av det var vedervärdigt. Nu, som 33 år gammal och förälder, ser jag nästan boken som en handbok i hur man inte ska fostra och bemöta sina barn, särskilt inte om de har psykiska problem.

Nästan allt jag läser i boken om Nancys barndom ser jag som upprepade försök från en flickas sida att leva upp till sina föräldrars förväntningar och hur hon misslyckas gång på gång. Och hur det blir en ond cirkel.

Tycker att boken på många sätt är gripande och läsvärd. Det kan inte ha varit lätt att vara Nancy Spungens mamma och pappa och de älskade henne säkert väldigt mycket och gjorde nog sitt bästa, särskilt med dåtidens kunskaper om NPF-störningar mm. Men mammans språk i boken är så kärlekslöst. Och så ska man även tänka på att dottern redan blivit mördad när hon skriver detta, så man undrar hur inställningen var innan.

Läskigt.

Jag undrar lite hur andra som läst denna bok upplevt just detta om mammans inställning till sitt barn. Om de reflekterat över det. Min man har sagt att han läst den för många år sedan och känner igen tankarna jag har kring hennes inställning till dottern, men oftast handlar diskussionerna kring boken inte om deras krävande inställning till sitt barn utan mest om hur "svår" Nancy var. Vad hon kan ha haft för diagnos osv. Känsla av otillräcklighet tror jag själv räcker ganska långt i hennes fall.

Barnshopping och lite från huset

Köpte matchande jackor till sönerna!

Till den som behöver sova i dem :)

Till storebror!

Till lillebror!

Till storebror!

Till storebror!

Till lillebror!

Till storebror!

Till lillebror!

Dessa köpte jag också matchande set av!

Handlade lite via Ellos! Jättesöta saker tycker jag! Hoppas storlek 86 räcker för N ett tag till. Han har 80-86 nu. Köpte förra veckan regnset men då i storlek 92 eller något sådant eftersom det han har är storlek 80. Men det är lite svårt att veta ibland, särskilt via postorder. Men är de för små får väl lillbrorsan ha dem.

I övrigt är väl saker rätt ok. Går bra med huset! Vi har målat om vardagsrummet och pojkarnas lekrum. Blev ingen soffa eftersom jag blev sur på IKEA som gav mig fel info inför leveransen. Well, sparade 7000 kr då men har fortfarande en soffa som sitter ihop med silvertejp...

Ska se om jag hittar en bild från huset!

Vardagsrummet. Min våning naturligtvis :) Det är lite mer i ordning nu. 

Lite från gården!

När vi har picknick på gården!