Det är bara åtta dagar kvar tills bebis2 kommer via planerat snitt och jag får jämna bryt för att jag är rädd, för att jag inte vill lämna N hemma över natten med barnvakt, för att saker ska gå fel på BB som förra gången och vi kanske inte har så tur så vi får med oss en frisk bebis hem, för att jag ska dö och aldrig få se N eller den andra bebisen heller för den delen, för att N ska vara otröstlig när han sover utan sin mamma en hel natt för första gången, för att jag kommer att tvingas stanna på BB jättelänge om något händer.
Jag är väldigt rädd denna gång. Sedan jag fick barn är jag mer rädd för att dö. Jag måste ju leva för mina söner. Jag är helt enkelt skiträdd den här gången och jag har aldrig riktigt skrivit eller pratat om varför det blev så hemskt förra gången och kommer knappast att göra det på bloggen heller. Allt slutade ju bra och det gör det inte för alla direkt, så man ska inte klaga. Men jag är rädd ändå.
Och jag är dessutom rädd för att de av någon anledning ska neka mig snittet trots att det redan är beviljat för även om jag pga förra gången var mer redo att föda "vanligt" denna gång än förra, så var det inte ens ett alternativ den här gången pga att jag är försvagad av sjukdom. Jag vet ju inte hur man gör liksom.
Det är naturligt att vara rädd, men det är inte roligare för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar