Inte som andra döttrar - Deborah Spungen (boken om Nancy Spungen)

Kom plötsligt att tänka på en bok jag läst två, tre gånger. Som betydde en del för mig under min självdestruktiva period som 14-åring. Jag läste om den när jag var runt 25 och upplevde då boken på ett helt annat sätt. Boken är Inte som andra döttrar av Deborah Spungen och handlar om hennes dotter, den beryktade Nancy Spungen (som blev dödad av Sex Pistols-basisten/sin pojkvän Sid Vicious).

Jag var ganska jobbig som barn. Ofta sjuk, var lite svår, tidigt deprimerad, ätstörd mm. ADHD hjälpte knappast. Var väldigt hyperaktiv med svårt humör, helt enkelt. Ofta ensam mm. Mycket av det mina föräldrar berättat om min barndom (då jag inte minns själv) och det jag själv minns påminner en del om det beteende Nancy hade i boken, enligt sin mor. Något svår, helt enkelt och kände alltid att jag var en stor besvikelse för mina föräldrar. Men det är egentligen inte viktigt att gå in på nu.

Många har identifierat sig med bilden av Nancy i denna bok. Hon har blivit en slags ikon för problemungdomar, alternativa tjejer osv. Trots att hon väl mest bara var olycklig och något störd (antagligen), misstänkt schizofreni tydligen (enligt mamman iaf).

Men det jag tänkt mest på sedan jag som vuxen läste om boken är tyvärr vilket fruktansvärt dåligt stöd hon hade hos sina föräldrar. Kanske särskilt sin mamma eftersom det var mamman som valde att ta största ansvaret för henne och valde att sedan skriva boken med det språk hon använt.

Jag förstår, som förälder, ingenstans i min själ och i mitt hjärta hur man som förälder kan kontinuerligt skämmas så förbannat över sitt eget barn. Hela boken är en radda av beskrivningar av hur svårt det var för resten av familjen när Nancy var "konstig". Hur lättade de var när hon gjorde "rätt" enligt dem. Allt från hennes vikt till hennes klädval, musikval osv. Hur allt hon gjorde alltid skulle tolkas som antingen normalt eller konstigt. Jag känner nästan ingenstans, när jag läst boken, att de verkligen försökt stötta henne utan nästan endast deras rädsla för att hon ska skämma ut dem med antingen det ena eller det andra. Saker som andra familjer kanske kunnat uppfatta som konstnärlig utveckling t ex, uppfattar Deborah som trots och problem. Hela tiden beskrivs bilden av hur hon skämde ut dem genom att vara "fel".

Redan när jag var 14 år tyckte jag att vissa saker var konstiga som mamman skrev om sin egen dotter och när jag var 25 år tyckte jag att mycket av det var vedervärdigt. Nu, som 33 år gammal och förälder, ser jag nästan boken som en handbok i hur man inte ska fostra och bemöta sina barn, särskilt inte om de har psykiska problem.

Nästan allt jag läser i boken om Nancys barndom ser jag som upprepade försök från en flickas sida att leva upp till sina föräldrars förväntningar och hur hon misslyckas gång på gång. Och hur det blir en ond cirkel.

Tycker att boken på många sätt är gripande och läsvärd. Det kan inte ha varit lätt att vara Nancy Spungens mamma och pappa och de älskade henne säkert väldigt mycket och gjorde nog sitt bästa, särskilt med dåtidens kunskaper om NPF-störningar mm. Men mammans språk i boken är så kärlekslöst. Och så ska man även tänka på att dottern redan blivit mördad när hon skriver detta, så man undrar hur inställningen var innan.

Läskigt.

Jag undrar lite hur andra som läst denna bok upplevt just detta om mammans inställning till sitt barn. Om de reflekterat över det. Min man har sagt att han läst den för många år sedan och känner igen tankarna jag har kring hennes inställning till dottern, men oftast handlar diskussionerna kring boken inte om deras krävande inställning till sitt barn utan mest om hur "svår" Nancy var. Vad hon kan ha haft för diagnos osv. Känsla av otillräcklighet tror jag själv räcker ganska långt i hennes fall.