Jag är väldigt rädd faktiskt. Är så sjuk så vi får separera, inga pengar, vården låter vänta på sig och jag är rädd för att jag ska dö, på riktigt. HOPPAS att röntgen visar något på onsdag så kan de kanske laga mig. Om de kan laga mig så vet jag ju att det troligtvis får ett slut. Jag har haft ont i stort sett varje dag sedan jag var runt tio år. Tror inte att många haft en så låg närvaro på skolan. Jag är imponerad av att jag ens klarade av den. Stackars mamma och pappa.
När jag inte har ont så är jag ibland inte ens säker på var min arm är, mitt ben, för jag har inte ont när jag sträcker på det, rör på det. Ett tag tog jag droger, det var inte en stolt tid i mitt liv, men minns den tiden som smärtfri och det var faktiskt en underbar sak, att inte ha ont. Men vill aldrig ta droger mer, inte ens på recept. Vill inte ta min concerta ens. Vill inte ta något. Men har ont. Vill inte ta saker som kan förändra mig och få mig att göra fel saker. Men samtidigt bryter smärtorna ner mig.
Men så illa ska det inte vara. Jag är kanske inte sjuk på riktigt. Smärtorna är bara så främmande så jag är rädd och det har gått 1,5 månad och det lättar inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar