Har tänkt lite på en sak. Har läst och hört många gånger hur arga folk blir över att en del har utseendeideal som kvinnan (Pamela Anderson) här ovan brukar se ut i tidningar. Det klagas som fan om HUR kan man vara så utseendefixerad, hur kan man vara ett så dåligt ideal för sina barn (där handlade det inte om just Pam utan folk med liknande utseende), hur kan man sjunka så lågt och vara så utseendefixerad att man vill se ut som en Barbiedocka osv. En kvinna skrev i sin feministiska blogg om att hon mår illa av att se på Hollywoodfilmer för att alla ser ut som plastdockor.
Men ärligt talat, vem är då mest utseendefixerad? Är det inte väldigt utseendefixerat att inte ens kunna se på en film för att man stör sig på en skådespelares utseende, att man inte kan bortse ifrån det? Är det inte väldigt utseendefixerat att inte kunna ta till sig vad en kvinna säger pga hur hon ser ut?
DET tycker jag är sämre ideal för barn än om man har stora bröst eller inte. Man ska väl ändå kunna titta på en film som man annars tycker är bra oavsett hur skådespelaren ser ut? Hur kan man störa sig såpass på någon annans utseende att man mår illa för att det inte motsvarar ens egna ideal?
Det är hemskt ytligt.
En gång var jag på en fest, pratade med en rätt snygg kille och då kommer en "ful och tjock" tjej in på festen varpå han får en äcklad min och säger: "usch vem fan drog in det där?" Jag undrade då om han kände henne och inte gillade henne när han reagerade så, men nej, han sa bara så pga hennes utseende! Gick inte att prata med honom efter det. Avskum, tänkte jag, fy fan vilken inställning till folk.
Men ärligt talat, att ha en inställning att någons utseende får en att må illa, då är man jävligt utseendefixerad oavsett om det är sk silikonbimbos eller feta finniga personer man tycker är fula. Utseendefixering på den nivån är alltid oattraktivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar