Hade försökt att inte tänka på det denna månad, men idag kom mensen igen och jag har ett hål i magen och i hjärtat. Visste att den var på väg, kände det igår och i morse, men ville inte tänka på det. Ville hoppas, även om jag t o m sa till min sambo "Känns som att mensen kommer snart." Skrev tidigare om min PMS också som varit värre än någonsin i flera dagar. Men ändå så hoppades jag som fan. Vi har inte pratat om det ens den här månaden. Nu börjar tårarna komma men orkar inte gråta mer.
Har börjat kännas som att jag inte orkar hoppas längre ibland. Fokuserar på oväsentliga saker emellanåt, känner ibland att jag ger upp hoppet för vår "familj". Tänker att jag antagligen är menad att vara ensam.
Och jag blir väldigt ego i min sorg, vet inte riktigt varför. Antagligen för att han under något bråk en gång sa att han inte ville ha barn med mig längre. Har väl börjat inbilla mig att det är en förbannelse. Vad löjligt av mig. Han har sagt att han också blir ledsen. Det är inte meningen att vara ego. Jag vill bara bli en mamma. Jag skulle ge allt för att få ha en egen familj. Jag vill inte bara titta på.
