Mangaminnen: Maison Ikkoku och bilden av den äkta kärleken

Försökte göra bloggen lite finare nu när jag har min "egentid" (brukar vara endast kl 2-5 på natten ungefär då jag egentligen borde sova) men kan aldrig riktigt få färgerna att matcha. Har nog inte riktigt öga för det där. Bilden som rubrik gjorde jag på pizap.com eftersom jag är så dålig på sådant i photoshop och det är ganska kul att använda, tycker jag.

Utgåvan som var min första.

Bilden i bakgrunden är från min absoluta favoritmangaserie Maison Ikkoku. Rumiko Takahashi är mest känd för sina mangaserier Ranma 1/2 och Inu Yasha men kärleksmangan Maison Ikkoku är min favorit. Den var en av de första mangaserier jag verkligen älskade (efter Akira) och jag lade många sparade kronor på dem. På den tiden då man bara kunde få tag på manga om man reste utomlands (jag reste till London och köpte) eller via en del seriebutiker som Alvglans som då skickade ut kataloger. Ja, detta var innan nätshoppingens tid. På något sätt var det faktiskt roligare förr, då det kunde vara lite sport att få tag på saker. Man blev imponerad av folk som fått tag på en viss mangaserie eller animefilm. Nu fnyser man åt dåliga dubbningar och kassa vhs-kopior. Då var det en skatt! (jag syftar på mitten av 90-talet, inte 1967)



Allt var bättre förr eller?

Nej, nu kan man ju faktiskt få tag i vad man vill väldigt fort och det är ju fantastiskt roligt. Man behöver inte betala överpriser för mangaserier som senare visar sig vara något helt annat än det man ville se. Istället för en romantisk kärlekskomedi får man hem någon slags demon-hentai t ex. Sådant kunde lätt ha hänt förr. Nu tycker man att det är dyrt om en dvd kostar 169 kr, eftersom man ärligt talat kan få tag på allt väldigt billigt. Då kunde man vara glad om man fick en dubbad vhs för samma pris och det var tjugo år sedan.

Kärlek.

Man kan idag köpa manga lite var som helst. Folk tycker inte att man är en konstig typ som intresserar sig för sådant. Det finns många likasinnade pga populariteten och mangan har blivit mer "rumsren" då det förr hade rykte om sig att bara vara porr och våld. Vilket det förstås inte är.

Det enda som var bra förr var att det var en sport att få tag på saker. Det var roligt. Som en lek. Som att man faktiskt gick till biblioteket och lånade en hel bok om flygplan t ex om man undrade om en särskild sak och så läste man den fast man kanske aldrig hade läst den annars. Idag googlar man och bryr sig inte om att läsa den där boken som kanske hade kunnat ge en ett nytt intresse.

Jag låter som att jag är 50 år.
Jag är 33, om någon undrar.

Och jag ryser fortfarande när jag ser bilden ovan. När de kramar varandra. Kärleksparet Yusaku Godai och Kyoko Otanashi Maison Ikkoku blev nog på något sätt min bild av "kärleken". Rolig men så romantisk så att jag grät. Kärleken är inte bara sådan, det vet jag ju nu. Det är inte bara en kamp att finna den äkta kärleken. Det är också en kamp att hålla ihop den, övervinna svårigheter som livet slänger in precis hela tiden utan att kärleken dör under tiden.