Åh, snart är jag inte gravid längre! Inte ens fyra hela dygn kvar! Jag har så gärna velat ha vår son så länge. Jag älskade min son redan innan han valde att växa i min kropp, men själva graviditeten har varit så påfrestande och jobbig och jag vet t o m att så många har värre graviditeter fysiskt. Psykiskt är det bara inte "min grej". Gillar inte alls att tappa kontroll över min kropp, vara helt maktlös inför förändringar och smärtor. Hur man kan gilla det, jag förstår det inte hur jag än tänker och försöker förstå. Jag förstår inte alls folks fascination över gravida kvinnor. Jag förstår bara välkomnandet av det älskade lilla barnet. Jag blir t o m arg och har ibland känt mig "invaderad" när folk frågar intresserat om min graviditet utan tanke på barnet. Det är min kropp och mina smärtor, inget folk ska rota i som underhållning. Är därför jag inte heller lagt ut bilder av min gravida kropp, en kropp jag utseendemässigt och känslomässigt verkligen mått dåligt av och alla smärtor förstås. Känns för privat. För mig har det känts som en extrem utsatthet jag hela tiden varit tvungen att påminna mig om att det i slutändan är värt det.
Men mitt älskade älskade barn. Jag är så lycklig över att jag och min älskade make har skapat en människa. Jag har en liten människa inuti mig som ska komma ut i världen, växa upp och bli en egen individ.
Snart är äntligen graviditeten över och snart är tiden jag väntat på i hela mitt liv äntligen hos mig. Snart ska jag bli mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar