Känns som att jag ska bli galen. Är så rädd. Vill bara att barnet ska födas nu så jag slipper vänta på dagen då jag eller han kanske ska dö. Jag är ful, konstig i huvudet av konstant ångest, har ont, är så orolig och rädd så jag håller på att ge upp helt och hållet. T o m funderat på att bara sticka för att jag är dum nog att tro att det hjälper. I det här stadiet skulle det inte hjälpa ändå. Skulle inte hinna få ett planerat snitt ändå när det bara är 22 dagar kvar.
Den som frågar mig om detaljer angående förlossningen sedan utan att jag valt att berätta själv kommer att få en käftsmäll eller dylikt. Jag har varit rädd för den stunden sedan jag insåg att jag var en flicka för ungefär 27 år sedan.
Och folk som ens en sekund tänker den genomkorkade saken att varför jag då vill ha barn, kanske ska komma ihåg att man oftast inte bildar familj för att man tycker att det är roligt att vara gravid eller föda barn utan för att HA BARN. Ungefär som när man jobbar med ett hemskt jobb för att inte bli hemlös. Vill man ha det ena får man stå ut med det andra, men det betyder inte att man trivs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar