Är sjuk sjuk sjuk (feber och jag får alltid djup ångest av att ha feber). Försöker kräkas så jag ska må bättre men kan inte för det är en bebis i vägen. Fan vad dåligt jag mår. Helt sanslöst.
Har dessutom en sådan förbannad förlossningsångest. Börjar mer och mer tänka mig att det smartaste är att inte säga något till någon och bara stanna hemma och föda barnet. Vill verkligen inte till något sjukhus eller BB eller att någon jag inte känner ska prata med mig eller röra i mig.
Om det inte vore för att barnet kan vara i fara om man föder ensam hemma och att hundarna måste få gå ut så skulle jag det utan tvekan. Bara vara tyst, inte säga något till någon och föda ensam hemma alltså. Inte en jävla chans att jag skulle till ett sjukhus. Inte en chans. Fy fan i helvete vad dåligt jag mår av det här och den som vågar kommentera min förlossnings- och sjukhusskräck kan dra åt helvete. Ni har ingen aning om vad jag har i bagaget helt enkelt för att ingen i hela världen vet och ingen ska någonsin få veta heller.
Aurorasamtalen har inte hjälpt ett dugg. Snarare har det gjort själva rädslan värre att prata om hur det funkar. Jag har blivit totalt livrädd och totalt hatar min egen kropp. Enda som hjälpte var att åka och kolla på BB och de gav mig lov att ta med datorn. Hoppas jag får låsa till förlossningssalen så ingen främling kan komma in. Har varit rädd för att min man inte kan följa med om jag inte har hundvakt men det roliga är att egentligen vill jag föda ensam, bara det att han måste vara där för att skydda mig mot personalen. Så vill han väl vara med men känns som att jag faktiskt inte bryr mig så mycket om det när jag faktiskt kanske dör. Förlossning är den situationen jag varit mest rädd för i hela mitt liv. Och sjukhusskräcken har gångrats med ca 500 när de nästan orsakade mig en total katastrof före operation i februari i år. Trodde inte att sådan klantighet fanns på svenska sjukhus och jag är cynisk sjukhushatare från början.
Om någon nu undrar varför jag skaffat barn trots detta så är det helt enkelt så att viljan att ha barnet ändå var större än skräcken och jag dör hellre än förblir barnlös. Man får välja sitt liv helt enkelt. Biologin tar sällan hänsyn till fobier.
Men jag är rädd ändå. Ens skräck försvinner knappast för att man får en belöning efteråt.
Helvete vad gärna jag vill föda hemma. Önskar att jag bodde i ett annat län där man får föda hemma. Har t o m funderat på att flytta från precis allt bara för att få göra det. Bara fly från allt bara för att åtminstone få ha någon sista jävla kontroll över mig själv.
Har aurorasamtal imorgon men pallar fan inte. Jag klarar inte att prata mer om det här. Ingen fattar ändå eftersom jag inte kan formulera rädslan. Folk förstår inte vad jag är rädd för. Ingen förstår någonting. Det blir bara värre. Jävla sjukhus och jävla läkare. Ni har förstört mitt liv era satans förbannade klåpare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar