Idag blev jag av en främling anklagad för (på nätet förstås) att inte tycka att pappor ska ha rätt att träffa sina barn. Vilket är liksom jättehemskt men nästan roligt med tanke på hur mycket energi jag lägger på just denna fråga ute i samhället. Hur vidrigt det är att mammor tror att de har ensamrätt på sina ungar och drar så fort killen gör något fel och hotar med att barnen inte ska få träffa sin pappa.
Liksom mitt liv kretsar ju på många sätt runt denna fråga och hur man ska förhålla sig till dessa splittringar så det blir bäst för barnen.
Nåväl nåväl. Att jag däremot tycker att en mamma ska avskärma sig emotionellt från en kille som dumpar en för skitsaker och tror att han kan springa tillbaka närsomhelst är inte samma sak. Jag tycker inte att man som förälder ska tro att man har "rätt" till sitt barn hur som helst. Det handlar inte om förälderns rätt. Det handlar om barnets rätt till trygghet, stabilitet och föräldrar som de kan lita på finns där för en och är mogna nog att ta ansvar som förälder. En förälder som velar hit och dit, bara är förälder när det passar mellan kompisarna och raggen bör inte ha lika stort ansvar för ett barn som den förälder som kan och vill ta ansvar.
Men visst, jag är väl sjuk i huvudet som tänker så. Fattar bara inte varför. Men visst man kan ju skaffa en unge och låtsas att det är något man kan ta fram och leka med när det passar.
(och nej detta handlar inte om min familj överhuvudtaget)
Tillägg: Sjukt att min dagsstatistik går upp med ca 600% på en timme bara för att någon tycker att jag är en korkad på en annan persons blogg!!! Jag blir rädd för internet ibland...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar