Ett aggro-inlägg igen, men om inte inlägget stämmer in på dig så handlar det inte om dig. :) Detta är inte personer jag umgås med längre, men har tyvärr följt dem på avstånd och blir ledsen av att se det.
Jag är förvånad över hur det kan vara okej att man som individ sitter och kräver saker från samhället precis hela tiden men samtidigt vägrar göra något. Nu tänker väl en del att jag kastar sten i glashus och inte småsten utan stora tegelstenar, men då förstår ni inte skillnaden. Jag vill liksom få remiss för gastroskopi för att jag haft magsår i över tio år och jag har haft min del av problem men jag har alltid varit tacksam för att andra betalat min hyra och min mat då och nu (tack sambo) och det är väl därför jag kan ha åsikter om detta och låta elak på det här sättet. Kanske därför det gör mig så extra arg när de är missnöjda, de som faktiskt kan komma upp ur sängen men bara vill förstöra sig själv mer...
Jag förstår inte de drogande personer som år ut och år in endast är trött på allt och alla, ingen förstår dem, de vill ha sjukpenning, bidrag i massor och gärna mer, för sjuka för att arbeta men samtidigt friska nog att festa natten lång flera gånger i veckan, friska nog att knarka upp sjukpenningen och sedan vara arg på samhället för att de inte fått någon missbruksvård på stört då de fått återfall IGEN och IGEN och IGEN.
Men sedan när de får vård så vill de inte gå med på någon praktik t ex på lager eller i affär för "det är inte min grej". De har kanske tre jobb de kan tänka sig att göra och det är saker som modedesigner, konstnär, fotomodell, men har de tänkt att jobba för att bli det? T ex sluta knarka, träna för att bli fotomodell eller gå design- och sömmerskeskola för att bli kläddesigner? Nej, för de är så bra på det ändå så de kan börja imorgon dag och ALLA kommer att knacka på för att köpa deras kläder.
Upp och ner och upp och ner hela tiden. Ingen insikt. Inte en enda gång ett TACK till socialkontoret för att de fått pengar i fem år in på kontot varje månad, för nej, varför ska man tacka den som ger en mat och tak över huvudet. Inte en enda uppskattning för att man får saker gratis... Det heter alltid: "Men jag kan väl inte hjälpa att jag är sjuk!" och det är klart att man inte kan, men man måste själv försöka kämpa för att bli frisk! Kanske genom att lyssna på människor som vill hjälpa en lägga upp en livsplan. Kanske ta tag i sitt liv och sluta knarka och inse för en gångs skull att det aldrig kommer att bli lika bra som det var i början.
När det gäller en del problem folk har som klassas som sjukdom så kommer faktiskt vägen till att bli frisk inifrån. Det är samma med min ADHD. Jag måste kämpa för att leva efter det, anpassa mig efter att jag har ADHD, inte skylla allt på det. Jag behöver struktur, ordning och reda, lugn och ro, scheman och fasta tider. En narkoman behöver kanske få och acceptera hjälp att flytta från ett dåligt område, komma ifrån en dålig umgängeskrets, fixa arbete mm. Men att inte vilja för att man hellre vill festa och knarka och sedan vara arg för att folk inte tycker att det är okej att fortsätta stötta en sådan livsstil, det är bara fel.
Det är inte en sjukdom att vara narkoman men man blir sjuk av det och kan behöva vård för att ta sig ur det. Men mest av allt måste man vara fast besluten att man vill förändra sig.
Jag har sett folk som gjort det. Som vänt helt om och bara siktar framåt. Som en vän skrev: "Jag har slutat överleva och börjat leva." Jag beundrar henne så för det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar