Slentrianbulimiker

Vill idag skriva att jag egentligen inte slutat kräkas med vilje. Det är inget jag rekommenderar att börja med (har nog förstört min mage en del under dessa 20 år) men när min mage blir så svullen så gör jag det. Men alltså, mätte den imorse då den blivit smalare, men från när den var som mest svullen för kanske tre månader sedan så har den minskat 37 cm i avslappnat tillstånd! Vore ju en sak om jag vägde hundra kilo men det gör jag ju inte. Har jag ont så får jag ju värsta gravidmagen och har jag gravidmage så vill jag ju ha en bebis också. Ibland faller jag omkull när den är för stor av svullnad och värk!

Varför jag skriver detta? Tja, helt enkelt för att jag kom på att jag inte skäms ett enda dugg över att jag fortfarande är lite slentrianbulimiker. Hade en massa skamkänslor för mina ätstörningar mellan jag var ca 10-26 år gammal, men sedan slutade jag gå i terapi för det och tankarna runt det är mycket bättre och ärligt talat så har problemet försvunnit rätt mycket, bara för att jag inte går omkring och har ångest över det. Bara rycker på axlarna åt det. Blir någon chockad över det så garvar jag mest.

Det spelar ingen roll om man kräkas ibland! MEN jag avråder bestämt från att börja med det. Menar bara hur jag tänker kring det nu när jag redan haft problemen i 20 år. Man får ju faktiskt magsår, dåliga tänder, svimning, fertilitetsproblem mm om det går till överdrift.

Visst ska man försöka sluta med ätproblem, men jag tänker inte en enda jävel någonsin trycka ner mig för att jag har det beteendet. Mår inte dåligt över det längre och därför har det nästan försvunnit. Bara om jag haft dåligt med pengar. Då ångrar jag mig.

(Men nej, jag skulle inte göra det inför barnen, så tro inte det!)

Kräks typ inte hela dagarna. Det är faktiskt ohälsosamt, men kanske några gånger i veckan.