Vet inte egentligen om det var bra att skriva det där förra inlägget. Poängen är väl bara att jag inte skäms längre för att jag har matproblem och kunde jag välja skulle jag aldrig valt att ha det, såklart. Jag har tillbringat så oerhört många år av mitt liv med att fokusera på vikt och kalorier. Jag önskar att jag tillbringat de åren med att ha kul, dejta, sporta, gå på fester, lära mig sy, bli mamma, ja, vad fan som helst! Men nej, jag slösade bort tiden med att sitta hemma och ha ångest över vågen. Inte ett smart val.
Är bara less på den överdramatiserade bilden och ibland romantiska bilden av folk med ätstörningar, särskilt anorexi då. Särskilt på 90-talet var det en riktig skamlig sak att ha ätstörningar. Nu är det nog inte alls så längre. Bra, tycker jag. Man får nog lägga på minnet att mina uttalanden kommer från någon som blev behandlad som spetälsk av hela omgivningen som anorektiker och bulimiker i en liten skitstad 1993.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar