Jag träffar min mamma, pappa och bror i snitt två gånger per år pga 200 mils avstånd. Min älskade mormor och morfar ibland bara vartannat år. Jag har inte kontakt med någon kusin eller faster. Jag har inte träffat min moster eller morbror på flera år och sist träffade jag moster bara 15 min och så var det tre år innan det. Två av mina närmaste släktingar har dött det senaste året och jag har inte ens kunnat gå på begravningen. En tredje av mina närmste släktingar har akut blivit så dement att jag inte får träffa henne igen. Hon skulle bli för upprörd för att hon inte känner igen mig. Henne träffade jag dock för ett år sedan sist tack och lov.
Min bästa kompis bor i Stockholm numera. Mina andra fd nära vänner bor i Lidköping. Bollnäs, Malmö, Umeå, Norrköping, Örnsköldsvik och några till i Stockholm. Finns en i Göteborg jag verkligen litar på. Och min syster. Tack för att ni finns.
Jag saknar dem allihop. Det känns som att de inte saknar mig, många av dem, förutom mamma och pappa och mormor och morfar. Min farbror var det iaf bara ett år sedan jag träffade.
Jag har min man. Jag har mitt barn. Jag har mina hundar. Annars känner jag mig ensam.
Hur ska man göra när ens närmaste släkt bor 200 mil bort?
Man gör ingenting. För det går inte.
Känner mig så ensam. Alla bara försvinner. Jag kan inte förlora de få jag har kvar. Jag kanske förlorar allt om jag gör fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar